Iranske Asghar Farhadis Nader och Simin – en separation vann Guldbjörnen i Berlin 2011, fick en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film och torde vara en av 10-talets mest hyllade filmer. När Farhadi valde att spela in sin nästa film i Frankrike var förstås biljetten till Cannes fixad. The past handlar också om en separation, eller börjar i alla fall där: iranske Ahmad och franska Marie är gifta, men har inte levt ihop på fyra år. Han återvänder till Frankrike för att de ska kunna stadfästa skilsmässan – Marie har nämligen träffat en ny man. Problemet är dock att han i sin tur är gift med en kvinna som ligger i koma, vilket Maries tonårsdotter har svårt att förlika sig med. Konflikter och dramatiska vändningar följer. Precis som Nader och Simin är det här ingen visuellt utmanande film. Laddningen ligger i stället i (ett fantastiskt) manus. Ali Mosaffa, Bérénice Bejo (från The artist) och Tahar Rahim (från En profet) är dessutom skitbra. Det blir kanske någon vändning för mycket mot slutet, men bli inte förvånade om Farhadi får en Guldpalm att ställa bredvid sin björn.
Även kinesiske Jia Zhangke har vunnit festivalguld – 2006 tog hans Stilla liv hem Guldlejonet i Venedig. Jag ska villigt erkänna att det är den enda Zhangke-film jag har sett, så för mig blev A touch of sin något av en överraskning. Stilla liv är ett stillsamt semidokumentärt porträtt av en stad, medan A touch of sin är en accentuerad berättelse om ond bråd död. Eller egentligen fyra, löst sammanhängande, berättelser. En förorättad man vill stoppa korruptionen i sin hemby, en rånmördare firar nyår, en bastureceptionist blir antastad och en ung man söker jobb. Alla historier är baserade på verkliga händelser, och tillsammans bildar de ett slags porträtt av ”våld i dagens Kina”. Jag tycker dock inte riktigt att Zhangke får ihop det, framme vid den sista fjärdedelen orkar jag inte längre engagera mig så mycket. Lejonet får klara sig utan palm.
