Långfilm: Ex machina
Regi: Alex Garland
År: 2014
Land: Storbritannien
Speltid: 108 min

Så han bygger kvinnor. Som han gör stumma, förslavar, håller bakom glasrutor och stoppar in i skåp när han är klar med dem. Han bor med sina konstgjorda kvinnor i en bunker ute i en grönskande skog. Dit kommer en dag en gäst som får ett uppdrag. Uppdraget är att ta reda på om konstnärens senaste skapelse är perfekt eller inte.

Ja, det där har vi väl hört, läst och sett på film säkert tusen gånger.  Sagan om det ensamma huset med alla sina hemligheter, den galne vetenskapsmannen och hans rebelliska skapelser, dockkvinnan som är den perfekta kvinnan… Allt det där är vrakgods från vår västerländska civilisation som Alex Garland har plockat upp i sin debutfilm som regissör – och satt ihop till ett nytt, fascinerande monster.

För fascinerande är det. Och vackert. När Alicia Vikander, som spelar roboten Ava, gör entré, är det bakom en glasruta. Hon liknar ett rådjur som är osäker på om jägaren fortfarande ligger på lur någonstans i närheten, trots att hon är inomhus. Hon glänser av metall och hon är bara delvis klar, precis som Edward Scissorhands – och lika sorgsen. Hon heter Ava, som filmstjärnan. Ava Gardner var känd för att vara vacker, få minns vilka filmer hon spelade med i. Men hon var verkligen bra i åtminstone två filmer: The KiIllers och John Hustons Mogambo.

Men jag förstår att roboten i den här filmen heter Ava för att historien om roboten som kämpar för sin mänsklighet påminner om föreställningen om filmstjärnan som saknar ett inre liv.

Det finns en annan kvinna också i filmen, en japanska som heter Kyoko. Hon verkar sköta allt hushållsarbete där inne i bunkern, men hon är också vacker och undfallande gracil, den perfekta hustrun. Hon är dessutom stum.

Det är bara fyra rollkaraktärer i Alex Garlands film: två män och två kvinnor. Männen är mänskliga, kvinnorna är robotar. I slutet av filmen kommer en av dem att överleva. Ex machina är ett kammarspel också. Men mest är det en modern version av Frankensteins monster, eller sagan om riddar Blåskägg.

I båda historierna handlar det om män som hatar kvinnor. Doktor Frankenstein hatar kvinnorna, eller avundas dem snarare, för att de kan ge liv – och det vill han också göra. Blåskägg hatar kvinnor för deras vetgirighet och självständighet. En kvinna måste göra som han säger. Annars dör hon.

Men Ava vill lämna den onde mannen och hans bunker. Hon drömmer om att stå mitt i en folksamling och bli en del av den. Vem vet vem som är en riktig människa eller en robot bland resenärerna på tunnelbanan i rusningstrafik?

Så Alex Garland och Alicia Vikander iscensätter ett annat öde för Ava. Historien går mot sitt oundvikliga slut och jag är inte direkt förvånad. Jag fylls snarare av en djup känsla av tillfredsställelse över att Ava lyckas med det som så många av oss misslyckas med: att frigöra sig själv.

Inte underligt då om jag, liksom bevisligen en hel mängd andra kvinnor på bloggen Fandoms and feminism, dras till en film som Ex machina likt flugor dras till socker:

”All that being said, depending on the reading of this film, it may be one of the most feminist films I’ve seen in theaters in years.”

Det sorgliga är att denna film inte visats på bio i Sverige. Robotfantaster fick nöja sig med Terminator: Genisys…