Kan man tävla i film? Jacob Lundström synar prisjakten inför Oscarsgalan – och delar ut sina egna guldstjärnor.
Filmen är förmodligen den mest tävlingsinriktade av alla konstarter. Det må utlysas arkitekttävlingar med jämna mellanrum och utdelas guldskivor i parti och minut, men knappast någon annanstans värderas pris lika högt som inom filmvärlden. Kanske har det sin orsak i filmens vacklande mellan konst och kommers, vilket skapar ett trängande behov för filmskapare som visar röda siffror i resultaträkningen att visa upp ett annat slags kvitto på sin kompetens. Ett kvalitetsintyg att bära med sig till finansieringskontoret inför nästa projekt.
Samtidigt kan ett profilerat pris fungera som skjuts i marknadsföringen av en film, vilket har skapat ett system där det går inflation i utmärkelser, mer påhejat av filmbolagen än av bekräftelsesjuka filmskapare. Men inte ens den cineast som fnyser åt tävlingshetsens vulgarisering av filmkonsten kan numera låta bli att intressera sig för vilken film som får guldpalmen i Cannes. Bara för att nästa dag spy galla över Oscarsgalans irrelevans, där den amerikanska filmakademien delar ut sina guldgubbar sedan 1929.
Det som brukar provocera cineaster allra mest är att Oscarsgalan är en självtillräcklig hyllningskväll till Hollywood, som bara i undantagsfall lyfter blicken bortom nationsgränserna. Det stämmer förstås, och kritiken har gett upphov till den pliktskyldiga priskategorin för bästa icke-engelskspråkiga film. Eller som det heter på engelska: ”foreign-language film”. Något som Leos Carax nyligen ironiserade över när han mottog Los Angeles filmkritikers pris i kategorin för Holy motors: ”Foreign-language films are made all over the world, of course, except in America. In America, they only make non-foreign-language films.”
Eftersom länder själva får välja ut och skicka in sitt tävlingsbidrag har kategorin nästan etablerat sig som filmens världsmästerskap. Till årets gala inkom rekordmånga icke-engelskspråkiga filmer, hela 71 stycken. Jag har lyckats se de flesta och det går att skönja olika taktiska överväganden bland bidragen. Sverige har på sistone gått på anpassningslinjen och försökt härma Hollywood efter bästa förmåga, nu senast med den konstlösa Lasse Hallström-thrillern Hypnotisören, som förvisso även rider på den svenska krimvågen och bjuder på turistvänliga helikoptervyer över Stockholm. Danmark lyckades desto bättre med sitt skräddarsydda bidrag A royal affair, ett harmlöst drama från det danska hovet på 1700-talet med såväl upplysningsideal som erotiska inslag. Norges Kon-Tiki är ett annat framgångsrikt exempel.
Andra tar helt sonika tillfället i akt att belysa stolta och inspirerande ögonblick i nationens historia. Polens 80 million handlar om Solidaritets dagar, Palestinas When I saw you om en pojke som år 1967 ansluter sig till motståndsrörelsen, Tjeckiens In the shadow om en polis som står upp mot den förtryckande kommunistapparaten och Algeriets Zabana! är ett slags prequel till Gillo Pontecorvos antikoloniala klassiker Slaget om Alger.
Det finns även filmer som mer dämpat skildrar mörkare kapitel ur historien, såsom Argentinas Clandestine childhood, Bosnien-Herzegovinas Children of Sarajevo, Kambodjas Lost loves och Tysklands Barbara. Lika bistert men mer dagsaktuellt är Greklands bidrag, vars titel Unfair world har något bevärjande över sig, och fungerar som ett slags Kaurismäki-light i Aten.
Kaxigast är ändå Mexikos bidrag, Michel Francos kyliga feel bad-film After Lucia, som med trotsigt statisk kamera fångar tonåriga Alejandras tilltagande helvete. Möjligen i kombination med den belgiska käftsmällen Our children, i regi av Joachim Lafosse, som skildrar den klaustrofobiska vardagen för en ofrivillig hemmafru. Inte direkt några försonande dramer som smeker åskådaren medhårs.
Och eftersom ingen kan hindra mig tänker jag utse mina egna två vinnare i tävlingen (tillsammans med Michael Hanekes redan överprisade Amour). Israeliska Fill the void (bilden), av den New York-födda debutanten Rama Burshtein, följer äktenskapsmäkleri bland Tel Aviv ultraortodoxa judar med subtil sensualism och respektfull intimitet. Rumänska Beyond the hills av Cristian Mungiu är ett drama aldrig viker undan utan fortsätter att störa ordningen på ett harmoniskt kloster intill skräckfilmens gräns.
Ingen av dem nominerades i slutändan till en Oscar, men jag skickar en guldstjärna med posten.
