Det var, som så ofta, på jakt efter något annat som jag snubblade över de mest fantastiska bilder. Mjuka akvareller föreställande tuffaste tjejen: röda, utstående flätor, stor mun, udda, lårlånga strumpor. Pippi Långstrump i mangautförande, tecknad av självaste Hayao Miyazaki.
Det är i början av sjuttiotalet när den japanske animatören och kollegan Isao Takahata beslutar sig för att göra en tecknad tv-serie baserad på Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump. Detta var långt före Studio Ghiblis tid och de två animatörerna, som nu var runt 30, hade just bytt arbetsgivare till produktionsbolaget Pro A. De ger sig ut på sitt livs första utlandsresa, som först för dem till Gotland. Där inhämtar de inspiration till miljöer på samma platser som Olle Hellboms numera klassiska tv-serie och filmer spelades in. Därefter reser de till Stockholm och presenterar sina planer för Astrid Lindgren. Som efter mötet säger nej till projektet.
Men varför då? Hur kunde Astrid Lindgren säga nej till en Mangapippi och därmed sätta stopp för något med största sannolikhet extraordinärt? Malin Billing på Saltkråkan AB, bolaget som äger rättigheterna till Lindgrens verk, har inget svar på den frågan. Inte heller författarens dotter, Karin Nyman. Eller hennes nära vän Margareta Strömstedt. Inte ens brevsamlingen i Kungliga bibliotekets arkiv ger någon ledtråd. (I stället hittar jag där en förfrågan daterad 1990 från Nippon Hoso Kyokai, Japans public service-bolag, om att få göra en tv-serie om Kalle Blomkvist – i regi av Hayao Miyazaki!)
Till slut får jag dock tag i Waldemar Bergendahl, pensionerad filmproducent som arbetade med de flesta Lindgrenfilmatiseringarna på SF och dessutom var personlig vän med författaren. Han minns mycket väl den japanska förfrågan. ”Hon tyckte inte om animerade serier”, är den enkla förklaring jag får. Astrid Lindgren sade enligt Bergendahl nej till alla förslag på animerade filmatiseringar av sina böcker; hon tyckte inte att formen passade och var rädd att de språkliga nyanserna kunde gå förlorade. Han tror dock att en Miyazaki-Pippi ”säkert skulle ha blivit bra”.
Nu är det ju inte helt sant att Lindgren sade nej till alla animationsförslag. Karlsson på taket hade lyckan att bli två fantastiskt fina och fantastiskt populära tecknade filmer i Sovjet 1968 respektive 1970. Men kanske var hon ändå inte helt nöjd med dessa eftersom den sovjetiska Karlsson hade felöversatts och ”ryssifierats” ganska rejält och, enligt Margareta Strömstedt, blivit avsevärt snällare i öst. Och kanske finns här en del i förklaringen till att Lindgren mycket länge sade nej till ”alla förslag på animerade filmatiseringar” av hennes verk.
Det kom att dröja ända in i nittiotalet innan Lindgren sade ja till en tecknad film igen och enligt mina källor ångrade hon även detta beslut i efterhand. Långfilmerna Pippi Långstrump och Pippi Långstrump – Resan till Nordpolen, båda från 1997, samt den efterföljande tv-serien gjordes som en svensk-tysk-kanadensisk samproduktion och har kommit att bli sinnebilden för god svensk barnkultur förstörd i populärkulturens okänsliga massmaskineri. Pippi har här förvandlats till en gapig och endimensionell superhjälte av ordinärt slag och handlingen har reducerats till en enda lång skurkjakt. Nils Nyman, Lindgrens barnbarn och vd för Saltkråkan AB, medger i en intervju i tidningen Fokus att det är ”en riktig skitfilm” och att parterna blev ”överkörda” av kanadensarna.
Men det finns faktiskt två Pippifilmatiseringar som nog är snäppet hemskare än den animerade nittiotalsversionen. Den ena är 1949 års Pippi Långstrump i regi av Per Gunvall där Pippi spelas av den vuxna Viveca Serlachius. Filmen fick ett ljumt mottagande vid premiären och såhär i efterhand är den, inte minst på grund av sin rasism, närmast osebar. Pappa Långstrump har med sig en ”neger” från sina resor i Söderhavet och det skämtas friskt om den högkvalitativa ”skokräm” han är insmord med. När de kolonialistiska inslagen i Lindgrens böcker om Pippi med jämna mellanrum kommer upp till diskussion – ska man formulera om eller inte? – brukar jag försvara originaltexten. Dels därför att böckerna har ett konstnärligt värde som kan gå förlorat genom dylik klåfingrighet, dels därför att just förekomsten av infödingar som villigt underkastar sig Kung Efraim Långstrump öppnar för samtal med barnen om vårt kolonialistiska förflutna. De bidrar således till viktig kunskap som riskerar att gå förlorad och att revidera böckerna om Pippi Långstrump vore att indirekt revidera vår mindre smickrande västerländska historia. Men, för att återgå till Per Gunvalls film, 1949 års Pippi Långstrump: den är så dålig och så nidbildsrasistisk att den saknar allt annat värde än det rent akademiska.
