Kön ringlade lång utanför Lunds Stadsteater, lördagen den 22 september, då Fantastisk filmfestival bjöd på ett öppet seminarium med den legendariska lågbudgettregissören George A Romero. Det är han som tack vare sin odödliga klassiker från 1968, Night of the living dead, ofta kallas ”den moderna zombiefilmens fader”.
Som skräckmästare ger den älskvärda, vänliga och timida äldre regissören inget vidare diaboliskt intryck. Men han svarar rappt och roligt på publikens frågor. Det kom snart att handla om zombiepolitik. Och en stor del av frågorna handlade om hans tidiga produktion.
– Det var inte min avsikt att skapa zombier då vi planerade Night of the living dead. Jag letade bara efter ett nytt sätt att använda döda människor på. Att Night of the living dead blev en så pass stor hit är något jag ännu inte förstått. Något har det säkert att göra med att den uppfattades som så politisk, det var ju 1968.
Night of the living dead hette ursprungligen Night of the flesh eaters. De ändrade namnet – men utan att för den skull ha haitiska odöda i åtanke. Att det handlade om zombier var underförstått i den första filmen. Men uttalat i den andra filmen.
– Zombier är en bra metafor man kan använda till allt möjligt: politiker, konsumtionsvansinne, förtryck, klasskamp, etc. Jag kan inte tänka mig några bättre monster eftersom man kan göra som man vill med dem.
Night of the living dead kom tidigt att uppfattas som en politisk film. Även det en tillfällighet. Visserligen var det här i slutet av 1960-talet. Romeros generation började tröttna på att de nödvändiga förändringarna i det amerikanska samhället lät vänta på sig. Det var mot den bakgrunden som Night of the living dead uppfattades som ett raspolitiskt ställningstagande. Men enligt Romero var det en slump.
– Vi gav huvudrollen till Duane Jones, som var afrikansk-amerikan, helt enkelt för att han var den bästa skådespelaren i vår umgängeskrets.
– Huvudrollen skrevs utan någon tanke på hudfärg. Hade det funnits någon annan lika bra skådespelare i vår vänkrets så hade kanske han fått rollen.
– Jag funderade aldrig på att han var afrikansk-amerikansk. Men han själv var oerhört medveten om det och därför mycket noga med hur han framställdes.
Politiken från Night of the living dead följer sedan som en röd tråd genom Romeros produktion, den är alltid närvarande, även om den inte alltid är påtaglig som i den klassiska vampyrfilmen Martin från 1976. Men desto mera i Diary of the dead från 2007 och Survival of the dead från 2009.
Genom sin zombiefilmproduktion har Romero alltid velat ha svarta personer i huvudrollerna till sina zombiefilmer. Det är fortfarande kontroversiellt. Så sent som i Land of the dead från 2005 som är en Hollywood-produktion, med relativt sett hög budgett, ansåg filmbolaget att det var för kontroversiellt med en svart huvudrollsinnehavare. Istället blev den ledande zombien Big Daddy tillsatt med Eugene Clark, som är en afrikansk-amerikansk skådespelare.
– På det viset kunde jag jävlas med etablicemanget ändå. Och Big Daddy är en av mina absoluta favoritzombier. Annars är zombiers karraktärsutvecklingspotential begränsad. Döda typer är döda typer även om de går och står.
– De mänskliga drag man eventuellt finner hos dem är kvardröjande minnen. Därför är zombier alltid långsamma: zombier springer inte. De kommer aldrig att lösa USA:s ekonomiska kris och jag kommer aldrig att göra en Apornas planet med zombier, om man säger.
Night of the living deads uppföljare Dawn of the dead lät vänta på sig, den var färdig först 1978. Framgångarna med den första filmen förmådde Romero att fundera extra innan han gjorde filmen.
– Den blev till en satir över komsumtionssamhället, rasfrågan var närvarande och likaså den radikala politiken.
Vid det laget var politik vanligt i amerikansk film. Att det blev en remake av Night of the living dead som Tom Savini gjorde 1990 hade flera orsaker. Dels en rent ekonomisk, ett försök att återerövra copyrighten från den ursprungliga filmen:
– I en första version hade vi copyrightskyddat titeln Night of the living dead men någonstans föll det inringade c:et bort. Det märkte vi inte förrän långt senare. Med resultatet att filmen inte längre var skyddad och kunde distribueras fritt. Resultatet blev att den visades överallt. Givetvis är jag sur över alla förlorade royalties, å andra sidan blev filmen till en populärkulturell ikon, och jag kunde bygga en karriär utifrån den.
Men även en politisk. Kvinnorna i zombiedebuten var svaga och karaktärslösa, men numera är kvinnor i Romeros produktion starka och självständiga.
– När vi gjorde Night of the living dead skulle kvinnor vara svaga. Jag har ingen särskild ursäkt för det. Vi bara rycktes med.
På frågan om hur det är med zombiepolitik i dagens USA hade Romero svar på tal.
– Mitt Romney is a zombie – vote Obama.
