Efter mitt samtal med Lukas Moodysson ber jag honom att skriva en dedikation i diktsamlingen Vad gör jag här, och Lukas skriver att han under samtalet haft ögonen på Bruce Chatwins reseskildring What am I doing here? i min bokhylla. Lukas visste inte att Chatwin skrivit en bok med samma titel som han själv.
Efteråt slår det mig att där finns inte så få likheter mellan den engelske världsfararen och den svenske Malmöbon. Chatwins färder har kanske varit mer expansiva, men där finns beröringspunkter i de resor mot inre och inte kartlagda mänskliga landskap som dessa båda resenärer har utforskat.
Från Malmö organiserar Lukas sina spaningar ut mot världen men också in mot mer tabubelagda och hemlighetsfyllda själsliga skrymslen. Som i Ett hål i mitt hjärta och Container. Det finns fortfarande vita fläckar på filmkartan värda en expedition. Här har poeten Moodysson viskat anvisningar till regissören, riktat fjärrkontrollen mot hjärnan och försökt klippa av ledningen mellan öga och hjärna – för att låna en bild från boken Vitt blod.
Men nu – efter en kortare världsomsegling till främmande orter som New York, Thailand och Filippinerna i Mammut – har han återvänt till den svenska myllan med Vi är bäst!. Och där står han stadigt. Ingen nutida svensk filmare har samma kontakt med det gripbart jordnära och till drömmar av mer handfast slag. För att låna en titel från en Bergman-film är Lukas utgångspunkt alltid densamma – nära livet.
Vi är bäst! är ju som flera av dina tidigare filmer, som Fucking Åmål och Tillsammans, en ensemblefilm, där du arbetar både med professionella skådespelare och amatörer – och då i första hand de mycket unga aktörerna i filmerna. Kan du berätta om ditt samarbete och arbete med skådespelarna?Hur går det till? Hur bygger du upp en tillit och ett förtroende? Och hur väljer du skådespelare?
Ja… Det är kanske ett av de få områden där jag känner att jag kan någonting. Inte alltid, kanske. Men ibland.
Jag var gästprofessor vid filmskolan i Helsingfors för ett och ett halvt år sedan. Och då ägnade vi oss nästan enbart åt samarbetet med skådespelarna. Kanske för att jag tycker att det arbetet är det roligaste. Det är då det hela blir film på riktigt. Allt annat är egentligen bara teoretiskt. Det är också där jag känner att jag har en sorts kunskap. Jag tog det här jobbet i Helsingfors för att jag just då hade en känsla av uppgivenhet. Jag var trött på situationen av att bli bedömd hela tiden. Jag satt en gång i en jury i en filmfestival i Moskva inte den stora internationella festivalen utan en betydligt mindre. Jag tyckte det var fantastiskt skönt att plötsligt vara den som bedömde och delade ut priser. På samma sätt upplevde jag det i Helsingfors, glädjen att arbeta med några andra människors projekt utan att själv stå i centrum.
Och där fick jag tillbaka en känsla av självförtroende. Jag tyckte att jag var rätt duktig vad gäller vissa saker, och det är mycket sällan som jag upplever den känslan. Men där fick jag tillbaka lusten att arbeta igen. Jag satt där längst bak i rummet när eleverna arbetade med skådespelarna. Och kände att det började klia i fingrarna igen.
Jag arbetade bland annat med en kvinnlig regielev och manusförfattare, som höll på med en mycket intressant men också mycket svår scen. Jag kunde inte sova på natten, för tankarna kom hela tiden tillbaka till den här scenen. Och då längtade jag tillbaka till att få stå på en inspelningsplats med några skådespelare och börja arbeta tillsammans med dem. Jag tror jag älskar den här situationen när allt är på allvar och allt annat försvinner. Det är nästan narkotiskt. Resten av världen försvinner, och man är helt närvarande i stunden. Det händer någonting framför kameran, någonting som bara kan hända i just det ögonblicket.
Jag känner igen det där, när en skådespelare står framför kameran och på något märkligt sätt övertar det som man en gång har skrivit i ett manus och gör det till sitt eget, som om det var helt egna tankar och erfarenheter som skådespelaren formulerar och inte en påhittad skriven text. De ögonblicken är magiska. Det är något jag kan sakna, eftersom jag inte har gjort spelfilm på många år nu.
Jag kan i stället sakna att jag inte har fått arbeta med dokumentärer. Det är någonting spännande och fint med att det man har framför kameran uppstår just nu och att det kommer inte att uppstå igen. Den dokumenteringen blir nästan ännu mer värdefull. Men någonting liknande kan också ske under arbetet med skådespelare. Ett visst tonfall, en viss känsloyttring, den uppstår bara vid ett tillfälle.
Men hur hittar du dina skådespelare? Och dina icke-skådespelare? Som de här mycket unga skådespelarna som står i centrum i Vi är bäst!.
Det är lite märkligt med de två som har de största rollerna i filmen. De heter Mira båda två, och de gick på samma dagis när de var små. De fortsatte inte att umgås, tror jag, men när de gick på dagis fick de heta Stor-Mira och Lill-Mira. Och så, tio år senare, får de huvudrollerna i samma film!
