Glada hälsningar från Missångerträsk är en av den svenska filmhöstens tilltänkta publiksuccéer (de andra heter Så ock på jorden och En man som heter Ove). Det är Martina Haag som återvänder till vita duken genom att följa upp 2007 års Underbar och älskad av alla med ännu en filmatisering av en Martina Haag-roman. Vi kan väl vänta oss en varm och rolig film om hur livet kan ta oväntade vändningar genom lustiga kulturkrockar.
Men det går inte att undgå att Glada hälsningar från Missångerträsk rör sig över minerad mark i en debattlysten offentlighet. Nu när trejlern är ute går det att göra en närmare riskanalys och varna för vilka kulturdebatter den kan tänkas utlösa.
Bilden av Norrland
För den som är mer insnöad på kulturdebatter än populärlitteratur, och undrar varför kulturskribenten Jack Hildén porträtteras av Martina Haag i filmen, måste jag väl till att börja med understryka att Missångerträsk alltså inte är detsamma som Missenträsk, den västerbottniska by som i våras förekom i ett omdebatterat reportage på Aftonbladets kultursida.
Missångerträsk är istället en helt fiktiv plats, och kanske vad elaka tungor skulle kalla resultatet av att använda Norrland som projektionsyta, det vill säga en plats som definieras utifrån vad den inte är (läs: Stockholm). Med andra ord ungefär vad kritikerna menade att Missenträsk förvandlades till i Hildéns blick.
Men så är det kanske poängen med Haags och Hildéns expeditioner, alltså att konstruera ett berättarperspektiv som låter dem demonstrera sin egen klädsamma självdistans. Trejlern innehåller två tillfällen när Haags rollfigur blir upplyst om hur pladdrig hon är, i jämförelse med stoiska tystlåtenhet som råder kring Jokkmokk där filmen är inspelad. Publiken får möjlighet att betrakta den lite löjliga stockholmarn som förfrämligats från naturen. Haag verkar dock satsa på mer skratt och slapstick och mindre på skamsen titta ner på skorna-humor.
Och för den som gjort det till sitt kall att vara vaksam på hur denna landsdel länsas på naturresurser kan Glada hälsningar från Missångerträsk säkerligen uppfattas som ännu ett exempel på exploatering, där stockholmarn åker på upptäcktsresa till Norrland men ändå ställer sig i vägen.
Samisk representation
Det är väl inte omöjligt att förstå ur krass kommersiell synpunkt, men att det samiska kärleksintresset i filmen spelas av Vallentuna-hunken Ola Rapace kan vara en känslig fråga. Hollywood har så gott som slutat låta vita skådespelare porträttera den amerikanska ursprungsbefolkningen, efter en lång tradition av brunsminkade stjärnor, som Burt Lancaster i 50-talsfilmen Apache.
Visst finns det också inslag av exotisk krumelur i att låta Rapace spela same. Rubriker som ”Så har du inte sett Rapace – som same i praktskägg” hade inte heller uppnåtts om en okänd samisk skådespelare gjort rollen. Häromåret blev Mikael Persbrandts superkropp en följetong i kvällstidningarna, kanske är praktskägget Rapace motsvarande omvandlingsnummer?
Filmen använder är beprövat romkom-upplägg med Tarzan-vibbar. Precis som i Grabben i graven bredvid handlar det om en modern kvinna som finner kärleken i en av männen som missade tåget till civilisationen eller bara blev över efter urbaniseringen. I Kjell Sundvalls kioskvältare från 2002 var det en mjölkbonde, den här gången är det alltså en renskötande same. Det dröjer inte länge innan han fäller sin “jag är same och jag har mina renar”-replik i trejlern.
Haag har dock förekommit kritiken om exotisering genom att göra research och prata med flera samiska singelmän i ett försök verklighetsförankra berättelsens romantiska möte. Men med tanke på att frågan om representation på film är i ropet har detta ändå förmåga att provocera fram en debatt – och rollbesättningen har faktiskt redan väckt kritik.
Bert-Åke Varg!
Visst blir man glad av att se honom? Senast han syntes till i offentligheten var ju som en av kändisrasarna bakom den famösa debattartikeln om 0,2-promillekrav på sjön. Men med tanke på att nykterhetsrörelsens inflytande över svensk film är på stadigt nedåtgående, och det var länge sedan vi hade en moralpanisk debatt om rusdrycker på vita duken, kan vi väl avskriva Varg som potentiellt toxisk rubrikmakare under lanseringen. (Senast han syntes till bio var förresten i Kärlekens språk år 2004, där han spelade ”morfar”.)
Men kanske räcker hans blotta närvaro som trygg norrlänning för att kuva den återkommande kritiken om den svenska filmens dialektmysterier. Alltså, ska svenska skådespelare anpassa sina dialekter beroende på filmens geografiska spelplats? Senast i våras granskade SVT dialekter i svensk film och Fredrik Sahlin menade att dialektal likriktning skadar trovärdigheten. Ola Rapace tycks i alla fall ha skaffat sig en något anpassad accent. Och Varg lånar alltså lite västerbottnisk dialekt till den här komedin från Norrbottens län.
Prognos
175 000 biobesökare, en gliring i Norrlandspodden och ett osmickrande omnämnande i SFI:s nästa representationsrapport (”renskötande samer är bara så normbevarande”).
