Efter en näthatkampanj riktad mot två journalister har bloggaren som knyckt Julia Cæsar som sin pseudonym hamnat i mediernas strålkastarljus. Bloggaren har gjort sig känd för att hetsa mot invandrare – men alltså gömt sig bakom datorskärmen istället för att stå för sina åsikter.

Really, ”Julia Cæsar”?

I svensk film var Julia Cæsar under mer än 40 år närmast synonym med desto mer rakryggade rollfigurer som aldrig backade undan – om hon hade problem med dig så sökte hon upp dig och sade det direkt till dig, öga mot öga.

Hon drog sig inte ens för att knacka på dörrar. Inte heller den som krukaktigt gömde sig i en garderob eller större koffert kunde räkna med att gå säker. Låt oss kalla henne uppsökande och ansvarsutkrävande.

Visst kunde hon hytta med den stora moralpekpinnen men hon sparkade inte neråt. Jag tänker också på hennes roll som tidningsgumman Hanna Ledin i Ingmar Bergmans Det regnar på vår kärlek och på solidariteten i koloniområdet mellan kåkfarare och nasare.

Eller som PO Qvist sammanfattar det hela på Svensk Filmdatabas:

Det blev förvisso en mångfald av barska huskors, ”skräcktanter” och ragator men sällan eller aldrig av det elaka slaget utan mer gestalter med värme och stort hjärta.

Så en av svensk filmhistorias mest karaktärsfasta gestalter förtjänar ett bättre eftermäle än att kidnappas av hjärtlöshetens banerförare.