Mira Barkhammar, som spelar Bobo, har hållit på med teater rätt mycket. Jag vet inte om Mira Grosin, som spelar Klara, har gjort det. Men hon har medverkat i tv och även spelat i en kortfilm av Fijona Jonuzi, Astrid. Hon hade inte huvudrollen där, men det är en fin liten film. Och jag tror inte att Liv LeMoyne, som spelar Hedvig, har jobbat med teater heller. Men musik förstås, hon spelar ju gitarr. Det var nästan en förutsättning för rollen, och jag blev väldigt glad när vi fann Liv och det visade sig att hon dessutom var så bra på att spela teater.
Jag tvekade länge innan jag gjorde Vi är bäst!. För när man söker unga skådespelare känns det litet frustrerande att uppmuntra de som söker, och jag vet att många kommer att bli besvikna. Jag är ju jobbig på det sättet, att jag tar god tid på mig innan jag kan bestämma mig, och under tiden uppmuntrar jag alla dessa barn som naturligtvis går och hoppas på att de skall bli utvalda. Trots att jag på ett ganska tidigt stadium var övertygad om att det skulle bli just de här tre som skulle spela rollerna. Mira Barkhammar, till exempel, fastnade jag och Coco nästan direkt för. Hon verkade helt självklar. Men ändå fortsatte jag att plåga de andra i månad efter månad genom att sätta ihop dem i olika konstellationer.
Provfilmningarna var inte helt olika inspelningssituationen. Jag jobbar ju överhuvud taget mycket improvisatoriskt. Jag brukar sätta igång någon form av improvisation, där de antingen får spela mot varandra eller så spelar jag eller någon annan mot dem. Jag spelade ofta en oerhört irriterande fritidsledare, som särbehandlade dem på ett förfärligt sätt. Litet av det här lever kvar i filmen, i scenerna med Kenneth och Roger. “Ni är sämst”, säger en av dem till flickorna. Så höll jag också på, för att reta dem.
Brukar du ha många omtagningar, när du har barnskådespelare framför kameran?
Mjaa… (Lång paus.) Jag tycker inte att det är särskilt stor skillnad mellan om jag har barn framför kameran eller vuxna skådespelare. Vi diskuterade en hel del om vi skulle spela in Vi är bäst! på film eller digitalt. Nu gjorde vi den på 35 mm. Jag har aldrig spelat in någonting digitalt. Jag tycker att de digitala kamerorna är så fula att jag har svårt att arbeta med dom. Jag kan inte se mig själv vid sidan av en ful kamera. Det var en viktig orsak. Men att filma med en analog filmkamera skänker ett visst allvar.
Jag är noggrann med att hålla koll på hur mycket film vi har gjort av med. Det skänker också en disciplin. Jag arbetar ofta improvisatoriskt, men jag är också mycket disciplinerad. Jag tror att vi i Vi är bäst! hamnade på en filmåtgång på 1:23, vilket var precis det vi skulle hamna på enligt budgeten. Det ingår i den här känslan av att någonting står på spel, när vi arbetar.
Jag kan förstå dig. Faran med att filma digitalt kan vara att man bara filmar på, med baktanken att man kan lösa det hela i klipprummet. Men det gör man ju inte.
Nej. Och det är ofta något som jag säger till mig själv också! Jag håller med dig, samtidigt som jag ändå arbetar utifrån känslan att det här löser vi på något sätt förr eller senare.
Vi är bäst! bygger på Coco Moodyssons seriealbum Aldrig godnatt, och du följer handlingen i berättelsen rätt troget även om där också finns plats för en hel delutvikningar. Albumet kom ut 2008. Kan du berätta om hur idén att filmatisera boken uppstod och något om bearbetningen av historien och överflyttningen till film?
Jag bestämde mig en dag när jag stod i köket i vårt hus i Småland. Det var sensommar. Jag tänkte: jag vill göra något som är roligt.
Coco återfinns i eftertexterna till de flesta av dina filmer i egenskap av conseiller. Hur har hennes roll som rådgivare varit i filmerna? Och skiljer det sig mycket från film till film?
Jag har alltid stulit extremt mycket från Coco. Hon har nog stulit lite grann från mig också, men inte lika mycket som jag stulit från henne. Utan henne hade det inte blivit några filmer. Romanerna och diktsamlingarna hade jag möjligen kunnat skriva ändå, men några filmer hade jag inte kunnat göra.
Vi är bäst! lever mycket på spontanitet även om där också finns en stramhet i uppbyggnaden av filmen. Jag tänkte särskilt på det i en scen ganska tidigt i filmen. Och tänkte att det kunde vara roligt att stanna vid den och göra en näranalys.
Jamen, det är roligt!
Det är en ganska enkel scen mellan de båda huvudfigurerna, Bobo och Klara, och två blonda skolkamrater i samma ålder. De blonda flickorna försöker provocera: “Punken är död. Har ni inte fattat det än?”. Scenen är mycket medvetet uppbyggd och klippt. Den har en väldig stramhet och består av ett antal snabba och korta panoreringar, där du ibland börjar på en närbild av en av flickorna och panorerar över till en halvbild med två flickor i bild, men ibland panorerar du mellan närbild och närbild eller mellan halvbild och halvbild. Kan du berätta hur du arbetade med den scenen och hur du byggde upp den? Det verkar nästan som om scenen var planerad i story-board.
