På sjöns botten vilar en demons hjärta som med varje slag sätter vattnet i rörelse. En bit från stranden ligger Paradiset, ett område där ett kollektiv av kränkta och förbrukade kvinnor har slagit sig ner för att lappa ihop sina liv under ledning av en kufisk gumma, som har givit upp hoppet om tillvaron i en värld formad av män. Och i den idylliska staden störs ordningen av att en havande 12-åring försvunnit spårlöst.
Associationerna går osökt till Twin peaks, men Top of the lake är, sina bisarra och mystiska inslag till trots, ett betydligt mer konventionellt kriminaldrama.
Den kvinnliga polisen Robin återvänder efter flera år till sina hemtrakter i civilisationens utkanter i södra Nya Zeeland för besöka sin döende mamma. När den lokala polisen inte lägger någon större möda på att finna den försvunna flickan och mannen som förgripit sig på henne sticker Robin nosen i en sörja som ingen annan vill eller vågar ta i. Hon ställs öga mot öga med flickans pappa Matt, tillika traktens skitstövel och knarkkokare – och med sitt eget förflutna.
Upplägget är beprövat, för att inte säga slitet, men sällsynt väl förvaltat. Jane Campion porträtterar kvinnor som ingen annan. Robin har en del gemensamt med huvudpersonerna i hennes långfilmer, och även med den roll som gjort skådespelaren Elisabeth Moss känd: Peggy i Mad men. Med en smärtsam hemlighet i bagaget och stukade känslor tar Robin, liksom Peggy, plats i en mansdominerad miljö. Hon nonchaleras och kränks gång på gång, men kämpar envetet vidare.
Campion kan även teckna män insiktsfullt. Flåbusen Matt, lysande gestaltad av Peter Mullan, styr och ställer, men bakom machoposen gnyr en liten valp som har ett och annat outrett med sin hädangångna mamma. Honom glömmer man inte i första taget.
Kvar dröjer sig också den unkna och taggiga atmosfären och det i alla bemärkelser sagolika landskapet, som i sin storslagenhet får de flesta mänskliga bekymmer att te sig prosaiska.
