Hur queer är svensk film?
Ingrid Ryberg: Jag tycker inte att den är särskilt queer alls. Men sedan handlar det ju om hur vi använder begreppet i det här samtalet. Queer kan ju vara ett paraplybegrepp för både filmer med hbt-personer och filmer som öppnar upp för tolkningar av något slags icke-normativt liv. Om man tänker så har vi plötsligt en mycket bredare definition och kan säkert säga att svensk film är queer.
Ester Martin Bergsmark: Men även med den där bredare definitionen går det väl ändå inte att säga att den är queer? Finns det så många beskrivningar av icke-normativa liv överhuvudtaget i svensk film?
Johan Hilton: Nä, men man kan ”queera” normativa liv beroende på vilken blick man tillämpar. Med en sådan blick kan ju till och med en Beckfilm bli queer om man vill det.
IR : Queerbegreppet handlar mycket om mottagandet. Hur det är möjligt att läsa olika filmer och göra de där alternativa tolkningarna? Det kan handla om en viss stil eller estetik. En överdriven stil tolkas till exempel ofta som queer.
JH : Jag håller med Ingrid om att svensk film i sig inte är särskilt queer. Men jag tror att det finns en stor folklighetspotential i de queera filmer som finns. Visserligen alltid filtrerade genom heterosexuella filmares ögon. Man får inte glömma bort att tre stora svenska biosuccéer, Fucking Åmål, Änglagård och Livet är en schlager, innehåller element av hbtq-frågor. Kanske framförallt Änglagård som handlar så mycket om att leva ett icke-normativt liv.
Varför tror ni att de här filmerna blivit så populära?
JH : I fallet Änglagård så har det naturligtvis att göra med att hela den svenska skådespelareliten var med i kombination med den eviga schlagern i svensk film – den svenska landsbygden. Och när det gäller Fucking Åmål så har ju den samma landsbygdstematik. Det märkliga med just Fucking Åmål var att det lesbiska temat tegs ihjäl av en enad kritikerkår. Och det skall sättas i relation till att en brittisk film som kom ungefär samtidigt, Beautiful thing, genast korades till en bögfilm i recensionerna.
Och då lanserades ändå Fucking Åmål som en queerfilm utomlands!
IR : Det har att göra med att det utomlands, till skillnad från i Sverige, finns en etablerad queerfestivalmarknad som stimulerar queerfilm. Sedan känns det nästan som att det finns ett motstånd bland filmkritiker att ta i frågan. I Miss Kicki finns det till exempel en uppenbar relation mellan två tonårskillar vilket inte alls nämndes i recensionerna. Och då har regissören Håkon Liu ändå gjort en kortfilm om bögar tidigare.
JH : Det var likadant med hur QX valde att presentera brittiska Weekend. De beskrev den som om det skulle kunnat handla om vilket möte som helst mellan två människor. Jag menar att det är en fullständig omöjlighet. Den skulle inte kunnat handla om ett heterosexuellt par. Omvärldens politisering finns där hela tiden och berör karaktärernas självförståelse och hur de skapar sina relationer.
Vilka är då enligt er milstolparna när det gäller skildringar av hbtq–personer i svensk film?
EMB: Fucking Åmål och kanske även G. Det är sådana där filmer som jag kommer ihåg ifrån när jag var liten. Jag tycker att den där jättelarviga scenen när Magnus Uggla pratar om de olika procenten av homosexualitet var väldigt bekräftande. (Skratt)
IR : Då säger jag också Fucking Åmål, för den var så rätt i tiden. Den slog så träffsäkert an en slags tredje vågen-riotgrrrl-fittstimsattityd som fanns i slutet av 90-talet, samtidigt som queeraktivismen håller på att etablera sig i Sverige. Den är unik i hur den gestaltar lesbisk åtrå, i hur Agnes i filmen fick onanera till skolkatalogen. Det är ju fantastiskt med tanke på att det tidigare i svensk film bara funnits en kvinna som fått onanera, i Tystnaden, och då i något slags plågat tillstånd. Det finns en liknande scen i Sebbe där en gränslös, alkoholiserad mamma onanerar också. Snacka om kvinnlig autoerotik.
JH : Jag skulle säga både Fucking Åmål och Flicka och hyacinter, varav den senare enkom för temat. Men för mig personligen är det nog någon av de där otroligt dåliga bögskildringarna från 80- och 90-talen som G eller När alla vet.