Här tror jag att jag följer Cocos bildberättelse nästan till punkt och pricka. Annars har jag nog förhållit mig ganska fritt till hennes bok, men det här kan jag nog säga är hennes scen helt och hållet. Jag kanske inte följer hennes framing och bildbeskärningar, men scenen är mycket trogen hennes gestaltning.
Jag har ju i många filmer arbetat med Ulf (Brantås), och vi har en ganska ordlös kommunikation på inspelningsplatsen. Vi är knappast de som pratar mest med varann under inspelningen. Vi arbetar oerhört bra ihop, och jag är mycket glad över vårt samarbete. Men vi analyserar inte det vi sysslar med. Vi bara ger oss ut i det hela. Jag litar på honom och han litar på mig. Jag tycker att det här är en rolig scen också, och jag tycker att den blev rätt skojig. Vad gäller dialogen är scenen inte särskilt improviserad.
Det kan jag förstå, för scenen har en ovanlig stramhet. En större beslutsamhet i uppbyggnaden än många andra scener.
Annars låter jag skådespelarna nästan till 99 % formulera om sig, om de inte känner sig bekväma med de repliker jag har skrivit. Det är ytterst sällan som jag kräver en ordagrann upprepning av replikerna. Jag tror att jag har en rätt väl utvecklad känsla för när jag kan släppa på kraven och när jag vill ha en mer trogen återgivning av dialogen.
När du då låter skådespelarna formulera sig fritt, försöker du sedan i klippningen att återföra dialogen till hur den ursprungligen var skriven i manus?
Det är litet olika. Som regissör älskar jag när det händer någonting oplanerat framför kameran, situationer där jag inte har en aning om vad skådespelarna sysslar med. Samtidigt har jag en liten kontrollant inne i huvudet som håller koll på att vi får med oss det som scenen var tänkt att uttrycka, och dessutom har jag väldigt stor hjälp av min regiassistent så att jag inte tappar bort mig.
Men jag är oerhört glad när det inträffar saker som jag inte har kunnat föreställa mig. Men den scen som du just har nämnt har ingenting av just det här. Den är uppbyggd för att uttrycka exakt det som står i dialogen i manuskriptet.
Kan du då ge exempel på någon scen i Vi är bäst! där just något oväntat och spontant inträffat framför kameran och som du senare valt att behålla i filmen? Och som du tycker blev lyckat.
Ja, det finns nog en hel del att välja bland i så fall. Jag gillar särskilt mycket stora scener, scener med många medverkande. Som scenen där de vuxna i filmen har fest, när det är julafton eller när de har 40-årsfest. Där tycker jag att det är roligt att bara stå i ett hörn och försöka bygga upp en stämning och en livlig samvaro. Jag också mycket förtjust i scenen där Klaras storebror har fest för sina kamrater. Och Bobo och Klara tar för sig och sitter för sig och dricker vin. Då är det roligt att bara lägga en grund för skeendet och sedan se vartåt det hela tar vägen.
När jag senare sitter med klippningen, kan jag plötsligt se hur jag kommer in i bild för att rätta till någonting eller ge anvisningar, och hur jag snabbt måste ta mig ur bild för att låta skeendet fortgå. Det händer också att man kan höra min röst, höra mig ropa “En gång till!” eller något liknande, något som jag senare försöker mixa bort.
Den typen av scener och inspelningssituationer är jag mycket förtjust i. När jag får möjlighet att försöka modellera en scen samtidigt om den pågår och är igång.
Jag tänkte mycket på Tillsammans, när jag såg Vi är bäst! Ensemblescenerna i de båda filmerna har mycket gemensamt, och när jag nu såg om Tillsammans fäste jag mig särskilt vid barnen, den 13-åriga Eva och hennes kompis, grannpojken, och Evas lillebror, båda barn till Micke Nyqvists karaktär i filmen.
Jag kan förstå den jämförelsen. Det var också någonting jag kände inför inspelningen av Vi är bäst!, en lust och önskan att komma tillbaka till en liknande sammansatt situation. Det fanns en ton i Tillsammans och även i Fucking Åmål, som jag kände att jag ville återvända till. Ibland vill jag berätta om mörkret, och ibland har jag lust att göra någonting ljust och snällt i stället. Som i den nya filmen.
Det påminner mig om vad författaren Kristian Lundberg skriver i ett efterord till en samlingsvolym med dina tidiga dikter, Mellan sexton och tjugosex. Att det alltid finns en ständig balans mellan motsatta storheter i dina dikter. Där det skrivs om lyckan, måste man också nämna förtvivlan. Där det ljusa anges, måste man också nämna det mörka, som en referensfärg. När dikten närmar sig området omkring “det heliga”, måste också det blasfemiska få göra sig sin plats. Det låga skall höjas upp och det upphöjda skall perforeras med pennan, skriver han också.
Det här skulle också kunna överföras vid en karaktärisering av dina filmer…
Jag kan tycka att är svårt att karaktärisera mina egna filmer. Men vad gäller Vi är bäst! kan man väl säga att den står för en ljus sida. Där finns kanske en balans i att den också visar en övergivenhet, i det här att vara liten, att vara barn. Men vad den visar är ju framför allt att där finns möjligheter och där finns hopp.
Där finns också en sårbarhet i de första kärleksmötena, som inte är några kärleksmöten i egentlig mening utan bara en sorts trevanden och längtan. Och den sårbarheten gestaltas oerhört fint både genom dig och av de tre unga tjejerna i filmen.
