Kommer frihetsropen på Tahrirtorget att ge eko i Egyptens filmstudior? Wael Khairy längtar efter ett slut på censuren och hoppas på en filmisk nytändning i revolutionens kölvatten.
Egypten har en rik historia. Med den senaste egyptiska revolutionen, som utlöstes med hjälp av sociala nätverk, skapade egyptierna historia ännu en gång. Framgångsrikt startade de världens första digitala revolution. För första gången på årtionden ligger Egyptens framtid i händerna på dess folk. Men för att fullt ut förstå vilka effekter revolutionen kommer att ha på filmindustrin måste man ta en titt på Egyptens filmhistoria, från guldåldern på 50- och 60-talen till de mörka åren av extrem censur. Den egyptiska filmindustrin, även känd som ”Nilens Hollywood”, är den största i arabvärlden och också den som är mest mainstream. Ett av skälen är att det produceras så få filmer i gulfstaterna på grund av den extrema censuren. Men censur existerar också i Egypten och den har hindrat egyptisk film från att nå lika hög kvalitet som filmen i Europa eller Hollywood. Men detta har inte hindrat de mest lysande filmskaparna att jobba ännu hårdare och utmana censurmyndigheten i Kairo.
Youssef Chahine har otaliga mästerverk bakom sig och betraktas ofta som den största regissören i arabvärlden. Med sitt subliminala arbetssätt har han hittat en väg runt censuren utan att kompromissa med sina berättelser. Kairo centralstation från 1958 är ett perfekt exempel på hans kontroversiella metoder och mod att stå upp mot censuren. I en berömd scen överrumplar en man en kvinna. Han knuffar omkull henne och när hon ligger på golvet får vi se hennes bara ben. Mannen närmar sig henne när Chahine plötsligt klipper till en bild där tåghjul sammanfogas med ett järnvägsspår. Samlaget antyds utan att något naket visas. Med Kairo centralstation kom en ung regissör och dömde en hel kultur med en film som bröt den egyptiska filmens alla normer. Chockvågor följde efter premiären. Censurmyndigheten förbjöd filmen på allmänhetens begäran. Kritiker prisade mästerverket, men allmänheten föraktade det. Efter en visning gick en man fram till Chahine, spottade honom i ansiktet, och sade: “Ni har dragit skam över Egypten!”. Idag anses den vara egyptisk films Citizen Kane.
Chahines filmer var som metallskivor som inte påverkades av saxarnas vassa blad. Varje filmindustri har gått igenom denna fas. Tyvärr har Egypten varit fast där sedan 1908. I själva verket har censuren, som är det största problemet för egyptisk film, ökat med åren. Nakenhet hålls på en minimal nivå av religiösa skäl, och under Mubaraks järnhand vågade ingen kritisera regeringen av fruktan för att råka ut för konsekvenser. Efter revolutionen 1952 blev de egyptiska filmerna propagandafilmer. När Nasserregimen väl var nöjd med de glittrande statshyllande filmer som producerades, såg de till att den egyptiska filmen nådde sin höjdpunkt. Med stora statliga stöd i ryggen lyckades producenterna göra den ena fantastiska filmen efter den andra under en tid som ofta brukar kallas den egyptiska filmens guldålder.
Kvaliteten på filmerna sjönk i slutet av 1970-talet. Studiochefer sökte snabba pengar istället för välskrivna manus. Den plötsliga förändringen av filmindustrins inriktning var inte begränsad till Egypten utan var en del av en internationell trend. Med de internationella framgångarna för filmer som Hajen och Stjärnornas krig började girighet infektera filmindustrin över hela världen. Producenterna ville inte längre göra omedelbara klassiker, utan omedelbara publiksuccéer. I Egypten är det komedier som garanterar publikframgångar. Egyptierna ser filmer som en flykt. Vardagen för egyptier är inte glamorös. Den genomsnittliga egyptiern tjänar två dollar om dagen och över 40 % lever under fattigdomsgränsen, så när de går på bio förväntar de sig underhållning snarare än att möta verkligheten i ett samhälle på tillbakagång.
Nu håller allt på att förändras. Ytterligare en revolution har brutit ut och precis som den förra kommer den att påverka egyptisk film i årtionden framöver. Till skillnad från efter den förra revolutionen kommer publiken inte att bombarderas med propagandafilmer, eftersom detta uppror inte var en statskupp utan en rörelse för demokrati som drevs av miljontals fredliga demonstranter. Inte mer än en månad efter Mubaraks fall tillkännagav sex manusförfattare att de arbetar med material som handlar om protesterna på Tahrirtorget. Dessutom har inspelningen av en 18 avsnitt lång tv-serie som speglar de 18 dagarna av protester nyligen avslutats. Serien planeras att sändas under nästa Ramadan. Det är dags för de skarpaste hjärnorna att dra fördel av frånvaron av statlig kontroll. Tidigare var det förbjudet att kritisera den nuvarande ordningen. Presidentens namn fick inte svärtas ner och varje scen som på minsta sätt skulle kunna orsaka uppror klipptes bort och försvann för alltid.