EMB: Jag har tänkt på Fucking Åmål och frågan om ”heterosar” kan skildra hbt-frågor. För på ett sätt så använder sig Lukas Moodysson bara av den lesbiska relationen som en metafor för utanförskap. Den handlar inte så mycket om en specifik lesbisk erfarenhet. Men kanske är det just därför, för att han inte reducerar karaktärerna till homosar, som den blir så bra. Dramaturgi i sig kan vara väldigt patriarkal och normativ men kan också lätt utmanas som i Fucking Åmål. En återkommande dramaturgisk motor är till exempel ”fresterskan”. Oftast är det en kvinna som skall hålla tillbaka den manliga hjälten från att ge sig ut på sitt äventyr. I Fucking Åmål uppfattar jag det som att det är Bingolotto eller korvkiosken – det vanliga och svenniga som är den där fresterskan. Ska hon inte bara hångla med en straight kille i en buske istället? Det är väldigt lyckad dramaturgi tycker jag.
IR : Sedan får man inte glömma dokumentären Bögjävlar, en kollektiv filmproduktion från 1977. Den handlar om en grupp väldigt politiska bögar som lever tillsammans i ett kollektiv. Det fina med den filmen är att de är så rara och mjuka mot varandra. Den är en aktivistisk inifrånfilm som visar på ett liv som är väldigt alternativt. Man kan naturligtvis vara generös med queerbegreppet men det som verkligen saknas i svensk film är berättelser inifrån rörelsen. Alla queerkaraktärer ska ju bara vara precis som alla andra och det draget finns både i Kyss mig och i Patrik 1,5.
EMB: Jag jobbar just nu med en mer narrativ film som bygger på Eli Levéns bok Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats. Jag har ingen aning om hur den kommer att tas emot. Det är väldigt mycket sex. Romanen handlar om den androgyna Sebastian och hans sökande efter kärlek. Han är först en feminin kille som egentligen kanske är en tjej. Han träffar en straight snubbe. Och istället för att fokusera på den vanliga killens kamp med att hitta sin sexualitet så handlar filmen om hur Sebastian försöker hitta sig själv i en värld som exkluderar henom. Det intressanta är att vi tog in en dansk manuskonsult eftersom vi ska söka danska pengar. Och helt plötsligt tyckte han att den feminina killen skulle reagera på allt den straighta snubben sa i manuset. Det har varit intressant att göra en sådan normativ remix och se hur en heterosexuell person läser historien. Och samtidigt som det är lite sorgligt lär jag mig också vad jag måste jobba emot. Men om det finns någon normkritisk dramaturg där ute så får den jättegärna höra av sig till mig!
Kan ni ge något exempel på filmer som ni tycker ger en bra skildring av hbtq-personer? Internationellt eller i svensk film?
JH : Alla bra skildringar av hbtq-personer som jag kommer på har två saker gemensamt. De är dels utländska och dels gjorda av en hbtq-person. Weekend är en film som inte innehåller någon komma ut-komplikation utan istället skildrar en konkret vardag där allt man gör ändå politiseras. Min sköna tvättomat är en film jag tyckte mycket om som ung. Den handlar lika mycket om det icke-normativa i två män som att överskrida klass- och etniska gränser. På drift mot Idaho är en annan favorit. Den enda svenska film jag kom på som berörde mig på riktigt i den formbara åldern var Skyddsängeln av Suzanne Osten. Men det kanske hade mer att göra med att jag tyckte att Björn Kjellman var så himla snygg. (Skratt)
EMB: Just nu gillar jag den thailändska regissören Apichatpong Weerasethakul. Han är själv queer och har enligt mig en väldigt queer estetik. Hans Tropical malady är väl den film som har ett direkt homoinslag. En film som kom förra året och som jag tyckte kändes historisk var Community action center. Det är en queer-lesbisk-konstporrfilm som kändes som om den klev in och tog en mycket efterlängtad plats. Filmen är inspirerad av den avantgardistiska bögporreran i början av 70-talet. Detta var innan VHS fanns och det gjordes helt otroliga biofilmer på 16 mm.
Att prata om hbtq-skildringar och inte ta upp Rikard Wolffs karaktär Zac i Änglagård måste ju ses som ett tjänstefel. Vad tycker ni om den karaktären? Vad tror ni den har betytt?
IR : Jag tror att den karaktären har varit jätteviktig och jag tyckte det var skitcoolt när den kom. Dels Zac som karaktär men också han och Fannys relation och deras förbund. Jag tycker Änglagård är fantastisk.
JH : Jag har ju personligen aldrig riktigt förstått mig på Änglagårds storhet men tror också att Zac varit viktig. Han förde med sig någon slags Berlindekadens som för sin tid kändes väldigt kittlande.