Du debuterade som poet med Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner. Den skrev du, vad jag förstår, när du var sexton-sjutton år, och boken kom ut när du var arton. Och redan året därpå kom nästa diktsamling. Och du fortsatte att skriva, en roman och ännu en diktsamling. Men så kom du in på regilinjen på Dramatiska Institutet. Hade du ett starkt intresse för film redan tidigt?
Nej. Jag tror att en drivkraft var att jag ville tjäna lite mer pengar och få lite större publik. På det stora hela tyckte jag nog att film var en ganska underordnad konstform och det dröjde rätt länge innan jag blev intresserad av att forma berättelser, någonting som började vid A och slutade vid Ö. Men under tiden på filmskolan väcktes mitt intresse för filmer som handlade om verkligheten, som berättade om den tid vi lever i, som filmer av Ken Loach. Sedan tror jag att livet i sig tvingade mig – i och med att jag fick barn. Då ser man plötsligt världen på ett nytt sätt.
Men innan dess var jag nog bara mest intresserad av bildflödet som sådant, som en motsvarighet till en text. Jag har egentligen aldrig varit intresserad av prosa. Jag läste aldrig romaner som ung, jag läste nästan uteslutande poesi. Och uppfattade romaner och noveller som någonting mer banalt.
Den första filmberättelsen som fångade mig var nog Twin peaks, alltså tv-serien. Och några av Tarkovskijs filmer som jag också fascinerades av. De filmerna sköljde över mig, nästan så att det blev en fysisk upplevelse. Elden och regnet och vattnet… Men det dröjde rätt länge innan jag kände lust att gestalta skärvor av liv och verklighet på film.
När jag sökte in på DI var jag rätt trött på att skriva dikt. Jag kände att jag hade kört i botten på något sätt. Jag hade börjat skriva i en väldig tilltro till litteraturen. Men så förlorade jag den tilltron. I slutet av mitt diktskrivande kändes det som om jag försökte skriva så dåligt som möjligt och slå sönder mitt gestaltande i ord. Jag kände det som att jag hade hamnat i en återvändsgränd. Jag kunde inte längre ta mitt skrivande på allvar.
Och då ville jag göra vadsomhelst annat! Jag hade många idéer till alternativ, bara inte sitta och skriva dikt längre. Jag minns att jag och Kristian Lundberg talade om att börja jobba på reklambyrå. Vi skulle bli copywriters. Så vi satt hemma hos mig och skrev ansökningsbrev till olika reklambyråer: “Vi är två författare. Vi ställer våra tjänster till förfogande.” Vi fick inte ett enda svar!
En annan och mer konkret idé var att jag skulle börja på Komvux, jag hade ju hoppat av gymnasiet. Jag tyckte ju då i tonåren att jag kunde klara allting själv. Jag behövde inte gymnasiet och hoppade av efter första ring. Så hade jag inte kommit in på DI, skulle jag ha sökt in på Komvux för att läsa in högskolekompetensen. Jag hade tankar om att bli jurist. Försvarsadvokat kunde jag tänka mig.
Och hur var det då att komma in på Dramatiska Institutet?
Det kändes bra och rätt. Och att några som undervisade där, som Harald Stjerne, trodde på mig. Jag tror att jag kom in på grund av dum envishet. Jag tror att jag har sagt det ett par gånger, så nu vet jag inte om det stämmer eller om det är för att jag har nämnt det så ofta tidigare att jag nu tror på det själv också.
Ett av intagningsproven var en övning med skådespelare. Vi fick ett halvfärdigt manus att arbeta med, och det skulle vi dels komplettera och dels arbeta med. Jag minns att jag tyckte att skådespelarna var om inte dåliga så svårregisserade. Jag antar att de hade blivit tillsagda att vara besvärliga, så att uttagningsgruppen kunde se hur vi kunde handskas med situationen. Men jag tror att jag kom in på min envishet.
Och DI försåg dig med redskapen och med möjligheterna…
Jag är en rätt handfast person, så jag gillade det tekniska arbetet, att pilla med kameror och liknande. Det fysiska arbetet. Sedan fick vi också möjlighet att se mycket film. Vi gick på Cinemateket och såg filmerna som visades där. Jag hetssåg en massa filmer.
Var det några som fastnade mer speciellt för dig då?
Jag kände nog mest att jag befann mig i underläge och att de andra eleverna hade sett så mycket mer. Jag kände att jag måste komma ikapp dem, att jag skulle ge mig själv en snabbkurs och tvinga i mig så mycket som möjligt. Vad jag kommer att tänka på nu är en del stumfilmer som vi såg. Murnaus Soluppgång, till exempel.
En grund lades i vilket fall på skolan. Lennart Hjulström var lärare i teaterregi men hade även lektioner i filmregi. Vi fick syssla mycket med improvisationer, och det tyckte jag var roligt. När jag var femton-sexton år hade jag en dröm om att bli skådespelare. Det stod nog och vägde då, om jag skulle försöka bli skådespelare eller börja skriva. Och så, när jag var sjutton år och gick på gymnasiet, blev min första diktsamling antagen. Då sa jag farväl till skådespeleriet.