Bara några månader innan revolutionen bröt ut hade de egyptiska filmskaparna fått nog. Mer än 200 skådespelare, regissörer, klippare och producenter undertecknade ett upprop som krävde att filmcensuren skulle upphöra. Uppropet avvisades nästan omedelbart. Regeringens invändningar var två. Den första var att ett upphävande av censuren skulle leda till explicit nakenhet. Den andra var att man inte samlat ihop tillräckligt många underskrifter. Vad gäller den första invändningen är nakenhet tabu i Egypten eftersom det är ett muslimskt land, och alla sådana scener skulle kunna förolämpa publiken. Detta är dock inte vad uppropet krävde och regeringen spelade islamkortet för att avvisa uppropet. Vad filmskaparna från början krävde var helt enkelt utrymme att andas och att få tillåtelse att skildra de många fruktansvärda händelser som kretsar kring polisbrutalitet och andra samhällsproblem. Deras andra invändning är giltig. Men man måste ta hänsyn till att omkring 600 vägrade att underteckna uppropet på grund av rädsla för vad som skulle kunna hända dem.
Rädsla. Så styrdes landet. Alla var rädda för att döma, kritisera eller håna. En av de anonyma producenter som vägrat att underteckna sade bara: ”Jag vill visa egyptierna vad som händer bakom kulisserna. Regeringstjänstemän använder undantagslagen för att komma undan med alla möjliga brott, vare sig det är våldtäkt, mord eller något annat. Jag vägrar att skriva under detta upprop, inte för att jag inte vill att censuren ska upphöra, utan för att jag helt enkelt inte vill vara en del av de fruktansvärda berättelser jag en dag vill utforska filmiskt.”
Det är post-revolution i Egypten och rösterna som hela tiden har tystats i det förflutna börjar höras igen, fast den här gången med en tiofalt starkare volym. Manusen som cirkulerar i Kairo och Alexandria är mer vågade än någonsin. För första gången i Egyptens historia tänjer filmare på yttrandefrihetens gränser. I själva verket uppmuntras kritik av regeringen numera i varje medium. Tidningar och tv-kanaler som en gång var regeringens språkrör bryter nu mot väggen av censur. Den 11 februari 2011 hände något . Alla Mubaraktrogna medier skrev flammande texter för att kompensera för sina år och decennier av lögner. Att avslöja sitt sanna jag var deras enda sätt att överleva i det nya fria Egypten. Också filmen har genomgått en omedelbar revolution, för nu är filmskapare fria att döma gårdagens, dagens och morgondagens regimer.
När det gäller nakenhet och tabu, finns det bara en väg ut. Det är att dra en tydlig linje mellan stat och religion. Denna linje är tydligt dragen i till exempel USA, men är fortfarande suddig i Egypten. Dessutom är konstitutionen på väg att skrivas om, vilket i stort sett betyder att allt är möjligt. Inom ett år kommer det förhoppningsvis att finnas en organisation för filmcensur som liknar Motion picture association of America, som kommer att vägleda tittarna till önskat innehåll så att de inte riskerar att drabbas av något anstötligt material.
En guldålder håller långsamt på att närma sig. Inte bara eftersom att censuren förmodligen kommer att mjukas upp, utan också tack vare en plötslig tillgång på rikt material. Under alla år var det enda författare kunde göra att skriva lättsmälta såpoperor, sagor och komedier. Att dessa berättelser upprepades gång på gång berodde inte på brister inom branschen, utan på de begränsningar som gjorde att regissörer inte hade något annat val. När demonstranter stormade och tog kontroll över säkerhetstjänstens byggnader över hela landet, fann de chockerandehemligheter. Nu väntar många berättelser baserade på verkliga händelser och skandaler på att bli exponerade filmiskt. I en av dessa byggnader fanns ett helt rum fullt av sexfilmer som användes av polisen för att utpressa medborgare från alla samhällsklasser, i ett annat rum fanns dokumentation av verkliga mord från kända fall som hållits hemliga, underjordiska rum innehöll tortyrkammare där fångar fortfarande satt inlåsta. En av fångarna blev chockad av att plötsligt få se civila människor. Han brast ut i tårar och detsamma gjorde demonstranterna när de fick höra vad han hade att berätta. ”Jag har varit instängd här i elva år av skäl som förblir ett mysterium för mig.”
Den egyptiska filmens framtid ligger i händerna på Egyptens unga. De var de som tog ställning och marscherade i miljontals. De var de som förhöll sig kompromisslöst mot gummikulor, polis, tårgas, skarp ammunition och inhyrda gangsters. Det är de som kommer att forma vår films framtid.
