fbpx

Skymf, sa Nohrborg

När jag noterade att Björn Afzelius-biografin Tusen bitar inte nominerats till någon Guldbagge för bästa dokumentär, tänkte jag att det berodde på att fjolårets mest besökta dokumentärfilm på bio helt enkelt inte stod sig i den konstnärliga konkurrensen.

Men filmens distributör Mattias Nohrborg anar alltså korruption i mossen. För 125 000 betalande gitarrmansälskare kan inte ha fel.

Han är inte heller ensam om att likna den uteblivna nomineringen vid en ”skymf”. Jag har sett andra utan direkt koppling till filmen reagera. Och om jag har en egen konspirationsteori så lyder den att människor som var med när det begav sig, under Afzelius glansdagar, verkar ha tagit större intryck av Magnus Gerttens och Stefan Bergs Tusen bitar. Själv såg jag en habil kändisdokumentär enligt välbekant mönster.

Men upprördheten och argumenten liknar populismen som brukar förekomma i baggesammanhang. Varför ska filmer som ingen ändå ser komma ifråga för priserna när det faktiskt finns film som folk gillar. Ungefär. Enligt denna logik är det kioskvältarna som går i bräschen för resten av filmbranschen och därför äras bör.

Isåfall är det väl lika bra att lägga ner hela det omtvistade juryförfarandet och förvandla Guldbaggegalan till ett enda stort biopublikens pris. Den brukar ju ändå beskyllas för att vara en branschfest så varför inte löpa hela linan ut. Loa Falkman kan högläsa ur biografstatistiken. Snittar i pausen. Alla är glada.

Men annars borde den centrala frågan såklart vara: Har alla som surar över Tusen bitar-nobben ens sett filmerna som nominerats? De heter alltså Ute på landet (Anders Jedenfors), Om våld (Göran Hugo Olsson) och Lgh+bil+allt jag har och äger (Clara Bodén).

Förmodligen inte, eftersom två av dem inte har haft reguljär biografdistribution. Själv tycker jag att det är glädjande om Guldbaggegalan kan ge välförtjänt uppmärksamhet åt undanskuffade filmer. Förhoppningsvis leder nomineringen till att fler har möjlighet att se dem – och upptäcka att de är långt bättre än Tusen bitar. Skulle det vara en skandal?

Men ingen av dessa filmer ”gynnar den dokumentära genren”, enligt Nohrborg. Frågan är hur han menar att Tusen bitar gör det – förutom att den skickligt utnyttjar det senaste framgångsreceptet för svensk dokumentärfilm: nostalgiska porträtt av gamla folkhemsikoner.

Mattias Nohrborgs artikel är en skymf mot de nominerade filmerna.

9 kommentarer

  1. Vill man se Claras film ”Lgh + bil + allt jag har och äger” så visas den på Doc Lounge (på Bengans) i Göteborg tisdag den 27:e januari , dagen efter guldbaggegalan, med regissören Clara Bodén som gäst (19.00 – 23.00).

  2. By the way, Ulf Berggren på Polfilm distribuerade 5 filmer av Angelopoulos innan Triangelfilm köpte Odysseus blick….

    Puss och Kram igen
    Martin

  3. Ulrich Seidl? Det var väl ändå jag/novemberfilm som introducerade honom på bio i Sverige? Hunddagar hade premiär 2003 och Import Export 2008.
    Puss & Kram
    Martin

  4. ”Den tredje, som också tydligen är en utställning och en bok, hade jag aldrig tidigare hört talas om. Hur sjutton tänkte nomineringskommittén?” Jan-Olov Andersson, Aftonbladet om Clara Bodéns film ”Lgh + bil + allt jag har och äger”.

    ”Vi är många som är chockade”, ”Man kan lugnt konstatera att Guldbaggen för bästa dokumentärfilm inte går till den bästa filmen, och framföra allt inte gynnar den dokumentära genren.” och Mattias Nohrborg, DN. (Nohrborg är Tusen Bitars producent).

    ”Tusen bitar” fick alltså inte en ”Guldbaggenominering”…

    Alla dessa indignerade män i sina maktpositioner. Med vilken självklarhet de breder ut sig på landet största tidningars kultur- och debattsidor. Inläggen gillas på fb av dem som tycker ”Tusen bitar” vore en värdig vinnare. ”Skandal” och ”Mattias har rätt” skriver bl a Joakim Strand på film i Skåne.

    Det finns ett ödets ironi i hur (nästan) ingen reagerar över argumentationen i sig. Visst, citaten är tagna ur längre debattinlägg men resonemangen ovan bör inte få gå obemärkt förbi.