Men jag tyckte det var väldigt roligt och inspirerande när vi fick hålla på med de här skådespelarövningarna på DI. Jag var med i en kortfilm på skolan och fick en väldig respekt för yrket. Men jag hade rätt svårt för den här låtsasleken som skådespeleriet också är. Jag tror att jag skulle ha blivit psykiskt sjuk, om jag hade fortsatt och försökt bli skådespelare.
Tycker du att den här erfarenheten har varit till hjälp, nu när du ska instruera skådespelare?
Ja, jag tror det! Jag hade en ordlös, replikfri liten roll i en kortfilm på skolan. Jag och en ung tjej skulle vara ett kärlekspar. Jag stod där och försökte koncentrera mig, och så kommer någon fram och börjar prata med mig. Och jag tänkte “är hon inte klok? här står jag och ska förbereda mig”. Det var en elektriker som bara ville prata ett slag, men jag kom helt av mig. Jag skulle ju göra en scen, utan repliker visserligen, men ändå en skådespelarprestation framför kameran…
Jag tror att jag också blev litet förtjust i den här tjejen jag skulle spela emot. För jag kunde inte förstå hur jag skulle kunna spela förälskad utan att samtidigt vara det. Jag har nog en känsla av att skådespelare måste vara lite märkliga för att kunna klara av den här dualismen.
Du har någon gång för länge sedan formulerat någon sorts kanon, och vad jag minns så kom filmen mycket långt ner på skalan. Överst på listan kom poesi och musik, och om det nu var en Topp 10 så tror jag att en film kom först på åttonde plats, och då var det någonting av David Lynch.
Jo, det var nog så också.
Du gjorde en kortfilm, Bara prata lite, direkt efter DI. Den producerades av Lars Jönsson på Memfis Film. Var det han som tog kontakt med dig då?
Nej det var Anna Eriksson, numera Croneman. Hon gick samtidigt som jag på DI, på producentlinjen. Vi var goda vänner, och hon presenterade mig för Lars. Hon tyckte att jag skulle göra en film, men hon var inte själv i den positionen då att hon kunde ta ansvar för den som producent. Så på så sätt fick jag kontakt med Lars.
Under en längre tid överöste jag Lars med manuskript av olika slag, som han vänligt men bestämt avböjde. Jag tror att Lars och jag är litet lika. Vi har en liknande envishet, och har vi en gång sagt att vi skall göra någonting så blir det så småningom av. Det är mycket få saker i mitt liv som jag inte har genomfört, när jag en gång har bestämt mig. Däremot kan jag i efterhand vara rätt kritisk över det färdiga resultatet.
Jag gav alltså inte upp vad beträffar Lars. Jag tänkte att har han en gång sagt att vi skulle samarbeta, så kommer vi också att göra det. Men han sa nej och nej och nej, oftast mycket vänligt och ibland med idéer om hur jag skulle kunna rätta till det hela.
Jag kan tänka mig att Lars Jönsson har varit en mycket viktig och stödjande person genom hela din filmverksamhet. Vad du än har dragit fram ur rockärmen har han och Memfis Film funnits där.
Ja, så har det verkligen varit. Den ömsesidiga envisheten och förtroendet grundlades tidigt, och det fanns från början en tanke om det skulle finnas en långsiktighet i samarbetet. Det har funnits något segt och långdistansmässigt i det hela, som också har gjort att han i lika hög grad har ställt upp på mina mer aparta idéer som han kanske inte har brunnit lika mycket för. Han har kanske tänkt att det kommer något roligare nästa gång…
Huvudrollen i den här tidiga kortfilmen Bara prata lite spelas av Sten Ljunggren, och han dyker ju också upp i Tillsammans i en mycket likartad roll. Det är kanske tur att Cecilia Frode –den andra rollinnehavaren i kortfilmen, som går ett vådligt öde till mötes – har lämnat kollektivet i Tillsammans, när Ljunggren dyker upp…
Jo. Annars är det inte många skådespelare som återkommer i mina filmer.
Lever annars någon eller några av dina diktade figurer kvar hos dig? Har du någon gång tänkt att det skulle vara roligt att göra en uppföljning och ta reda på var i livet de kan befinna sig?
Jo, det har jag nog funderat på.
Och vem eller vilka har du funderat på då?
Jag tycker att det finns många laddade ögonblick i den nya filmen, där man undrar var de här flickorna skall ta vägen. Filmen utspelas ju 1982, och det är min generation det handlar om. Jag var tretton år 1982. Så frågan infinner sig lätt, vart tog vi vägen?
Jag lekte en gång med tanken att göra Fucking Åmål 2, men det var mest på skoj. Jag har också tänkt på Tillsammans. I så fall skulle jag ha låtit den utspelas tio år senare, alltså 1985. Och så tjugo år senare, 1995. Det har jag funderat på. Men där finns ju stämningar som återkommer i flera filmer.
Vi har skämtsamt talat om en julkalender som en fortsättning på Vi är bäst! De båda fritidsledarna, Kenneth och Roger, skulle i så fall ha huvudrollerna, och det hela skulle utspelas på deras fritidsgård. 24 avsnitt, och det skulle hända något bus varje gång som de skulle bli tvungna att ta tag i. Någon har vält omkull en adventljusstake så det har börjat brinna, och liknande. 24 avsnitt – det skulle vara skojigt!
Tillsammans är rolig också av den orsaken att du där arbetade med ett stort antal skådespelare, som då var tämligen okända men nu är några av de mer framträdande inom svensk film. Och internationell – om vi ser till Micke Nyqvist. Hur fann du alla dessa skådespelare då?
