Efter filmprojekt som Dirty diaries och socialrealistiska dokumentärer som 165 Hässelby intog Mia Engberg själv huvudrollen i sin nya film. Belleville baby börjar med ett samtal från en ungdomskärlek som berättar att han har tillbringat flera år i fängelse.
I filmen utgår du från myten om Orfeus, som får en andra chans att hämta tillbaka sin älskade Eurydike från underjorden. Varför?
– Jag ville göra en film om känslan av tid som passerar och aldrig kommer tillbaka. Jag letade efter olika uttryck och ville inte göra en traditionell dokumentärfilm. När jag såg Mats Eks fantastiska uppsättning av Orfeus och Eurydike på TV tyckte jag att det var en bra bild av hur svårt det är att greppa kärleken. På ett plan känner nog många kvinnor som har levt med kriminella män också igen sig i Orfeus. Om längtan att hämta någon ur mörkret genom sin kärlek. Det blev ett bra sätt att rama in berättelsen på.
Själva processen är en del av filmen eftersom samtalen som satte igång idén är med eller hur?
– Det är viktigt att poängtera att jag har skrivit de här samtalen och spelat in dem med en skådespelare. Huruvida det här har hänt ”på riktigt” eller inte är inte relevant. Filmen är sann för att jag söker ett ärligt uttryck för längtan.
Hur var det att börja gräva i minnet?
– Jag tyckte det var väldigt lustfyllt att göra filmen på grund av friheten. Tidigare har jag alltid förhållit mig till en dokumentär verklighet. Belleville baby var mer ett litterärt arbete. Som att skriva en bok. Jag hämtade skärvor och bitar ur livet som passade in i filmens berättelse. Men det är lätt att minnet luckras upp och att allt flyter ihop. Vincent och Mia minns olika saker i filmen. Han satt i fängelse och hon var fri. Deras minnen fyllde olika funktion för dem.
På ett ställe i filmen frågar Vincent dig varför du gör dina dokumentärfilmer och kallar dig för kolonisatör. Har han en poäng?
– Jag tyckte det var viktigt att han fick ifrågasätta mig också. Och i förlängningen handlar frågan om mitt eget förhållningssätt till mig själv som filmare och som människa. Jag har gjort dokumentärfilm i snart 20 år och tankarna kring etik och maktstrukturer följer alltid med mig. Vad har jag för makt? Vad har jag för ansvar? I filmen säger Vincent till mig att jag bara vill berätta om hans liv för att det är en ”bra story” och för mig ringar det in dokumentärfilmens problematik. Man använder andras liv för att berätta en bra historia.
Har filmen hjälpt dig på något sätt?
– Jag behövde ingen hjälp. Däremot är det ett privilegium att som filmare eller konstnär kunna omvandla det man grubblar på till något. Om filmen berättar något som är större än mitt eget liv, något universellt, så har jag lyckats.