Den andra Pippifilmatiseringen som numera tycks ha fallit i glömska – eller kanske snarare mycket medvetet begravts i glömska – är den amerikanska The new adventures of Pippi Longstocking i regi av Ken Annakin från 1988. Här är det den sockersöta reklammodellen och nästan vuxna Tami Erin som spelar en Pippi vars uppkäftighet helt gått förlorad. Filmen fick faktiskt premiär i Sverige med titeln Pippi Långstrump starkast i världen, sågades av kritikerna och försvann mycket snabbt från biograferna. Nu finns filmen inte ens upptagen i Svensk filmografi och Waldemar Bergendahl, som var med ”på ett hörn” eftersom SF var medproducent, vill helst helt förtränga att filmen någonsin blivit gjord. ”Den var inte lyckad alls. En flopp, helt enkelt, om man får säga så. Och det får man i det här fallet.” Filmen blev även en ekonomisk katastrof, i såväl USA som Sverige. Hur The new adventures of Pippi Longstocking alls kunde få tillstånd att produceras är en gåta.
En som inte bad om tillstånd eftersom det handlade om ett konstverk var Palle Torsson som i sitt videoverk Pippi examples år 2001 klippte ihop sekvenser ur Olle Hellboms filmatiseringar och spelade upp dessa i slow motion. Bilderna visade hur Annikas trosor blottas när hon kanade ner för en ledstång, hur Pippi skrevar när hon ligger och slappar på en stege och hur matroserna på Hoppetossa i en vild lek med Pippi titt som tätt råkar ta på hennes trosbeklädda stjärt. Palle Torsson ville uppmärksamma tittaren på hur våra blickar hade förändrats på de trettio år som gått sedan filmerna först visats – hur de hade ”pedofilifierats”. Han luftade själv i en intervju i tidskriften Bon sin ilska över att barn i populärkulturen blivit sexobjekt och hur utmanande förebilder som Britney Spears påverkar negativt. Hur barns egen, naturliga, sexualitet perverteras. Men detta intressanta och goda syfte med Pippi examples förvrängdes helt i den extremt upphettade debatt som följde. Torsson blev själv anklagad för att vara pervers, han stämdes av SF för upphovsrättsbrott och förlorade i rätten. Samtliga kopior av videoverket förstördes. Kvar finns bara några stillbilder.
Ett annat, helt nyligt, Pippifall som genererat ramaskrin ur det svenska folkdjupet är av en helt annan art. Tidigt i höstas bad en sörjande gudmor Saltkråkan AB om lov att få använda en bild av Herr Nilsson i en treårings dödsannons. Hon fick nej. Därefter återgav hon historien i en debattartikel i Aftonbladet vilket ledde till folkstorm i sociala medier och ett ”kändisupprop”, med Camilla Läckberg i spetsen, i kvällspressen. Till slut gav Saltkråkan AB med sig och ändrade sitt beslut men då var dödsannonsen redan publicerad. Utan Herr Nilsson.
Herr Nilssonfallet aktualiserade frågor kring upphovsrätten till Astrid Lindgrens fiktiva gestalter. Enligt Saltkråkan AB ska Pippikaraktärerna endast förekomma i sammanhang med koppling till berättelser om Pippi Långstrump. Att de finns på glas, bestick och porslin motiveras med att det är ”kalasigt” och alltså ”Pippiaktigt” (ändå får inte en konditor dekorera en tårta med Pippimotiv). Att de finns tryckta på kläder är enligt den logiken mindre begripligt. Och att de finns på skolsaker är i själva verket fullständigt obegripligt eftersom Pippi inte hade något alls till övers för traditionella läroanstalter – annat än på jullov och skurlov.
Av just den anledningen får heller inte Pippispel – vare sig brädspel eller digitala spel – vara pedagogiska. I en intervju i SvD från 2007 utbrister Nils Nyman apropå datorspel om Pippi: ”Inget med kunskapsmoment, det vore helt fel! Pippi, till exempel, hon kan ju inte ens stava, ju. Vi vill att det ska vara roligt.” I Nintendo DS-spelet Pippi Långstrump, som släpptes i juni i år, går man på sakletning och hjälper människorna i den lilla staden att samla ihop saker de behöver. Det är snällt och fint men inte så väldigt ”Pippiaktigt”. Miyazakis Pippi skulle, att döma av det bildmaterial som finns, vara betydligt mer i Lindgrens smak.
Miyazakis ogjorda Pippifilm leder in på frågor kring hur man förvaltar ett berättararv. Vem äger egentligen Pippi Långstrump? Vilka är bedömningskriterierna när man säger ja eller nej till någon som vill använda Pippi? Hur kan det ha gjorts så dåliga filmer om nu Astrid Lindgren var så restriktiv med upphovsrätten? Och hur förhåller vi oss till dessa filmer i dag?