Jag har jobbat med samma rollsättare, Imor Herrman, i de flesta av mina filmer. Imor gick också på DI samtidigt som jag. Han är rolig på det sättet att han gärna kommer med förslag på skådespelare som inte är så kända, skådespelare som han har sett på teatern. Imor går extremt mycket på teater, och han har koll på det mesta som händer inom teatern. Jag tycker oftast att det är mycket roligt när Imor kommer med en skådespelare som jag aldrig har sett tidigare eller som jag inte känner till.
Och du provfilmar skådespelarna, precis som barnskådespelarna?
Ja, det är precis detsamma här. Jag filmar dem, om och omigen. Jag måste arbeta så. Jag måste se att de kan släppa taget och våga kasta sig ut i någonting som är oplanerat och där man inte alltid kan söka stöd i någonting skrivet.
Situationen var något annorlunda i Vi är bäst!, för där hade vi valt barnen innan vi började söka efter de vuxna skådespelarna. Vi tog med barnen i dessa provfilmningar, och där hamnade barnen i en sorts maktposition. De kunde ju stoltsera med att de redan hade fått en roll i filmen. Mira Barkhammar, till exempel, fick provfilma mot en rad presumtiva mammor.
Fick hon också göra sin röst hörd, när det gällde att välja skådespelerska?
Nej, inte direkt. Men hon hade en hel del kloka ord att säga om de hon hade spelat mot. Hon är en mycket klok liten person.
Apropå skådespelare och skådespelarregi, så finns det i extramaterialet till Ett hål i mitt hjärta en lång scen där du gör sken av att regissera Thorsten Flinck och Sanna Bråding och de övriga två… Man kan inte påstå att du regisserar. Du säger bara att de kan ju sitta där i en soffa och hitta på någonting. Skådespelarna protesterar, först vagt och sedan alltmer våldsamt. Och du försöker lugna dem och säger: “Lita på att jag kan det här. Någorlunda. Lita på att jag har en förmåga att sätta saker i rörelse så att det kan hända saker och ting.” Men skådespelarna sparkar bakut och talar om ditt kontrollbehov. Thorsten Flinck avslutar med att lakoniskt konstatera: “Du bestämmer ju hur det är”.
Extramaterialet till Ett hål i mitt hjärta är nästan bättre än själva filmen. Just den scenen är ju regisserad, den är ren fejk. Det är en rolig scen, för den blir oerhört skev. Man undrar, är det här på riktigt, vad är det egentligen som pågår? Scenen har en märklig stämning. Delar av den scenen var faktiskt med i filmen ända till absolut sista minuten. Jag förstår inte varför jag fick för mig att jag skulle ta bort den. Det var ett dumt beslut. Scenen fanns till och med med under ljussättningen och gradingen av filmen. Vi tog bort den i allra sista minuten.
Det är så många dåliga beslut som man har fattat i sitt liv…
Vi talade i början om din tidiga verksamhet som poet och författare. Kan du se någon sorts korsbefruktning mellan din skönlitterära verksamhet och dina filmer, ett samband mellan ditt skrivande och ditt filmande? Och i så fall vilket?
Jag kan se en sorts ledningar eller rör, som går i olika riktningar, ett kluster av linjer och rörelser mellan mina verksamhetsfält. Men det är omöjligt för mig att reda ut. Min hjärna är litet för labyrintisk. Mina idéer vistas i ett sådant kaos, att jag har svårt att se det här och förklara det här. Jag har väldigt svårt att relatera till mina gamla diktsamlingar. De känns så avlägsna. Men en sak som jag kan se är att det mesta som jag sysslar med har med ordet “hantera” att göra. Jag söker hantera verkligheten, hantera världen vi lever i. Med hantera menar jag också att det har med händerna att göra, att det är någonting rent fysiskt. Jag måste bearbeta och röra vid den här världen. Det är en mycket stark drivkraft.
Jag har det förhållandet till kameran, till exempel. Kameran är ett redskap med vilket jag kan vidröra och bearbeta den värld som omger mig. Detsamma gäller pennor, som jag aldrig kan ha för många av. Jag har ett obsessivt förhållande till de här verktygen. Idag fick jag en sådan ångest efter att ha bråkat med SF om att de har satt upp silver screen-dukar på alla sina biografer. Jag fick en sådan ångest att jag var tvungen att gå och köpa mig en ny penna.
Jag kan ibland känna en besvikelse när jag ser mina färdiga filmer. Därför att för mig är den tredimensionella upplevelsen mycket starkare, alltså den när jag håller på och arbetar med en film. När jag går runt med skådespelarna i scenografin, i de rum som vi har byggt upp åt dem, de samtal som försiggår i dessa rum och allt det material som vi kanske kasserar senare. Den färdiga filmen känns som en restprodukt av alla de konketa handlingarna och upplevelserna på inspelningsplatsen. Det kan kännas frustrerande ibland att filmen inte är mer än det.
Men du har ju prövat på filmverktygen också. Du höll väl i en kamera både i Ett hål i mitt hjärta och Container?
Det är en stor dröm – att en gång kunna fotografera själv. Men jag har inte den kunskap som krävs än.
Lars von Trier har ju börjat fotografera själv och i flera filmer, som i Idioterna, Dogville och Dancer in the dark har han själv stått för fotot.
