Oavsett om man känner till Rodriguez märkliga livsöde eller ej så är Malik Bendjellouls filmdebut Searching for Sugar man en välgjord och fascinerande berättelse om en generation vita sydafrikaners politiska uppvaknande. Inte allas förstås, och inte ett uppvaknande som tog sig uttryck i våldsamma ungdomskravaller med syfte att störta det tidiga 70-talets apartheidregim. Snarare var det så att Rodriguez vågade texter och subversiva budskap erbjöd utlopp för unga rastlösa själar som både gynnades och kuvades av en puritansk och repressiv stat. En stat som av rädsla för yttre påverkan inte införde TV förrän 1976 – samma år som det världsberömda Sowetoupproret – ett annat ungdomligt politiskt uppvaknande som fick landet att skaka i sina grundvalar.

När Stephen ”Sugar” Segerman (bilden) inledde sökandet efter Jesus alias Sixto Rodriguez fick han snart sällskap av journalisten Craig Bartholomew som sedan länge drömt om att lösa mysteriet med den försvunna rockikonen. 1997 skrev Bartholomew: ”En dyster septembermorgon påbörjade jag sökandet efter den mytiske gurun, musikern, poeten och profeten bakom det bästsäljande kultalbumet ”Cold fact”. Med andra ord, jag letade efter Jesus Rodriguez.” (Min översättn.)

Berättelsen om de två hängivna fansens sökande efter en artist som var älskad av tusen och åter tusen, men som ingen verkade veta någonting om, är mer än estetiskt tillfredsställande. Stämningsfyllda långa tagningar imiterar den väderbitna Rodriguez planlösa vandrande på Detroits skumma bakgator – en stad, som enligt en av hans döttrar, aldrig uppmuntrat sina invånare att drömma om stordåd. Stillbilder av en rockidol med en air av flyktighet och välvalda fragment av legendariska låtar. Animerade sekvenser som nästan obemärkt övergår i filmade på ett sätt som ibland gör det svårt att urskilja vad som är ”på riktigt” och vad som inte är. Dessa effektfulla beståndsdelar formar en berättelse om en musiker som förknippades med ett spektakulärt självmord. Dessutom bidrar fängslande intervjuer med karismatiska och ovanligt vältaliga individer med koppling till Rodriguez (bland dem en bartender, en byggnadsarbetare hans döttrar och Motown-profilen Clarence Avant) med anekdoter som ger kött, ben och själ till den försynta artisten, vars anspråkslöshet kanske var anledningen till att han aldrig blev så framgångsrik som Dylan, trots hans obestridliga talang.

Malik Bendjelloul ställer intressanta frågor om den verkliga innebörden av framgång och, liksom Kevin Macdonald i Marley, berör han också mytbildningarna kring dem som ryckts bort innan deras gärning avslutas.

Hur imponerad jag än är av Bendjellouls skickliga grepp, och hur mycket jag än fascineras av Rodriguez besynnerliga historia, så skulle jag ljuga om jag påstod att frånvaron av svarta sydafrikaner i Searching for Sugar man inte stör mig.

Även om Rodriguez inte hade några svarta sydafrikanska fans, har jag svårt att förstå varför detta faktum – om det är sant – inte intresserade Bendjelloul närmare, i synnerhet i ljuset av den viktiga roll som musik spelade i kampen mot apartheid. Något som bland annat amerikanen Lee Hirschs dokumentär Amandla! A revolution in four-part harmony behandlar och det faktum att det till exempel är omöjligt att separera den världsberömda artisten Miriam Makebas karriär från den sydafrikanska frihetskampen, i vilken hennes talang och karriär var hennes vapen.

Någon kanske vill invända att filmen handlar om mysteriet Rodriguez, som av en händelse inbegrep Sydafrika under apartheid, och att Bendjelloul fokuserade på personliga erfarenheter istället för politisk analys, samt att ingen svart sydafrikan hade erfarenheter som var av intresse för filmen. Ett annat argument skulle kunna vara att filmens demografi speglar det Sydafrika som apartheidregimen arbetade för att upprätthålla och därför tjänar som en illustration av vidden av den skada som systemet orsakade landet, som fortfarande har att bygga broar mellan en splittrad befolkning

Försjunken i dessa tankar kunde jag inte låta bli att fråga en äldre svart man som lämnade biosalongen samtidigt som jag, vad filmens hjälte hade betytt för honom. Han visste vem Rodriguez var, svarade han, men förmodligen bara för att han arbetade med TV. Det var det jag saknade i Bendjellouls första film. En svart sydafrikan som berättade att Rodriguez var praktiskt taget okänd bland den svarta majoritetsbefolkningen, eller – i de fall han var känd – inte spelade någon större roll i deras liv. Inte för att bevisa att Rodriguez är ovidkommande eller ointressant – tvärtom – utan för att illustrera att det faktum att Rodriguez fans i de flesta fall var vita sydafrikaner, inte innebär att svarta sydafrikaners erfarenheter är betydelselösa i sammanhanget. Rodriguez berättelse skulle vara ofullständig om den inte inkluderade apartheid, och en berättelse om apartheid som inte inkluderar svarta sydafrikaner är för mig lika ofullständig.

Katarina Hedrén är skribent och filmfestivalsarrangör, tidigare ordförande för Cinemafrica och numera bosatt i Johannesburg.