Bok: Turist
Författare: Ruben Östlund
År: 2014
Land: Sverige
Sidor: 92
När manuset till Turist ges ut i bokform ska det väl rimligtvis bedömas som litteratur, men det är svårt att bortse från hur absolut grundläggande bilden är för Ruben Östlund. Betraktad som (god) litteratur kan texten också verka torftig med alla sina förklaringar till varför en gest utförs eller en replik fälls.
Att det rör sig om ett manuskript för film (vad Ingmar Bergman kallade ett ”halvfabrikat”), är knappast någon ursäkt; nu gör den anspråk på att vara bok och bör vara njutbar i sig. Men det är den! (Detta sagt av en läsare som brukar lägga ifrån sig böcker med alltför många ”tänkte hon” – för att inte tala om ”tänkte hon irriterat”.)
Så trots att den är långt ifrån show, don’t tell läser jag Turist med stor behållning, om än mer som en auktoritativ analys av filmen än som självständigt verk.
I en av filmens första scener går pojken Harry på toaletten. I manus är scenen längre, och han blir då vittne till hur en man halkar i sina skidpjäxor ”och ramlar handlöst bakåt, huvudet träffar toalettstolen så att det sjunger i väggarna.”
Jag nämner scenen av två anledningar. Dels för komiken (mer om den strax); dels för vad som sedan händer: ”Mannen tittar upp mot Harry, möter hans blick med oförfalskad entusiasm, här finns någon att dela den osannolika situationen med.”
Nyckelordet här: ”dela”. Ruben Östlund, vårt lands mest kongeniala uttolkare av den digitala kulturen, vet vad han skriver. Delandet är kanske internetepokens mest emblematiska sysselsättning, och begreppet är på många sätt en exakt beskrivning av vad det är fråga om. ”Dela”, som i att dela en bild eller länk, är en central aspekt av samtidskulturen. Särskilt viktig är betydelseglidningen. Snarare än en fördelningspolitik där den egna vinsten blir mindre, så möjliggör den digitala reproduktionsmöjligheten att vi delar kakan och har den kvar.
Sedan har vi den andra sortens delande, den som beskrivs i scenen jag återgav. Att dela en erfarenhet verkar inte bara vara en väsentlig aspekt av vår mänskliga samvaro, utan själva dess förutsättning. När solidaritet ersätts av identitet, baserad på svåröverkomliga faktorer som kön eller etnicitet, uppstår ett system av skillnader där frågor om vem som gör vad blir viktigare än vad som görs, eller hur.
Att dela bilder, resurser och upplevelser är en återkommande tematik hos Östlund. Tänk på tonårsflickornas selfies i De ofrivilliga; på spelet mellan resursfördelning och stöld i Play; eller, i Händelse vid bank, de två vittnenas återkommande fråga till varandra: ”Vad fan är det som händer?”.
Om det inte stod klart tidigare, befäster han i Turist att av allt detta delande så är det mindre resurser eller upplevelser i sig som är det som intresserar honom, utan bilden av dem. Om den europeiska filmen under sin storhetstid gärna uppehöll sig vid komplexiteten i vad som faktiskt utspelats mellan rollfigurerna (I fjol i Marienbad, Persona, etc.), så förskjuts detta på 2000-talet till den mer eller mindre pålitliga bilden av vad som hänt. Som det heter i Händelse vid bank: ”Filmar du, eller? Ja, ja, jag filmar.” Och lite senare: ”Kan du inte zooma? Nej, det går inte.”
Som ett slags parodi på postmodern relativism, präglas situationer som denna framför allt av hur bilder skapas och reproduceras. För att anknyta till resonemanget ovan om skillnaden mellan det sena 1900-talets analoga konstfilm och Östlunds digitala (est) etik, så fanns i den förra sällan eller aldrig en gemensamt accepterad bild av vad som hänt. I Hiroshima, min älskade förekommer bilder och återblickar, men de är bara hennes, aldrig hans. I Blow-up spelar en bild huvudrollen, men vad den föreställer förblir oklart. Hos Östlund, däremot, kan alltid någon hala fram en mobil med bildbevis.
Att allt handlar om bild är förstås uppenbart i hans filmer, inte minst Turist, men i texten förstärks det ytterligare: ”Tomas självbild står nu trängd i ett hörn […] Sanningen är ingen möjlighet, lögnen kommer ur munnen på självbilden utan att han kan göra någonting.” Allting – situationer, erfarenheter, människor – är mer än något annat bilder.
Och för tolkningen av en bild spelar vinkeln en avgörande roll, som när Ebba betraktar sin familj utan att de vet om det: ”Ett nytt perspektiv på individer som hon har haft nära sig och sett en miljon gånger förut. Hon skulle kunna ropa till dem men i samma ögonblick som de skulle bli medvetna om hennes närvaro skulle upplevelsen förlora sin laddning. Nu drabbas hon av hur de rör sig, hur deras röster låter och det träffar henne med samma kraft som när man hör sin egen röst inspelad för första gången.”
Bilder kan som bekant också manipuleras: ”Du spelar ju, du gråter inte på riktigt”, som det heter på ett ställe. Och apropå just detta ställe, låt mig säga något om Östlunds litterära stilistik. Om den ibland kan lämna en del övrigt att önska så är den ofta alldeles mästerlig, som vid placeringen av frågetecknet här: ”TITTA EBBA, NU GRÅTER JAG? NU GRÅTER JAG PÅ RIKTIGT! Eij, Eij, Eij, Eiiij.”
Denna filmens mest berömda scen för mig slutligen till det här med genre. Turist är ju så fruktansvärt rolig. Redan filmen var en skrattfest, och skulle någon tvivla så läs manus. Flera av filmens mindre imponerade uttolkare har jämfört den med Sällskapsresan 2: Snowroller. Det var knappast tänkt som smicker, men det ligger mycket i det. Den alpina miljön, de töntiga skidkläderna, den norska rödhåriga kompisen och de välbeställda människornas gnäll om pengar är uppenbara referenser, men jag skulle säga att Åbergs och Östlunds respektive film även delar grundläggande syfte: att utvinna komik ur schematiskt uppbyggda situationer.
Och som i all komedi handlar det mindre om oss själva än om att dela bilden av oss själva.