Det beror ju på vad man menar med att vara fotograf. Jag känner inte att jag kan tillräckligt mycket om ljussättning.
Det är detsamma med Lars. Han har haft en ljussättare på de här filmerna, även om han själv har hållit i kameran.
Jo, jag gillar det arbetet också. Att kunna hålla i verktygen, ibland.
Men för att återkomma till det eventuella sambandet mellan din litterära verksamhet och dina filmer… Jag läste nyligen om din roman Vitt blod och kunde där känna en viss samhörighet med Ett hål i mitt hjärta. Inte bara på grund av att erotiken har en framträdande plats i båda verken utan också genom den kaleidoskopiska strukturen i både romanen och filmen.
Jag har så gott som glömt den romanen… Jag brukar inte läsa om det jag en gång i tiden har skrivit. Men häromdagen fick jag en av mina böcker som hade blivit översatt till norska. Och jag satt och bläddrade i den. Och blev litet förbluffad, för jag hade nästan glömt bort vad jag en gång skrivit, och genom att det var ett annat språk uppstod det en distans vid läsningen. Och då kunde jag se vissa kopplingar till min filmverksamhet.
Annars har jag en känsla av att jag hastar vidare hela tiden. Jag blickar sällan tillbaka. Och min grundinställning är en stor besvikelse. Jag känner att jag ännu inte har nått fram dit jag önskar att jag kunde komma.
Gäller det alla dina filmer?
Ja, det gör det.
Det kan låta litet märkligt, även om jag kan förstå dig. Men du har ju trots allt åstadkommit ett par ovanligt helgjutna och angelägna filmer. Inte minst Lilja 4-ever.
Jag blir ju glad när jag hör sånt här. Och det får jag ju höra ibland. Jag blir glad när jag hör att andra människor har blivit påverkade eller gripna av det jag har gjort. Och jag har ingen önskan att ta ifrån dem den känslan och upplevelsen. Men det är ofta så, att när någon vill tala om en eller annan film som jag har gjort, då försöker jag att aktivt stänga av hjärnan. För jag blir rädd att de skall säga någonting negativt. När jag ser att det står någonting om mig i en tidning, drabbas jag av panik. Och jag vill absolut inte läsa, för jag utgår ifrån att den som har skrivit hatar mig.
Därför var det ovanligt att jag häromdagen satt och bläddrade i en av mina böcker. Och jag hittade citat och avsnitt som jag tyckte var rätt roliga. Annars föredrar jag att tala om processer framför att tala om ett färdigt verk.
Men apropå det här med reaktioner… Jag hade för en tid sedan mailkontakt med en person som sysslar med foto. Och han skrev till mig: “Jag var i New York och skulle köpa en näshårstrimmer, och då hade expediten frågat honom var han kom ifrån. När han svarade ‘Sverige’, replikerade expediten ‘Ah! Fucking Åmål!’” Det blev jag jätteglad över! Och just detaljen att han skulle köpa en näshårstrimmer – och i New York av alla ställen!
Det kan jag tycka är roligt, och det kan jag ta till mig. När det är någonting som är bortom mig. Och når mig som en sorts flaskpost.
Om du föredrar att tala om processer, är jag nyfiken på hur Container kom till. Den filmen kan man ju uppleva som en lång filmdikt, inte bara på grund av den kvinnliga rösten som genom hela filmen läser ett sorts poem, ett poetiskt flöde som kan påminna en hel del om din diktsamling Vad gör jag här.
Jag kan tänka mig att Container är rätt svår att se och svår att ta till sig. Filmen visades en tid på Färgfabriken i Stockholm, och där hade vi byggt upp en miljö, ett rätt kaotiskt rum som innehöll stora delar av scenografin i filmen. På en vägg i det rummet projicerades Container. Det var jag ganska stolt över. Där kunde man sitta i en bekväm soffgrupp och se delar av filmen eller hela filmen. Man kunde sitta kvar och se filmen flera gånger också, om man hade lust. Jag tyckte det var fint, man fick en tredimensionell känsla av att nästan gå in i filmen.
Container var en viktig film för mig. Den är som jag har det i mitt huvud. Jag kan uppleva mig själv som en container, en ganska överfull container. Det finns ju flera teman i filmen, men ett av de viktigare för mig är det om en människa som är innesluten i en annan människa, i det här fallet en man som upplever att han har en kvinnlig identitet inom sig. Filmen söker illustrera detta att vi inte alltid visar vilka vi är, att man gömmer sig bakom en roll. I det avseendet upplever jag nog Container som en mycket ärlig och realistisk och uppriktig film. Det som vi kallar realism är egentligen inte relevant, eftersom den inte kan omfatta det som pågår i våra huvuden, det kaos som samtidigt kan rymmas där.
Container är ju ett mycket djärvt projekt. Var Lars Jönsson med och stödde det från början?
Filmen var ju inte så dyr. Den gjordes ytterst enkelt med ett mycket litet team.
Och där kunde du stå bakom kameran själv också?
Ja, jag fotograferade tillsammans med Jesper Kurlandsky, men jag tror att jag för det mesta höll i kameran. Det kändes som om jag borde göra det just för den här filmen. Det var en mycket rolig och ofta lustfylld inspelning, trots att där finns mycket ångest i filmen. Jag minns att jag tyckte attTillsammans var betydligt arbetssammare och svårare att göra. Men det blev ändå en film som folk blev roade av.
