”Jag ska visa dig min hemstad fastän jag aldrig varit där”, säger han, och de tar ett varv i det lilla samhället som inte verkar bestå av mycket mer än en vägkorsning. Så tillbaka till skolan där de är inhysta. I de sommarlovstomma klassrummen står tältsängar och några enstaka skolbänkar som används som avlastningsytor. När de inte jobbar kollar de på porrfilm, festar och sover där. Längtar hem.
De är gästarbetare som kommit till Sverige från Litauen för att röja sly och plantera skog. De är här för att de accepterar lägre löner än sina svenska kollegor. För Marta Dauliute, som själv har litauiska rötter, är drivkraften bakom filmen irritationen över att de litauiska arbetarna är ”billigare” än svenskar, ett slags andra klassens européer. Att deras lägre värde inte bara är satt i system, utan har blivit nödvändigt för att ekonomin ska fortsätta rulla.
Tillsammans med sin medregissör och fotograf Elisabeth Marjanovic Cronvall (båda gick ut Filmhögskolan 2008) vill Dauliute ställa frågan hur det känns att vara mindre värd än människorna i det land man jobbar i, och synliggöra den som kan tänka sig att svara. Efter mycket letande hittar de ett par killar som motvilligt ställer upp. Som inte visar sig vara särskilt sugna på att kategoriseras, att representera en utsatt grupp. De är inte så bra på att formulera sig, pratar gör de bara när de druckit. Men de gillar uppmärksamheten från de två filmande tjejerna, och relationen mellan dem blir snart grumligt privat. Det märker vi eftersom den typen av material som brukar klippas bort fått vara kvar i Second class.
Att ställa en människa framför en kamera och i en filmisk kontext innebär alltid att man ger sig rätten till tolkningsföreträdet. Det unika med Second class är att den relationen redovisas och lyfts fram, och i sin tur leder till nya frågeställningar. Blir Dauliutes och Cronvalls övertag legitimt bara för att de redovisar sin metod och har goda intentioner?
