Film: Taxi Teheran
Regi: Jafar Panahi
År: 2015
Land: Iran
Speltid: 82 minuter
Bio: 27 november
Sedan Jafar Panahi 2010 dömdes till husarrest och arbetsförbud har han lyckats göra tre filmer. Tre filmer vars utgångspunkter också är domen mot honom. This is not a film från 2010 utspelar sig i Panahis egen lägenhet, och vi ser filmskaparen planera och delvis iscensätta en berättelse med hjälp av tejp, mattor och sin egen röst. Den efterföljande filmen, Closed curtain från 2013 (inspelad på Panahis sommarställe) kan på många sätt beskrivas som en längre utvecklad version av den föregående, och skildrar en berättelse med hjälp av skådespelare och scenerier, men där narrativets fasader mot slutet ändå krackelerar varpå filmens minst sagt begränsade tillkomstsvillkor avslöjas.
Idag är Panahi ej längre under husarrest. Han kan röra sig fritt i Iran, men inte lämna landet. Denna ”frihet” utgör också en grund för narrativet i Panahis senaste film, Taxi Teheran, där Panahi axlar rollen som taxichaufför, och där färden och mötet mellan chaufför och resenärer utgör det stoff med vilket Panahi tecknar en bild över ett samtida Teheran. Till skillnad från hans två föregående filmer finns det ingen strikt uppdelning mellan fiktion och verklighet i Taxi Teheran. Det är svårt att tyda vilka delar som är dokumentära och vilka som är fiktiva. En uppenbart dramatiserad sekvens kan följas av en där Panahis illa dolda identitet röjs av någon som känner igenom honom varpå filmskaparen böjer sig fram för att ändra inställning på (den förmodligen lika illa dolda) kameran som är placerad på bilens instrumentbräda.
Vilka är då de berättelser som Panahi plockar upp och får ta del av under den bilfärd som utgör narrativets temporala räckvidd? Några av dem, som episoden om två äldre och mycket vidskepliga kvinnor som är på väg för att släppa ut två guldfiskar i friheten, kretsar kring vardagliga, om än något tillspetsade ting.
Men de två nyckelepisoderna handlar föga förvånande om den (film)politiska situationen i Iran. Förutom de olika resenärerna så sitter även Panahis syskonbarn (som istället för filmens regissör även fick ta emot Guldbjörnen vid årets Berlinfestival) bredvid honom vid ett tillfälle. Hon har fått i skoluppgift att göra en film, en uppgift som blir underlag för en lång diskussion dem emellan, och där hela regelverket för vad som får och inte får visas konkret radas upp. Dessa regler benämns med en saklighet som för tankarna till Abbas Kiarostamis tidigaste filmer; didaktiken, den svarta tavlan. Men Kiarostami gör sig även påmind genom den Sabzian-liknande figur som säljer piratkopierade dvd:er, samt såklart genom filmens själva dispositiv, som i mångt och mycket är en exakt kopia av den i Kiarostamis bilfilm 10 från 2002.
Det är inte bara till Kiarostamis filmer som Panahi refererar i Taxi Teheran, utan även till sina egna. En av Panahis passagerare är en kvinnlig advokat på väg för att träffa en hungerstrejkande kvinna som är åtalad för att ha smugit sig in på en volleybollmatch. Advokaten liknar fallet vid Panahis Kvinnor offside från 2006, som handlar om kvinnliga fotbollsfans som arresteras när de försöker ta sig in på Azadistadion. Dessa diskussioner utgör, tillsammans med sekvenser där den rörliga bildens funktioner diskuteras, filmens tema. I en sekvens tvingas Panahi hjälpa ett par som varit med om en trafikolycka. Mannen är svårt skadad och ber att få låna en mobilkamera för att filma sitt testamente så att hans tillhörigheter ska gå till hustrun istället för till familjen.
Testamentet är också en passande liknelse för Panahis filmskapande. Han är en realist, och filmen är för honom den enkla inskriptionens konstform. Det är också därför hans tre senaste filmer är så pass drabbande. De metaelement han numera arbetar med är påtvingade. Vad Panahi har att säga om filmen är inte av stort intresse. Han är en gatans filmskapare, och i Taxi Teheran gör han något av en återkomst. Visserligen är han begränsad (men även i skydd) av bilens fyra väggar och dess rörlighet, men denna taxifärd tar oss i alla fall en bit närmare målet.
