1. Mannen från Le Havre (Stockholms filmfestival)
Den finska filmens mumintroll i världen hade fastnat lite, men Atlantluften har gjort Aki Kaurismäki gott. Inte för att land- och språkskiftet egentligen har gjort att han förnyat sig så mycket – en fransk bistro har sällan sett så mycket ut som en finsk tangorestaurang. Flyktingdramat är helt befriat från cynismer och berättat med precist utmejslade filmbilder.
2. Oslo 31 augusti (Stockholms filmfestival)
Anders Danielsen Lie återvänder som huvudrollsinnehavare i Joachim Triers minst lika lyckade andra film. Han fångar desperationen hos en ung man med substansproblem och existentiella kval som kommit till insikten att allt redan är för sent. Mötet mellan de två killkompisarna är kanske årets starkaste.
3. Play (bio)
Lyhört, distinkt och formsäkert. Till skillnad från i Gitarrmongot och De ofrivilliga finns det en tydligare början, mitt och slut i Play, men med sina maskinellt panorerande iakttagelser av en barnliga fortsätter Ruben Östlund samtigt på inslaget spår och skapar känslan av att få en inblick i barndomens parallelluniversum. Årets bästa svenska film.
4. This is not a film (bio)
Jafar Panahi har dömts till sex års fängelse och 20 års yrkesförbud. Från husarresten har han tillsammans med Mojtaba Mirtahmasb skapat inte bara en värdig protestfilm utan också ett intressant experiment i att regissera med andra medel som testar gränser för bildförbudet.
5. The skin I live in (Stockholms filmfestival)
Pedro Almodovars senaste film är både vacker och motbjudande, ojämn men ändå två klasser bättre än Brustna omfamningar. Ett slags fri remake på George Franjus De bestialiska om en plastikkirurg som blivit galen av förlust.
Under rubriken Bäst just nu listar vi våra favoriter för tillfället. Maxtid på listan är fyra veckor.
