I New York Times lyfter litteraturkritikern Maureen Dowd fram filmkritikern Roger Eberts självbiografi Life itself som ett arbete nedtyngt av överlastad detaljrikedom. Jag håller med. På ett nästan symptomatiskt amerikanskt vis tar uppväxten och skolåren upp en dryg tredjedel av boken – lägg därtill den tidiga skribentkarriären och mer än halva boken är avklarad. Det är samtidigt ett berättande som på ett lika symptomatiskt amerikanskt vis leker med klichéer, i det här fallet nästan utstuderat filmiska sådana.
”I was born inside the movie of my life”, inleder Ebert och låter sedan uppväxten veckla ut sig. Relationer med barndomsvänner för tankarna till scener ur Stand by me med varma landskap i grumligt sommarljus. Besök på hamburgerstället Steak ’n Shake aspirerar på en romantisk nostalgi i linje med Marty McFlys möte med dinern i Tillbaka till framtiden. De första stapplande stegen i tidningsbranschen slår an en nästan naivistisk ton som hämtad ur Cameron Crowes Almost famous.
Det må vara typiska amerikanska barn- och ungdomsscenerier men Ebert framställer dem ständigt med filmens visuella detaljskärpa. Han blandar beskrivningar av familjens porträttprydda byråer eller moderns cigarettbloss med känsloladdat realistiska redogörelser för familjens alkoholism eller laddade meningsutbyten med den lokale pastorn.
Texten befrias helt från illustrerande nedslag i Eberts inre, från längre reflekterande monologer och blir därigenom en historia som berättas genom skeenden och refererande erinringar. All litteratur må vara mimetisk och deskriptiv, men hos Roger Ebert blir den nästan till ett färdigställt landskap som vi tillsammans med författaren tillåts blicka ut över. Maureen Dowd menar att Ebert hittat tillbaka till sin röst genom bloggandets inbjudande form av detaljerade vardagsskildringar och minnesbilder. Jag är skeptisk. När Ebert tecknar ett porträtt av sin uppväxt är det naturligt att han gör det i skenet av filmens projicerande ljus.
