Minka Jakersons film The yearning room finns med på den senaste utgåvan av FLM DVD som har tema sex.
Hur kom filmen till?
Då filmen Dirty dancing hade premiär 1987 var jag nio år gammal. Den kom att få stor influens på mitt liv. Över åren har jag konsumerat Dirty dancing så som en sorts pornografi.
Filmen är ett destillat av amerikansk populärkultur, en romantisk coming of age-historia i vilken Baby blir kvinnliggjord av Johnny. När jag återser filmen kommer jag att tänka på min egna coming of age-historia. Avvisad av killar i min egen ålder uppsökte jag äldre män – ibland allt för gamla. Men jag ville så gärna vara Baby – kvinnliggjord av Johnny.
Jag tror att romantiska narrativ lämnar avtryck på individer i deras mest privata sfär. Populärkulturen tenderar att idealisera – skönhet blir både ett inre och yttre krav. Det privata och personliga har blivit koloniserat av fiktionen.
The yearning room kom till som en reflektion över detta.
Vad ville du göra?
The yearning room är ett romantiskt sexmysterium som undersöker kroppens gräns mot omvärlden. Målet är att gestalta detta genom att använda en bearbetad romantisk dramaturgi. Genom att använda ett språk som påminner starkt om det som egentligen granskas, hoppades jag kunna skapa en spänning mellan distans och empati.
Vilken var den största utmaningen i arbetet med filmen?
Att regissera amatörer och skådespelare när man själv är reginybörjare.
Hur ser du på filmen i efterhand?
Jag ser naturligtvis alla egna tillkortakommanden som regissör – men också den glädje som ligger i själva processen och magin när det faktiskt fungerar!
Vad var det viktigaste du lärde dig av filmen?
Att jag i framtiden vill arbeta mer skulpturalt. Att filmskapande är en process och att det inte spelar någon hur mycket jag än förbereder mig om jag inte lyssnar och ser – vilket kan tyckas självklart men svårt under press på en filminspelning.
Själva produktionen av konventionell film är ofta extremt tidspressad. Processen är inte alltid helt tillfredställande. År eller månader av förberedelser kokas ned till några få veckors eller dagars inspelning. Ansträngningen under pre-produktionen och manusarbete står inte i proportion till den extremt pressade och stressande tid av faktisk filmning.
Med inspiration av mer konstnärliga processer där verket liksom skulpteras fram under längre tid, vill jag filma i framtiden arbeta i etapper.
Detta ger mig möjligheten att ”skulptera” fram filmen. Titta ordentligt på dailies, kanske göra om något som inte blev bra och väva in nya idéer. I samtliga filmprojekt jag varit involverad i har tidspress och stress hindrat regissören från att se. Faktiskt har regissören närmast förblindats av press och trötthet. Det färdiga resultatet kan aldrig förutses – men man kan skapa ramar för sig själv som tillåter en mer konstruktiv produktion.
Väl medveten om att detta är kostbart att filma i etapper vill jag i framtida produktioner kompensera för detta skulpterande. Tanken är att arbeta med minsta möjliga team och äga mina egna produktionsmedel så gott det går. Egentligen borde jag kanske inte jobba med film eftersom det är så svårt för mig att inte kunna göra om och bearbeta.
Vad tycker du om den svenska kortfilmens kvalitet och status?
Kortfilmen saknar forum. Förvisso visas den på SVT play och i ordinarie tablå men borde även visas som förfilm både på bio och på TV. Istället matas vi med en massa skitreklam i ca 15 min innan varje bioföreställning.
Kortfilm borde också visas i det offentliga rummet, på tågstationer och väntrum – oväntade platser där människor väntar.
Vad arbetar du på nu?
Just nu arbetar jag som fotograf på en dokumentär om ett tjejfotbollslag från Angered i Göteborg samt utvecklar en country noir/thriller om inre och yttre gränser. Filmen utspelar sig omkring mitt nya hem på landet i Bohuslän.