Internationellt finns det flera stora ”gayauteurer” som Pasolini, Almodóvar, Fassbinder och Jarman. Varför tror ni inte att det kommit fram någon liknande i Sverige?
JH :Jag tror inte att den här typen av film har fått filmstöd, man har strypt tillväxten. Sedan är det väl något strukturellt i att den här typen av historier alltid per automatik måste berättas av en heterosexuell person. Jag kommer inte på en enda svensk storfilm som gjorts av en öppen hbtq-person.
IR : Och sedan har vi ju inte haft en auteur eller konstfilmskultur i Sverige på ganska länge. Ester Martin blir nog vår nästa stora auteur.
Kanske är det så att dramaturgerna tagit över auteurernas roll i svensk film och att queerporträtten blivit lidande. Det är tydligt att man måste gå tillbaka i filmhistorien för att hitta de mer komplexa queerkaraktärerna, till Mai Zetterlings, Ingmar Bergmans och Marie-Louise Ekmans tid. Vad tror ni om det?
IR : Ja, där är Kyss mig ett så tydligt exempel. Det får inte vara experimentellt på något sätt.
EMB: Nä, precis. Och i den filmen är lusten till normalitet nästan överdriven. Skildringen av medelklassen känns kitschig. Det känns som att den använder sig av medelklassens attribut för att trycka sig in.
JH : Med sina halvfulla rödvinsglas på Österlen (skratt). Men Kyss mig lanserades ändå, till skillnad från Fucking Åmål, som en film om lesbisk kärlek och på det sättet är den lite historisk.
EMB: Ja, och regissören Alexandra-Therese Keining fick dessutom kämpa med finansiärer som tyckte att det här redan hade gjorts, när hon i själva verket är en av de första i Sverige som gör en uttalat lesbisk film.
IR : Men det är tråkigt att det inte kommit fram fler filmer med ett inifrånperspektiv i svensk film såsom Weekend, Go fish eller The watermelon woman. Det är filmer som jag gillar eftersom den lesbiska erfarenheten är så självklar i manus och dialog. Men där måste jag säga att jag tyckte att Cockpit var intressant för att den hade så många möjliga tolkningar. Och där fanns det i alla fall en ansats till att försöka skildra ett ungt alternativt queercommunity. Och sedan tyckte jag att Björn Gustafsson var jätterolig.
JH : Ja, jag blev också glatt överraskad. Jag förväntade mig en dålig Göta kanal 2. Jag tyckte den var intressant, inte minst för att det är en mainstreamfilm som försöker tillämpa någon slags könsmaktanalys.
IR : Absolut! Men sedan finns det ju ingen homofobi alls i deras värld. Inget intersektionellt perspektiv där inte.
Varför tror ni att den här typen av cross dressing filmer, som Hasse Ekmans Fram för lilla Märta och nu Cockpit lyckas locka en så pass bred publik? Hur queera är de här filmerna egentligen?
EMB: Det är lustigt att det här med transpersoner ses som något nytt och lite pikant fast det är en sådan grundläggande del av både vår teater- och filmhistoria.
JH :Precis, temat går igen genom hela teaterhistorien, många kvinnoroller spelades ju av män. Jag tycker att man kan koda alla dessa filmer som queera såtillvida att de visar hur konstruerade könsroller är. Alla dessa filmer bygger ju på premissen att ingen ser Stig Järrel i klänning, utan att alla tror att de ser en kvinna. Och vem tror på allvar att Jonas Karlsson är en kvinna i Cockpit? Det första man tänker när man ser honom är ju att det är en transa!
IR : Det är sant, men samtidigt bekräftar karaktären normen. Det avvikande måste finnas för att det skall finnas en norm. Ordningen återställs alltid i slutet.
JH : Men ordningen har ändå blivit fuckad. Men jag tycker att det fascinerande är att det blir så extremt folkligt, som After dark också blev. Att det går från att vara något lite subversivt och farligt till att bli superfolkligt. Den resan är ju så spännande. Vad beror det på?
IR : Det tror jag handlar om att det här elementet av karneval, att man kan vända upp och ner på saker så länge de återställs. Så det är klart att det finns en öppenhet i den heteronormativa kulturen. Men när det handlar om kvinnor i manskläder, som till exempel dragkings, som jag och Åsa Ekman gjorde dokumentären Dragkingdom of Sweden om, så är den folkliga, komiska potentialen betydligt lägre. Det är inte alls lika kul med en kvinna som är bufflig och manhaftig – som till exempel Ann Petrén i Om jag vänder mig om.
