De flesta dansscener värda namnet håller åskådaren som förlamad i stolen, fylld av beundran inför de dansanta på duken. Rullskridskodansen ur Michael Ciminos Heaven’s gate är ett sällsynt undantag. Det rycker oemotståndligt i benen. Man skulle så gärna vilja delta i den folkliga, rusiga och gemensamma glädjeexplosionen, huller om buller i den nybyggda salen med det passande namnet ”Himmelens port”. Bara några få blickar mellan Kris Kristofferson och Isabelle Huppert lyfter fram dem ur kollektivet som tumlar runt och laddar för deras stilla vals när larmet väl tystnat och salen tömts. Cimino skickar förstås en hälsning till kyrkdansen och valsen i John Fords My darling Clementine. Men med musikalitet, tempo, klipp, ljus och absolut gehör vidgar han perspektivet. En urbild av meningen med sällskapsdans. Eller dans i sällskap.
Eva af Geijerstam är filmkritiker i DN och bloggar på flm.nu.
I danskalendern väljer 24 personer från film- och dansfälten sin favoritdans ur filmhistorien.