Tillsammans hade också en mer komplicerad handling, och där var många medverkande att organisera…
Jo, men det var mer en känsla jag hade när jag kom hem från inspelningen om kvällarna, när jag hade lämnat arbetet för dagen. Vi är bäst! var också jobbig på så sätt att jag var så mycket borta från familjen. Men annars var det en fantastiskt rolig inspelning, och jag hade ett fantastiskt team. Här tycker jag att det finns en likhet mellan stämningen på inspelningen och stämningen i filmen.
Många av dina filmer har en elliptisk struktur. Som Ett hål i mitt hjärta, som inleds med en närbild på Sanna Bråding som säger ”Blunda nu”.
Ja! Vilken fin replik! Den hade jag glömt bort.
Ja, och samma bild och replik kommer igen i filmens slut. På liknande sätt inleds Lilja 4-ever och Container med likartade scener och situationer i början och slutet av filmerna. Och de får karaktären av en sluten enhet. Vilket naturligtvis är ett medvetet val för dig…?
De båda romaner som jag har skrivit nu, Döden & Co och Tolv månader i skugga, har också en ganska elliptisk form. Jag brukar ibland fråga människor hur de upplever ett år, ett kalenderår. Jag upplever det som en cirkel. Högst upp i cirkeln är det nyår, och sommaren är i botten av cirkeln, och så rör det sig som i en spiral upp mot nyår igen. Jag vet andra som ser året som ett rakt streck… swisch, dunk! Jag har snarare en känsla av att livet har en spiralform. Det rör sig inte bara framåt, utan det löper i varv på varv.
Och jag tycker egentligen att det är svårt med filmer som berättar en historia som tar slut. Fast egentligen, den typ av film som jag för det mesta ser är komedier.
Lilja 4-ever tar ju heller inte slut i och med att Lilja tar livet av sig. Filmen fortsätter med Lilja och hennes vän som återuppståndna änglar. Vilket kanske kan kännas som en tröst för oss som ser filmen.
Ja, och på ett mycket mer lättsamt sätt slutar också Vi är bäst!. Historien har inte något direkt slut, men ett slut som jag känner mig ganska glad över. Det finns en skön känsla i detta att livet fortsätter och att jag avslutar min film med ett kommatecken i stället för med en punkt. Eller känslomässigt sett kanske med ett utropstecken. Men berättelsemässigt avslutas filmen med ett komma eller kanske snarare med tre punkter. Osv… Jag älskar att skriva “och så vidare”. Så avslutar jag de flesta av mina anteckningar och när jag skriver dagbok: “Idag gjorde jag det och det och det, osv.” Livet är ju på det viset. Det finns alltid ett osv eller ett med mera.
Det är också så jag ville att slutet i Vi är bäst! skulle vara. “Och sedan gav de sig ut i världen…”
Det är märkligt, men jag fick exakt den känslan i slutet av filmen. Där finns ju inte någon definitiv slutscen, i vanlig, konventionell mening. Men när den sista scenen tonar fram, tänkte jag att här kommer du att sluta. Och så tonas bilden ner i svart…
Efter Container gjorde du Mammut, en film med helt andra villkor och en helt annan ekonomi. En stor engelskspråkig produktion med utländska skådespelare och med ett antal inspelningsplatser jorden runt. Är det någonting som du har lust att pröva på igen?
Nej, den typen av inspelning lockar mig inte det minsta. Jag har inte och har aldrig haft några drömmar om en Hollywoodkarriär. Vad som intresserade mig med Mammut var möjligheten att konstruera den här stora väven. Jag tycker om att försöka forska i stora sammanhang, se hur saker och ting hänger ihop, alla dessa trådar som tillsammans skapar en kontext. Men jag tror inte att jag vill göra en engelskspråkig film igen. Man kan egentligen bara förstå sig på och göra sig förstådd på sitt eget modersmål. Därför var det skönt att återvända till det svenska språket i Vi är bäst!
Jag älskar Sverige! Det gör jag verkligen. Jag älskar det här landet och det här språket, och jag har svenska flaggan på mitt mobilskal. Det var skönt att komma tillbaka till en svensk filmtradition. Det var också någonting som jag talade om med medarbetarna på filmen. När jag undervisade i Finland, bad jag vid ett tillfälle eleverna att välja sin favoritfilm – med förbehållet att den måste vara finsk. De hade oerhört svårt med uppgiften. Men jag tyckte den var viktig, för man måste kunna känna en stolthet över marken där man står. Och en sak som jag tycker att vi kan vara stolta över här i Sverige, det är att vi tar barn på allvar när det gäller film.
Alla bra filmregissörer i Sverige har gjort filmer med barn i centrum, som Fanny och Alexander eller En kärlekshistoria eller Fimpen. Även svensk barn-tv har varit bra, med serier som Ebba & Didrik och liknande.
Jag har barn som nu är nio och fjorton och sjutton år. För en tid sedan hade vi en grannfamilj med barn i liknande ålder hemma, och jag funderade på om det fanns någon film som vi alla skulle kunna titta på ihop och som skulle passa oss allihop. Och det var inte det lättaste. Men då slog det mig, att Vi är bäst! kanske kan bli en sådan film. Jag tror nästan det. Det vore roligt om det var så.