Ester Martin, din film Pojktanten skildrar utrymmet mellan det som anses manligt och kvinnligt. Tycker du att det finns någon annan som har utforskat det temat på ett bra sätt?
EMB: Jag är inspirerad av Derek Jarman, Carolee Schnemann och det lilla jag sett av Barbara Hammer. Men det är mer deras estetik, inte karaktärerna i sig… men jag har faktiskt inte hittat så mycket inspiration i film utan mest i litteratur och postkolonial och feministisk teori.
Med tanke på Pojktanten kan jag fascineras av att så många regissörer som jobbar med fiktion och har tillgång till hela paletten ändå bara använder sig av två jäkla färger. Sally Potters Orlando tycker jag är ett undantag som rör sig bortom begreppet kön eller i svensk film möjligen Ismael i Fanny och Alexander.
JH : Orlando är en bra film och Ingmar Bergman har ju flera queera karaktärer i sina filmer. Ingrid Thulins protagonist i Ansiktet är till exempel kvinna men uppträder som man. Jag älskar den filmen. Allt är magi och egentligen något annat. Det finns flera sådana odefinierade karaktärer hos Bergman. Vilka finns det mer?
Viskningar och rop och Törst är några andra exempel. Persona tolkas ofta som en lesbisk film. Vad säger ni om jag påstår att Bergman är en av Sveriges stora queerfilmare?
IR : Inte att han är en queerfilmare men att filmerna absolut kan läsas queert.
JH : Den vitala Bergman petar, under 50 och 60-talen, på en massa tabun och är väldigt sexuell. Det finns helt klart queera outforskade element hos Bergman både inom teater och i film. Marcus Lindeens arbete med Bergmans oförverkligade manus i projektet Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner visar att det finns en oerhörd fascination hos Bergman för de här sexuella marginalpersonerna. Från en av de första personerna, Finger-Pella, en sorglig bög med läppstift och alkoholproblem i någon icke färdigställd film och sedan genom hela hans produktion.
En återkommande filmisk queerchablon är den perverterade homosexuella/transexuella massmördaren: Repet, När lammen tystnar, Monster och nu senast tv-serien Hit & miss. Vad tror ni att den filmklichén fyller för funktion ?
JH : De stora filmerna görs under psykoanalysens århundrade. Det är dessa teorier kring den homosexuelle mannen som fortfarande dominerar. Föreställningen om bögen med den dominanta mamman, den latenta aggressiviteten och den kamouflerade sadismen. Och detta ser man naturligtvis tydligt även i filmens värld. Hitchcocks Psycho är jag väldigt fascinerad av. Den kan ses som en kondenserad bild av den kulturella förståelsen av den homosexuelle mannen. Här finns också föreställningen om att den homosexuelle mannen egentligen är heterosexuell men att hans rubbade uppväxtförhållanden har fått honom att leva ut detta i ett aggressivt kvinnohat. Och sedan det faktum att Hitchcock valde en av sin tids få öppet homosexuella skådespelare, Anthony Perkins, att spela rollen som Norman Bates gör den än mer tydlig. Det är sedan en bild som återkommer, från Psycho till När lammen tystnar.
EMB: En queer seriemördarfilm jag gillar är Claire Denis I can’t sleep som handlar om ett bögpar som mördar pensionärer. Den är helt otrolig för att man fortfarande en timme in i filmen inte vet vilka mördarna är utan istället bara får lära känna de här två älskarna i deras vardag. När det sedan uppdagas att det är de som är seriemördarna blir man väldigt förvånad. Den är berättad på ett okonventionellt sätt.
JH : Det kom en film om Jeffrey Dahmer för några år sedan, Dahmer, som är väldigt intressant för att den drar paralleller mellan seriemördandet och utanförskapet i stort. Det är en mycket kontroversiell film men ändå en film som försöker, kanske inte förstå Jeffrey Dahmer, men åtminstone ge honom mänskliga drag.
EMB: Jag tänker på filmen Swoon också som är rätt fin eftersom den gör upp med homosexuella stereotyper samtidigt som karaktärerna är massmördare. Det är ju fint att se homosexuella bli representerade som massmördare också.
JH : Gärna fler massmördare, tack.
IR : Skit i det här med positiva förebilder… (skratt)
JH : Men filmer som När lammen tystnar måste också ses i ljuset av 80- och 90-talens aids-skräck. För då fanns det en majoritetskultur som verkligen upplevde sig hotad. Sedan är ju media också besatta av seriemördare så de här historierna får ett enormt genomslag och bidrar till vår föreställning om seriemördaren.
