Varje år anländer långväga gästarbetare till norra Finland för att plocka bär – och krockar i huvudet med lokalbefolkningen i de dimmiga träsken. Hur går den nationella självbilden ihop med den globala ekonomin och vem profiterar på den? How to pick berries ingår i den unika dvd-samling som medföljer nya numret av FLM. Vi ställde några frågor till regissören Elina Talvensaari.
Hur började du arbeta med projektet?
Bärindustrin hade fascinerat mig sedan en tid – jag tyckte att den var lite konstig, en smula tragisk men också skruvat komisk. Min familj kommer från norra Finland, så jag hade hört alla möjliga historier från släktingar och bektana. När jag väl bestämt mig för att göra filmen gick allt väldigt fort. Vi skulle göra ett projekt på filmskolan och då åkte jag upp tillsammans med min fotograf Joonas och började filma.
Vilka var de största utmaningarna under arbetet med filmen?
Det var nog spårkbarriären mellan oss och de thailändska bärplockarna. Deras översättare hjälpte oss ibland, men hon hade förstås fullt upp med sitt riktiga arbete, och oftast kommunicerade vi med händerna. Det innebar att det blev väldigt många missförstånd, bland annat kring vart de skulle befinna sig nästa dag, vilket resulterade i att vi fick köra omkring hundratals kilometer i Lappland och leta efter dem. Det blev också ett konstnärligt problem, eftersom vi inte kunde komma bärplockarna lika nära som planerat. Men i slutändan var det nog bara bra och gav filmen en speciell stil.
Hur bestämde du dig för ditt specifika tillvägagångssätt i filmandet?
Det handlar inte så mycket om att välja mellan olika möjliga tillvägagångssätt, utan jag tror att man börjar med en känsla, och när saker går som de ska, översätts känslan till ett estetiskt uttryck. Jag kände en stark förundran inför filmens tema som jag inte riktigt kunde sätta ord på och som påminde mig om atmosfären i en del science fiction-filmer, så det blev en del av filmens stil. Eftersom ett av filmens teman är en sådan abstrakt företeelse som den globala ekonomin, som är något vi kan inte kan ta på men som påverkar allt omkring oss, försökte vi skapa en mystisk “närvaro” i filmen. Det var så filmens visuella uttryck och ljudlandskap föddes.
Vilken nordisk dokumentärfilm har gjort starkast intryck på dig?
Det var en film jag såg för flera år sedan, One day av Ditte Haarløv Johnsen. Jag tänker fortfarande mycket på den, jag tyckte att den var fantastisk. En annan film som imponerade mycket på mig var Thomas Østbyes Imagining Emanuel. Sedan måste jag nämna The punk syndrome av Jukka Kärkkäinen och J-P Passi, jag uppskattar verkligen deras perspektiv på världen. Överlag tycker jag är nordiska dokumentärfilmer är väldigt bra och visar på en konstnärlig variation.
Finns det något ämne som har förbisetts av nordiska dokumentärfilmare?
Den senaste miljökatastrofen vid Talvivaara gruvområde har fått mig att längta efter nya sätt att närma oss miljöfrågor. Det är centrala teman som oftast har skildrats med ett vetenskapligt eller aktivistiskt perspektiv, vilket förstås är viktigt och bra, men det vore intressant att se en mer filmiskt konstnärlig reflektion kring dessa frågor.
Vad handlar din nästa film om och varför har du valt det ämnet?
Min nästa film handlar om intimitet och sexualitet. Jag vet inte riktigt varför jag har valt just det ämnet, men jag tror att jag fortfarande var intresserad av ekonomi efter bärfilmen, och först tänkte jag göra en film om sexindustrin. Sedan bytte projektet skepnad när jag gjorde research och nu är det mer fokuserat på intimitet. När jag väljer ämne handlar det alltid om något som jag inte kan sluta tänka på.
Elina Talvensaari avslutar för närvarande sina studier på finska filmskolan ELO. How to pick berries hade premiär på filmfestivalen i Venedig och har sedan dess vunnit ett flertal internationella priser.
