Jan Troell promenerar genom den strejkstängda hotellbaren på jakt efter en dvd-kopia av dokumentären Liv & Ingmar som visats utom tävlan på filmfestivalen här i Montreal. Hans egen Torgny Segerstedt-biografi Dom över död man ingår i huvudtävlingen och har precis haft världspremiär. Ikväll utannonseras vinnarfilmen från scenen på teater Maisonneuve.
Det är inte första gången Troell besöker världens näst största franskspråkiga stad, men på premiären ber han publiken om ursäkt för att han glömt skolfranskan. Han har tidigare visat både Hamsun och Så vit som en snö på festivalen. Men första gången han var i Montreal var år 1967, med debutfilmen Här har du ditt liv. Han berättar att atmosfären var lite annorlunda på den tiden. Vid ett bord satt de båda ögonlappade regissörerna John Ford och Fritz Lang och spelade kort. Efter att Troell presenterat sig utbrast Ford: “Sweden? I lost my virginity to a Swedish girl.”
The last sentence lyder den engelska titeln för Dom över död man och Troell intygar att flera av Segerstedts repliker i filmen ligger snubblande nära verkligheten, fram till hans sista ord i livet. Detta bland annat tack vare Segerstedts sista sekreterare Estrid Anckers minnesanteckningar och memoarer. Hon gick bort 1978 men hade haft ordning och reda på sina papper, enligt Troell. Tidningsmannen och Hitlerhataren Segerstedt dog på vårkanten 1945, bara veckor innan den nazistiske reichskanzlern.
Dom över död man är en sober, vacker och vemodig film och Troell lyckas undvika att göra ett monument av en människa. Eftersom alla pressbilder hittills varit i färg blev jag dock överraskad när filmen visade sig vara svartvit. På presskonferensen lämnar dock producenten Francy Suntinger dörren öppen för en färgversion om någon köpare skulle föredra det. Scenografen Peter Bävman förklarar hur de under inspelningen bland annat fick lov att hitta tapeter som skulle fungera kontrastmässigt i både svartvitt och färg.
Det är din första digitalt inspelade film. Hur kändes det för dig som också är fotograf?
– Ja, i alla fall när det gäller spelfilm. Först sa jag att jag absolut vill göra den på 35 millimeter. Men det hade vi inte råd till och vi bestämde oss för super 16 istället. Sedan skulle vi bara göra provfilmningar på olika material för jämförelsens skull. Då blev övertygad, mot min vilja, att ta med en digitalkamera, Arri Alexa som var ny då. Jag blev helt överrumplad av att den var så överlägsen, även 35 millimeter.
I vilka avseenden?
– Skärpa, ljuskänslighet… Den är ju gjord för filmare, inte för digitala människor, så jag kände mig väldigt hemma med den.
Jag kände inte till att ni länge var osäkra över om filmen skulle göras i färg eller svartvitt. Det måste också vara en fördel med att arbeta digitalt?
– När jag skulle göra Ingenjör Andrées luftfärd ville jag ha svartvitt, men fick höra att det var omöjligt eftersom tv inte skulle gå med på det. Då sa jag att jag ville ha en svartvit version på bio och en i färg till tv. Eftersom man kan inte göra en bra svartvit kopia från färgnegativ, får man göra ett internegativ. När vi provade blev det jättefint, men det kostade alldeles för mycket.
Tarkovskij gjorde något liknande med Offret. Han reducerade färgen så att det blev i alla fall nästan svartvitt, också med hjälp av internegativ, men det blev ju en väldigt dyr produktion. Med den digitala tekniken är det inga problem, det kostar ingenting mer. Det som tar emot är fortfarande trögheten hos tv-stationer. Nu är situationen delvis en annan – titta bara på The artist. Och det är ju helt fantastiskt vad vacker den är.
Och när filmer väl har visats i svartvitt på bio vill väl inte tv visa dem i färg?
– Vi hoppas kunna ge ut en dvd med både en svartvit och en färgversion av Dom över död man. Så gjorde bröderna Coen med The man who wasn’t there. Jag köpte den för en tid sedan och såg den i svartvitt först, sedan i färg, men det var ingen tvekan om att den svartvita var att föredra.
Hur bestämde du dig för Jesper Christensen i huvudrollen?
