Digitala teknologier innebär ytterligare ess i skjortärmen för mästerskurkar med förklädnad som strategi. Gränslösa individer är hotet i nya kriminalserier.

Till skillnad från svenska kriminalserier har många brittiska och amerikanska produktioner under det senaste decenniet låtit den vetenskapliga experten kliva in i rampljuset. Serier som skildrar rättsläkare och kriminaltekniker har åtnjutit stora framgångar, med ett ökat fokus på den döda kroppen och de fysiska bevisen som resultat. Ofta dramatiserar serier som CSI: Crime scene investigation en tro på kroppslighetens och materialitetens stabilitet; fingeravtryck och DNAprofiler kan alltid avslöja och förankra gärningsmannens sanna identitet. Denna investering i genteknik innebär dock ett risktagande. Sammavetenskapliga framsteg som möjliggör DNA-register utlovar nämligen också en mer flexibel människokropp som på många sätt underminerar det stabila identitetsbegrepp som kriminaltekniken lutar sig mot. Designerbarn, stamceller och kloner återkommer därmed  ofta som hotfulla tankespöken i många av dessa kriminalserier: de farligaste gärningsmännen är ofta de vars kroppar är föränderliga och oidentifierbara.

Att denna identitetsproblematik har fått ta huvudrollen i ITV:s kriminalsatsning Identity (2010) är inte helt förvånande då dess skapare Ed Whitmore tidigare skrivit avsnitt av både BBC:s Mördare okänd och Tyst vittne. Serien skildrar en specialenhet inom Scotland Yard med identitetsstöld som expertisområde. Deras jobb är att ”demaskera den moderna tidens Jekyll and Hydes”. I Identity utreds inte bara stölder av kreditkort, identitetshandlingar och lösenord. Hela kroppar kapas med hjälp av kostymer, hårfärg och plastikkirurgi. Därmed återkallas inte bara den moralistiska synen på dubbelliv som utmärker Stevensons 1800-talsnovell, utan också dess kritiska syn på vetenskapens framsteg. Dr. Jekylls elixir är dock utbytt mot den senaste bärbara datorn och en välfylld sminkväska. Emellertid lyckas Identity förmedla en något mer nyanserad kritik, det tydliggörs ofta att brottslingar och utredare ofta faktiskt använder sig av samma banbrytande teknologi i diametralt motsatt syfte.

Seriens önskan att föra en komplex diskussion antyds redan i dess suggestiva titelsekvens som inleds med en serie svepande tagningar av finanskvarteret i Canary Wharf. Skyskrapornas geometriska fasader i glas och stål ersätts snart av animerade versioner där de monotona fönsterrutorna förvandlas till väggar av övervakningsfilmer i närmast oändligt antal. Dessa förvrängs sedan i abstraktion till långa rader av olikfärgade rektanglar: en numera välkänd representation av DNA-strängar. I serien rotas den postmoderna identitetsproblematiken i en rad kulturella föreställningar, som exempelvis storstadslivets anonymitet, övervakningsteknikens utbyggnad och kartläggningen av mänskliga anlag. Det är fascinerande hur Identity lyckas väva samman olika frågor, ett enda avsnitt kan innehålla diskussioner angående individens ökade rörlighet i det globala samhället, kärnfamiljens upplösning och skönhetskulturens hets kring identitetsskapande.

I samma anda som CSI-serierna svär sig Identity ofta fri från realismens begränsningar och bjuder på narrativa krumsprång som effektivt blottlägger det kulturella rotsystemet. Till exempel, i avsnittet ”Second Life” jagas seriemördaren ”Smith” som begår mord i andra människors namn, ett slags hämnd för att offren själva fört sina nära och kära bakom ljuset. Identity utmärks av att gränsen mellan förövare och offer ständigt uppluckras.

Det finns förvisso gott om stunder när denna önskan om att vara nyanserad får serien att balansera farligt nära det kalkonartade. Detta gäller speciellt skildringen av seriens huvudperson, kriminalinspektören John Bloom (Aidan Gillen) och hans problem att återvända till ett normalt liv efter 15 år som infiltratör i en turkisk drogliga. Gillen är inte precis en kameleont, men hans kaxiga skådespelarstil övertygar mig nästan om att en irländsk polisman med överklassfasoner faktiskt skulle kunna charma de turkiska gangstrarna så till den milda grad att han tillåts dejta ledarens dotter. Det är svårare att tro på att han skulle kunna transportera ett blodigt lik t ill sin otvivelaktigt svindyra lägenhet i toppen av Londons välkända modernistiska pärla Barbican. Och att han sen gömmer kroppen i sin blänkande SMEG-kyl under näsan på en misstänksam kollega är rent ut sagt löjeväckande. Det är dock en slående kommentar om hemmets roll som uttrycksmedel för personlig identitet, stulen eller ej.