Den första frågan är mycket enkel att besvara ur ett juridiskt perspektiv: Saltkråkan AB äger Pippi Långstrump. Hon får inte användas i något sammanhang utan tillstånd från företaget. Ett barn får visserligen dra på sig en Pippidräkt hemma men hen får inte uppträda iförd samma dräkt i en skolpjäs. Det som komplicerar saken är ju att svenska barn uppfostras i en Pippikult. Från dag ett i livet uppmuntras våra ungar att älska denna förebild.
Det läses först bilderböcker, sedan (eventuellt) kapitelböcker, det ses tv-serier och filmer och det bombarderas med Pippikläder, Pippipussel, Pippiritblock, Pippidockor och Pippispel. Vi föds in i Pippikonsumtion och vi lär oss snart att älska denna figur men det är en dödsdömd, omöjlig kärlek eftersom Pippi aldrig kan bli vår. Att hon ägs av Saltkråkan AB är ju också tankemässigt paradoxalt eftersom Pippi, om någon, som fiktiv karaktär är sin egen. Och det är just därför vi älskar henne. Vare sig mamma, pappa, skolfröken, poliser, bovar, grupptryck eller välmenande tanter har någon som helst makt över henne. Hon är fri från alla former av förtryck och därför allas önskedröm.
Vad gäller bedömningskriterierna så är de inte så självklara. Enligt Saltkråkan AB utgår man i varje enskilt fall från Astrid Lindgrens egen vilja att bara använda figurerna i sammanhang med koppling till hennes egna berättelser. Denna princip har man dock i produktionen av spin off-produkter frångått åtskilliga gånger. Samtidigt som man har stoppat de teaterpjäser om Pippi som Junibacken spelade för sin barnpublik eftersom de höll för låg kvalitet. Alltså finns också den konstnärliga kvaliteten med som ett bedömningskriterium. Varför det blir obegripligt att Pippifilmer som den från 1949, 1988 och de från 1997 har producerats. Och varför det också, med dessa b-filmer i åtanke, blir omöjligt att bortse från den ekonomiska aspekten. Är Pippi – ve och fasa! – i själva verket till salu om bara priset är det rätta?
De Pippifilmer som numera visas, som fortfarande kan sägas vara levande, är ju Olle Hellboms och de tecknade från 1997. Hellboms tv-serie från sent sextiotal och långfilmerna Pippi på de sju haven och På rymmen med Pippi Långstrump har sedan länge klassikerstämplats och Inger Nilsson är Pippi i de flesta svenskars medvetanden. Våra nostalgidrypande blickar verkar inte se att de här versionerna, särkilt långfilmerna, är mer än lovligt daterade. Dåliga dubbningar, slarviga specialeffekter och onyanserade karaktärer. Men föräldrars nostalgi fungerar effektivt retuscherande. Att de tecknade filmerna fortfarande ses är vid första anblick mycket underligare eftersom de är alltför nya för att ännu beslöja några kritiska blickar. I stället är det nog den lojt ointresserade attityden gentemot barnfilm generellt som gör att de trots sin uselhet lever vidare. Man förväntar sig ingenting av en animerad film för barn.
Såvida den inte är gjord av Studio Ghibli, vill säga. Hayao Miyazaki och hans kollegor har visat vad barnfilm faktiskt kan vara och att den blir intressant även för en vuxen publik, om den bara håller tillräckligt hög kvalitet. Och vad hade de inte kunnat göra av Astrid Lindgrens Pippi Långstrump? Det hade varit en match in heaven, en blivande klassiker, jag tänker mig en korsning av Prinsessan Mononoke och Ponyo som med munvighet och fysisk styrka går till storms mot förtryck och sociala konventioners alla absurda krumbukter med en friskhet som får Inger Nilsson att framstå som blodfattig!
För Miyazakis och Takahatas del blev hur som helst inte den långa resan till Sverige helt fruktlös. När Pippi lagts på hyllan gjorde de istället den smått vansinniga och vansinnigt gulliga Panda! Go, Panda!. Huvudkaraktären, den föräldralösa flickan Mimiko, har två röda, utstående flätor och en stor mun. Hon gillar bovar och att stå på huvudet och bor ensam i ett hus tills den dag då en pappapanda och en babypanda flyttar in och de tre bildar en glad, udda familj. Även miljöinspirationen från Visby och Stockholm har använts i senare Ghiblifilmer, särskilt påtagligt i Kikis expressbud.
Hur en Pippi à la Miyazaki skulle ha tett sig kan vi bara fantisera om utifrån de akvareller som Miyazaki gjorde. För att sedan, med en synnerligen djup suck, konstatera att det åtminstone blev ett sällsynt formidabelt exempel på genren Minnesvärda filmer som aldrig blev av. Och därmed hamnar Pippi i fint sällskap tillsammans med sådana som Orson Welles ”Moby Dick”, Charlie Chaplins ”Napoleon” och Francis Ford Coppolas ”Megalopolis”.
