I den färska filmantologin Motsträviga synsätt ser Daniel Brodén deleuzianen i Roy Andersson. Själv brukar samhällsskeptikern från Göteborg apostrofera Bazin, men som Brodén påpekar är Anderssons abstraktioner knappast ett uppfyllande av den franska filmteoretikerns ”fönster mot världen”-estetik. Snarare än uppdaterad neorealism, med handhållen kamera och dokumentär look, präglas hans filmer av en medveten stilisering. Istället för att försöka representera världen som den är, vill han med sina filmer provocera fram nya sätt att se på den. Precis som Deleuze betonar han fiktionens potential att få publiken att uppfatta världen på annorlunda sätt, som Brodén formulerar det. Fjärran från Bazins realistiska ideal uppfattar Deleuze filmbilden som subjektiv. Det hindrar den inte från att kunna producera nya tankar om världen.