Vad tror ni att den här bilden fyller för funktion hos tittaren?
JH : Jag tror inte att det finns någonting som är så sårbart som den heterosexuella självförståelsen. Varenda ifrågasättande överdrivs så enormt.
EMB: Det betyder alltså att det snart kommer att dyka upp en ”henmassmördare” i Sverige! Det är det man ska satsa på om man ska göra nästa blockbuster. (skratt)
Avslutningsvis. Vilka typer av skildringar skulle ni vilja se mer av i svensk film framöver?
IR : Jag vill se filmer som berättar om en queer vardag, ett queert liv och queera erfarenheter. Det finns många bra dokumentärer men jag vill också se mer av Ester Martins filmer som är fantasi och som tänjer på verkligheten. Filmer som försöker skildra dessa erfarenheter på ett filmiskt och experimentellt sätt.
EMB: Jag ser otroligt mycket fram emot Bitte Anderssons Dyke hard, det kommer att bli lite av en John Watersfilm men mycket, mycket mer! Sedan skulle jag vilja se en queer storfilm. Vissa tolkar ju Matrix som lite queer eftersom en av regissörerna är transkvinna, men jag skulle vilja se en queer Avatar. En film som är riktigt bombastisk. Det skulle vara jättehärligt och den filmen ska jag göra snart…
JH : Jag vill se filmer från både Ingrid och Ester Martin och andra som er. Sedan vill jag se ett tioårigt embargo mot komma ut-filmer. Jag är dödstrött på den berättelsen.
Medverkande
Ester Martin Bergsmark
Född 1982 i Stockholm
Filmregissör utbildad på Biskops-Arnö och Konstfack.
Mottog en guldbagge för långfilmsdebuten Maggie vaknar på balkongen år 2009.
Aktuell med Pojktanten som har biopremiär 7 september.
Arbetar för närvarande på en film utifrån Eli Levéns sankt Sebastian-roman Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats.
Ingrid Ryberg
Född 1976 i Lund
Filmvetare och filmare. Disputerade ifjol med avhandlingen Imagining safe space. The politics of queer, feminist and lesbian pornography vid Stockholms universitet.
Regisserade dokumentären Dragkingdom of Sweden 2002 tillsammans med Åsa Ekman.
Medverkade med filmen Phonefuck i den feministiska porrantologin Dirty diaries år 2009.
Johan Hilton
Född 1977 i Borås
Biträdande kulturchef på Expressen.
Bokdebuterade med reportageboken No tears for queers, som återberättar omständigheterna kring tre mordfall med homofobiska motiv, år 2005.
Arbetar för närvarande på en bok om Hollywood och homosexualitetens historia.
Queerfilmlista
Vingarne (Mauritz Stiller, 1916)
Flickan i frack (Karin Swanström, 1926)
Fram för lilla Märta (Hasse Ekman, 1945)
Törst (Ingmar Bergman, 1949)
Flicka och hyacinter (Hasse Ekman, 1950)
Hästhandlarens flickor (Egil Holmsen, 1954)
Älskande par (Mai Zetterling, 1964)
Persona (Ingmar Bergman, 1966)
Bögjävlar (1977)
Tabu (Vilgot Sjöman, 1977)
G – som i gemenskap (Lasse Hildebrandt, 1983)
Amorosa (Mai Zetterling, 1986)
Den hemliga vännen (Marie-Louise Ekman, 1990)
Skyddsängeln (Suzanne Osten, 1990)
Änglagård (Colin Nutley, 1992)
När alla vet/Sebastian (Svend Wam, 1995)
Pensionat Oscar (Susanne Bier, 1995)
Fucking Åmål (Lukas Moodysson, 1998)
Livet är en schlager (Susanne Bier, 2000)
Puder (Marie-Louise Ekman, 2001)
Selma & Sofie (Mia Engberg, 2003)
Du ska nog se att det går över (Cecilia Neant-Falk, 2003)
Patrik 1,5 (Ella Lemhagen, 2005)
Keillers park (Susanna Edwards, 2006)
Män som hatar kvinnor (Niels Arden Oplev, 2009)
Dirty diaries (Ingrid Ryberg, med flera, 2009)
Ångrarna (Marcus Lindeen, 2010)
Fyra år till (Tova Magnusson, 2010)
Kyss mig (Alexandra-Therese Keining, 2011)
Cockpit (Mårten Klingberg, 2012)
Pojktanten (Ester Martin Bergsmark, 2012)