– När jag letade efter en Segerstedt var hela tiden Jesper ett ideal. Men jag tänkte själv att det går väl inte för språkets skull. Så då försökte jag föreställa mig olika svenska skådespelare, jag säger inte vilka, men kom hela tiden tillbaka till Jesper. Och han var inte lättövertalad utan hade väldiga hämningar när det gäller språket. Men jag är glad att det gick vägen. Bara för att ha ett falskt alibi gjorde vi Segerstedts mor till danska.
Sedan spelar Ulla Skoog hans norska fru Puste. En skådespelare som man inte har sett i många filmroller på sistone.
– När vi höll på med manuset såg jag Giulietta Masina i La strada framför mig i scenen där Puste provar Torgnys överrock. Det var åt det hållet jag ville gå och kom så småningom att tänka på Ulla Skoog, som ju är mest känd som komedienne. Och jag är så glad för det, för hon är så stark i rollen.
Andra världskriget är ett komplicerat och minerat område för Sveriges del och inte så ofta motiv för svensk film. Det har ju kommit danska och norska filmer om motståndsrörelser under andra världskriget . I svensk film finns det av förklarliga skäl inga mostvarigheter. Är Torgny Segerstedt det närmaste vi kan komma?
– Ja, jag har sett både Flamman och citronen och den norska filmen [Max Manus]. Därför var det också skönt att göra filmen i svartvitt, för mig är den här tiden svartvit, förutom Snövit… Det är speciellt roligt för mig att komma till Montreal med den här filmen eftersom jag var här med Hamsun för 15 år sedan. Den blev väldigt kontroversiell här, en del ansåg inte att man kunde göra en komplicerad människa av en nazist, så att säga, vilket för mig är ett mycket märkligt sätt att se det på. Dom över död man är på så sätt en motvikt.
Segerstedts motståndslinje framstår i filmen som väldigt hårdnackad. Den börjar med att han nedtecknar meningen “Hitler är en förolämpling”.
– När man går man i strid för något på det sätt Segerstedt gjorde är det beundransvärt, men har man väl valt den vägen måste också man stå fast. Ju mer motstånd man möter desto mer hårdnackad blir man. Han sa det någon gång till sin sekreterare, Estrid Ancker, att han kanske kunde vara för oförstående mot motsidan men att han måste hålla linjen.
Han kände uppenbarligen mot slutet ett visst vemod över alla fiender han skaffat sig.
– Ja. Det är mycket sådant vi har hämtat från Estrid Anckers bok. Det fanns dem som verkligen hatade honom och å andra sidan dem som närmast tillbad honom.
Bara en liten detalj, men jag la märke till att han vid ett tillfälle läser en Eyvind Johnson-bok.
– Det var faktiskt inte jag som hade lagt fram rekvisitan. Men det var roligt att ha med. Det är märkligt att slumpen inträffar så ofta när man arbetar med verkligt material. När jag var i Söderhavet, på Bora Bora, för att göra Orkanen, som är en helt annan historia, spelade vi en scen från en födelsedagsfest. Det var dans och den unge infödingen som var betjänt i huset stod och tittade på. Jag föreslog att skådespelaren skulle ta en bok ur bokhyllan och börja bläddra i. Och det var The emigrants!
Det lär inte vara den vanligaste boken på Bora Bora.
– Hur kan sånt inträffa?
Apropå Segerstedts alla hundar. Har du arbetat med djur tidigare?
– Det gick åt mycket köttbullar kan jag avslöja. Det var det Jesper var mest orolig över, att det skulle vara så mycket hundar i filmen. Han har varit med om tidigare att de tar för mycket uppmärksamhet från skådespeleriet. Men vi hade inte hållit många dagar förrän han älskade dessa hundar.
Jag tänker på scenen där Segerstedt plötsligt faller ihop och hundarna kommer fram och nosar oroligt på honom.
– Ja. Jag stod bakom kameran och kunde inte ens se det sista. Jag hade fullt med tårar i ögonen.
Avslutningvis: Här har du ditt liv kom trea i vår omröstning över de bästa svenska filmerna genom tiderna. Din första film från 1966. Hur känns det?
– Väldigt trevligt. Att man aldrig kommer undan sin debut är en sådan där förbannelse som man samtidigt är jätteglad för.
