Arbetslöshet, depression, ökande klyftor mellan fattiga och rika, nationalistiska tongångar, krisande länder som inte kan se någon annan utväg än att klippa banden till sina långivare. Beskrivningen kunde vara tagen ur en tidningsledare idag, men den syftar på innehållet i filmer gjorda mellan 1929 och 1936.
På filmfestivalen Cinema ritrovato springer inte besökarna runt på jakt efter nya stjärnskott och trender, utan riktar istället sina nyfikna blickar mot filmhistoriens mörka skrymslen och dammiga vrår. Festivalen visar upp resultat från skattjakter i arkivens värld: filmer som försvunnit eller fallit i glömska, filmer som underskattats eller restaurerats från ömtåliga eller skadade original.
Många av programpunkterna är samtidigt valda med ett öga mot nutiden. I filmserien ”After the crash” visades filmer som skildrar effekterna av 1929 års börskrasch i USA och Europa. De flesta av dem hade premiär 1933, samma år som Hitler kom till makten i Tyskland. Men där fanns också Mario Camerinis Rotaie från 1929, en melodram som börjar med ett av filmseriens många självmordsförsök och kulminerar i ett desperat roulettespel inte helt olikt det sena tjugotalets spekulationshysteri, samt Max Ophüls Komedie om geld från 1936 som är en satir av finansvärldens bubblande hyckleri.
I det dansmaraton som inleder Mervyn LeRoys Hard to handlefrån 1933 är det inte dansglädje utan det akuta behovet av vinstpengarna som håller paren på fötterna. I Frank Borzages Två människor från 1933 lever huvudpersonerna i en så kallad ”hooverville”, en kåkstad vars öknamn speglar missnöjet med Herbert Hoovers ekonomiska politik.
Vid sidan av genreproduktioner om kärlek mellan fattiga rollfigurer visades också sarkastiska dokumentärer där profithunger och absurd byråkrati utsätts för kritik, såsom Slatan Dudows Zeitprobleme: wie der Berliner Arbeter wohnt från 1930 och Joris Ivens Nieuwe Gronden från 1933.
En respons till Wall street-kraschen som däremot saknades i ”After the crash” var eskapismen, de filmiska luftslott som konstruerades för dem som helst ville drömma sig bort från vardagens bekymmer. Men den aspekten skymtas i genrefilmernas lyckliga slut.
Bland Hollywoodfilmerna stod Gregory La Cavas Gabriel over the White House från 1933 för festivalens mest bisarra politiska fantasi. I filmen som producerades med stöd från Rooseveltsupportern William Randolph Hearst spelar Walter Huston en amerikansk president som genomgår en personlighetsförändring efter en trafikolycka. Tidigare var han en inkompetent och oansvarig statsman utan egna åsikter, nöjd med att låta partiet bestämma allt, men han vaknar upp från sitt komatillstånd fast besluten att få ekonomin på fötter och skapa jobb åt de arbetslösa. Så långt går budskapet enkelt att sammanfatta som anti-Hoover och pro-Roosevelt. Men presidentens förvandling, som förklaras med att ärkeängeln Gabriel har kommit till det amerikanska folkets hjälp, tycks också indirekt spegla de mindre demokratiska sidorna hos tidningsmogulen Hearst (en bild som skulle utvecklas vidare i Orson Welles Citizen Kane åtta år senare). För att nå sina mål är Hustons president beredd att införa diktatur, döma italienska gangstrar till döden i en ’krigstribunal’ och tvinga europeiska länder att betala sina lån från första världskriget med hotfull retorik om hur nästa stora krig kommer att vinnas från luften.
Att dagens politiker borde försöka lära sig av 1900-talets misstag är något av en ledarkolumnsklyscha, och för varje parallell mellan dagens situation och trettiotalets depression går det förstås att hitta lika många kontraster och skillnader. Kanske är det just en av de stora skillnaderna mellan då och nu som är viktiga. Med vetskap om förtrycket under de män som kom till makten i Europa med liknande retorik och om det krig som bara sju år senare skulle bryta ut blir den fascistiska visionen i Gabriel over the White house skrämmande, men i den samtida pressen framställdes den starke, omutbare presidentens ofta i mer positiva tongångar. Vissa föreställningar blev helt enkelt oacceptabla efter andra världskrigets fasor.
Om just detta påminde också det enda svenska bidraget till ”After the crash”. Per-Axel Branners Pettersson & Bendel från 1933 är en obehaglig påminnelse om utbredda antijudiska strömningar. Vid premiären 1933 kunde Social-Demokratens recensent förtjust beskriva filmens Bendel såhär: “Och hur skulle man nöjaktigt kunna beskriva en kurre som Bendel, den strykrädde lille halvjuden med de kattlika gesterna, det strålande affärsgeniet, den otroliga närigheten och den utsökta fräckheten, som trots allt inte är osympatisk. Han är värd att studeras med ögon, öron och alla sinnen. Det är inte en romanfigur, utan en livs levande inkarnation av sitt släkte.”
När uppföljaren Pettersson & Bendels nya affärer kom 1945 var de svenska kritikerna däremot noga med att distansera sig från den första filmens framgångar i Nazityskland.