    Att ta dokumentärfilmen på allvar 2015 innebär att vara öppen för nya visningsformer (ambulerande visningar, gallerier osv) film från hela Sverige (inte bara de tre storstadsregionerna), fler filmer av och med person som inte dominerar utbudet idag (utifrån kön, sexualitet, ålder, etnicitet osv), alternativa berättarformer (exempelvis essäfilmen) film som utnyttjar ny och innovativ teknik och gränsöverskridande projekt där andra konstformer (böcker, musik, nätet osv) kan samspela med filmen som berättarverktyg.

    Mattias Nohrborgs har gjort en enorm insats för filmsverige och har berikat oss med filmer av fantastiska regissörer så som Seidl, tidiga Haneke, Bela Tarr, Angelopoulos mfl under sina många år i branschen. Det är dock inte vad min inlägg handlar om. Inte heller om ”Tusen bitar” borde blivit nominerad till en Guldbagge.

    När jag publicerade en version (utan sista paragrafen som är en respons på Nohrborgs eget inlägg här) av denna text på facebook fick jag till svar av Joakim Strand på Film i Skåne:

    ”Så du menar att den film som är Sveriges tredje genom tiderna mest sedda dokumentär på bio och den film som har högst kritikerbetyg av samtliga svenska filmer förra året inte skulle få en nominering?http://www.sfi.se/sv/statistik/Betygsindex-/

    En respons som på intet vis bemöter mitt inlägg. Så jag hoppas att Nohrborg, om han bemöter min kritik, lägger fokus på det jag faktiskt skrivit.

  5. Håller med i resonemanget i huvudtexten. Är kollega till Clara och ser att nytänkande (speciellt abstrakta fotot) mycket väl kan prisas framför biosuccér. Det hela blir ju lite mer jömnställt. Ser fram emot att se alla nominerade.

  6. Intressant och nästan lite småkul att bli kallad för populist. Tror faktiskt att det är första gången jag blivit kallad för detta, sen jag började i branschen 1979…!
    Nu har dock Lundström antingen inte läst mitt inlägg i DN eller förstått vad mitt resonemang går ut på. Jag diskuterar ju inte ens ”Tusan bitars” storhet eller inte. Och har definitivt aldrig hävdat att filmen borde nomineras för att den haft en stor biopublik. Jag om någon har distribuerat filmer som haft liten publik då jag introducerat ca 120 nya regissörer genom åren. Intresset för Seidl, tidiga Haneke, Bela Tarr, Angelopoulos, Atom Egoyan mfl var mycket begränsat. Att Göran Olssons dokumentärfilm nominerats är självklart helt ok, även om den inte nått 2000 biobesökare.
    Min poäng är att man i dokumentärfilmsklassen tillåter att nominera två kortfilmer som bara visats fyra respektive fem gånger på två lokala filmfestivaler, och att man utnämnt fyra personer att nominera filmer från just dessa två festivaler. Tydligen anser Lundström att det är ok att filmerna aldrig visats offentligt och att en majoritet i nomineringsjuryn röstar i egen sak. För mig är detta bedrägligt och påvisar en attityd som aldrig hade varit möjlig kring spelfilmerna.
    Själv har jag alltid tackat nej att sitta med i Guldbaggejuryn av just jävskäl.
    Sedan delar jag inte Lundströms hållning och åsikter om ”Tusen bitar” som dokumentärfilm, vilket vi självklart kan diskutera någon gång. Men det är som sagt en annan historia, och definitivt inget som jag debatterade i mitt DN-inlägg.

    1. Gillar Haneke och övriga farbröder men nu gällde det ju inte din lifetime achievement utan tonen i din debattartikel. Som påminde om den gamla ”skandal att inte min film nominerats eftersom den hade så många besökare”-visan som brukar eka så här års. Men med tanke på din gärning onekligen oväntat att höra den från dig!

      För jag har läst din artikel, men beklagar att alla verkar ha missförstått den. Citerar här en mening som kan ge en ledtråd om varför:

      “Man kan lugnt konstatera att Guldbaggen för bästa dokumentärfilm inte går till den bästa filmen, och framföra allt inte gynnar den dokumentära genren.”

      Här tycks det i alla fall inte föresväva dig att de nominerade filmerna har nominerats just tack vare sina konstnärliga meriter. Utan det måste bero på fuffens.

      Angående juryns sammansättningen är det väl positivt med festivalkompetens, nu när även filmer utan rikstäckande distribution har möjlighet att synas i rampljuset. Har svårt att se på vilket sätt de tre sinsemellan konkurrerande filmfestivaler skulle rösta i egen sak.

      Och om Guldbaggegalan alls fyller någon funktion utöver ryggdunkning är det väl just att lyfta fram konstnärligt intressant svensk film, oavsett antal biobesökare. Det ska väl trots allt vara en utmärkelse för “bästa film” och inte “bästa distribution”.

      Själv kan jag sakna Jan Lindqvists Tiden är en dröm – del 2 bland de nominerade. Och åtminstone för mig är det irrelevant att den bara lockade 189 besökare första veckan på bio.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.