Långfilm: Phoenix
Regi: Christian Petzold
År: 2014
Land: Tyskland
Speltid: 98 min

Att Theodor W. Adorno 1949 skrev att det efter Auschwitz var barbariskt att skriva poesi, och att Roberto Rossellini avslutade Tyskland anno noll med ett motiv som Hitchcock och Truffaut benämner i termer av ”an abuse of cinematic power”, är två exempel på efterkrigstidens pessimism vad gäller estetik, och de erbjuder också två intressanta ingångar till Christian Petzolds Phoenix.

Likt Rossellinis Tyskland anno noll utspelar sig Petzolds film precis efter kriget i ett Berlin i ruiner. Staden är dock inte det enda som är söndertrasat. Filmens huvudkaraktär, Nelly, återvänder i filmens inledning till staden efter att ha överlevt ett utrotningsläger, men hennes ansikte är totalförstört och hon tvingas genomgå en plastikoperation för att rekonstruera det.

I Phoenix, till skillnad från flertalet andra filmer som kretsar kring plastikoperationer, är ansiktet inte bara en bild av en persons identitet, utan även en hel nations. I en symboliskt laddad scen besöker Nelly huset där hon tidigare bodde och ser sig själv i en trasig spegel som ligger bland bråten av det som en gång var hennes hem. Denna ekvation får en politisk udd då Petzold för historien mot hitchcockska domäner, när Nelly väl hittar sin make som hon länge letat efter. Johnny känner inte igen sin fru i hennes nya skrud, men han ser likheten och bestämmer sig – i hopp om att få tillgång till hennes arv – för att återskapa den Nelly han tror är död med hjälp av henne (eller Esther som hon introducerar sig som).

Den plastikoperationsfilm (om vi kan tala om en sådan sub-genre) som Phoenix ligger närmast är inte Gustaf Molanders En kvinnas ansikte (eller George Cukors nyinspelning), Delmer Daves Mörk passage, Franjus De bestialiska (eller nyinspelningarna), eller Teshigharas The face of another. Istället för den tankarna till en relativt okänd Hollywoodfilm från 1935, regisserad av Christy Cabanne, med titeln Another face, av vilken Phoenix nästan är en komplett negering.

Om plastikoperation i Another face utgör grunden för en framåtrörelse där protagonisten ges en möjlighet att inleda något nytt (även Petzolds förra film Barbara kretsar kring samma slags rörelse, fast där är det gränsen mellan Öst- och Västtyskland som innehar den utlösande rollen), utgör den i Phoenix en bakåtrörelse där Nelly till slut kan börja om från början.

Den nya rollen som skurken med det nya anletet i Another face tar sig an är just skådespelaren; han flyttar från New York till Los Angeles och mutar sig in i Hollywoods studior. Även i Phoenix blir skådespelet centralt då Nelly långsamt lär sig spela sig själv, eller snarare makens bild av henne. Men här är det något annat som står på spel. ”Vi kan inte stanna här”, säger Lene, Nellys enda vän, som planerar att flytta till Israel. Detta är också betydelsen av slutet av Tyskland anno noll: livet har ingen fortsättning. Det som kvarstår för Nelly är ett skådespel som för henne är helt oskuldsfullt, till och med livsnödvändigt, och som kanske kan ge henne något förlorat tillbaka, medan Johnny intar rollen som regissören som är lika förvirrad som brutal, och som genom denna akt kan ta sig vidare mot något nytt.

Skådespelet som tema återspeglas också i Petzolds bildspråk, som är starkt influerat av efterkrigstidens filmestetik. Visst, som vanligt är kameran ofta nära när den skulle varit på distans, och på distans när den skulle varit nära, men trots det uppstår en något makaber känsla av en estetisk rubbning, till vilket det välkalkylerade narrativet (manus skrevs av Petzold och Harun Farocki) även bidrar.

Detta klassicistiska bildspråk indikerar en positionering: Petzold är på Nellys sida; Johnny och Lene letar vägar framåt, medan Petzold väljer att följa Nelly bakåt, trots det att han genom att anamma ett bildspråk från en tid då både regissörer, manusförfattare och tekniker var poeter, måhända går emot Adornos ofta citerade fras. Det är inte för inte som filmen tar sin titel från den bar där Nelly och Johnny för andra gången möts för första gången.