Manchesterkavajer, Natalie Schuterman-blusar och wifebeaterlinnen – folk på film klär ut sig precis som alla oss andra. Det är kostymören som bestämmer garderoben och tillskriver rollfigurerna karaktärsdrag genom klädval. Hanna Johansson synar svensk film i sömmarna.
Jag minns julkalendern Pelle Svanslös. Tillsammans med den för kattperspektivet förstorade modellen av Uppsala, är det vad skådespelarna hade på sig det som träder fram starkast. De hade inte kattdräkter, men inte heller människokläder i något Beatrix Potter-avseende. Den prydlige rättrådige Pelle hade en liten svart jacka, gråtonad pullover och ordentlig rosett i blått eller grönt; restaurangägaren Trisse såg ut som en katternas Carl-Jan i beiga byxor och väst; Maja Gräddnos var helt klädd i vitt med rar pillerburkshatt. Elake Måns såg däremot tilltufsad ut i sina säckiga byxor. Tydliga barnboksstereotyper med mycket lite tvivel rådande om vem som är god och vem som är ond.
Dikten överträffar sällan verkligheten, och klädernas kommunikativa funktion är inget undantag. När en Svenska Dagbladet-reporter wallraffade som barnvakt via en förmedling blev hon på utbildningsdagen uppmanad att ta Solsidan-Mickan som stilförebild. Mickan, en neurotisk Saltis-mamma som skådespelaren Josephine Bornebusch kallat för ”psykopat”, köper sin ljusa, fräscha preppygarderob på Nathalie Schuterman, bär pärlörhängen och har högklackat inomhus. I serien fungerar hennes klädsel både som referenskatalog för den sociala klass hon representerar, och som en förlängning av hennes hysteriska lifestylepersona. På barnvaktsförmedlingen menade man snarare att kunderna i välbärgade Stockholmsförstäder ofta ser ut som rollfigurerna i Solsidan, och om man klär sig på samma sätt kommer de uppleva att man är en av dem. Det är samma enkla mekanik som ligger bakom logotyperna som tycks turnera på högstadieskolgårdens tjocktröjor. Klädseln inkluderar och exkluderar.
***
I allt berättande ingår en naturlig aspekt av att spela på mottagarens fördomssträngar. Vem är det som har pärlörhängen, vem har glasögon, vem klär sig bara i svart? Genom att väcka associationer genom yttre attribut berättas en historia om rollfiguren även utanför dess handlingar, sympatier och antipatier väcks för att sedan kullkastas – den man antog var snäll för att den hade så mysiga stickade tröjor visar sig vara mördaren, kostymmannen med skrytklocka är egentligen arbetslös! – och man konfronteras med sina förutfattade meningar.
Katja Watkins är kostymtecknare, och nästan alla som bott i Sverige de senaste femton åren lär ha kommit i kontakt med hennes arbete, även om man inte vet om det. Hon har klätt Peter Haber både som klantig pappa i Sunes sommar och som butter poliskommissarie i Beck; Mikael Persbrandt i dramatiskt fladdrande trenchcoat i samma serie, eller i sekelskifteskläder och skärmmössa i Maria Larssons eviga ögonblick. Det var också hon som ansvarade för kostymen i Pelle Svanslös, och hon säger att man inom filmkostym jobbar medvetet med schabloner.
– Bankfolk har ofta kostym och slips, lärare har manchesterkavaj. Någonstans krävs ju schablonerna – eftersom att man ofta berättar en hel bok på runt en och en halv timme så vill man gärna åstadkomma så mycket som möjligt med kostym för att framhäva rollfiguren. Om det är en liten, liten, liten biroll som bara syns kort kanske man vill förstärka den med någon speciell färg eller något speciellt klädesplagg, så att man känner igen rollfiguren fastän man inte ser den så ofta.
Hur skulle du beskriva kostymörens roll?
– Kostymen och scenografin är ju det visuella, det vi tittar på som publik. Det är ofta regissörerna som har en vision av sin film, naturligtvis. Det beror på vem det handlar om. Vissa är mer svävande och vet inte riktigt hur de ska uttrycka sig, men de vet vad de vill. Andra har nästan skrivit ned varenda klocka och varenda smycke som ska vara med. Simon Staho har till exempel gjort egna kompendier över hur kläderna ska se ut. Det som är min arbetsuppgift är att jag ska uttrycka deras visioner i filmen, få fram den så mycket som det går.
Kostymören hittar alltså inte bara på kläder till film, utan ska också medverka i själva historieberättandet och översätta idéer till bilder. I ansvarsområdet ingår att designa, köpa och låna kläder, ta mått på alla inblandade skådespelare och statister, närvara vid inspelningen och se till att allt går rätt till – så att till exempel färgerna inte ser annorlunda ut på film än vad som är tänkt. ”Du ser över varje söm som hamnar framför kameran”, sammanfattades nyligen arbetsuppgifterna av kostymören Amy Westcott. Hennes senaste uppdrag, tokhyllade och Oscarsbelönta Black swan, blev kontroversiellt. Bidrog till filmens kostymer gjorde nämligen också designerduon bakom det kända amerikanska klädmärket Rodarte, syskonen Laura och Kate Mulleavy. Det rörde sig om ett antal dräkter främst för filmens scenframträdanden, att jämföra med de hundratals kostymer som Westcott ansvarade för – men många ville göra gällande att Mulleavy-systrarna snuvats på en Oscarnominering i eget namn, och att Amy Westcott tagit åt sig mer än förtjänt av äran.
***
I Sverige har det inte funnits någon kategori på Guldbaggegalan för det som kallas för A-funktioner, bland annat musik, mask, scenografi och kostym. Detta är dock på väg att ändras – till nästa års gala tillkommer sju nya baggar, däribland kostym. ”Det här är något som diskuterats länge och det är hett efterlängtat i branschen”, skrev Svenska Filminstitutets tillförordnade vd Bengt Toll i pressmeddelandet, och påpekade att andra länder med samma produktionsvolym som den svenska redan delar ut priser i de kategorierna.
Katja Watkins tycker ändå inte att kostymtecknaren har en låg ställning i Sverige. Däremot nämner hon att förutsättningarna ofta är bättre i de anglosaxiska länderna.
– Förberedelsetiden är ofta mycket längre, de är väldigt noggranna, och då blir det naturligtvis bättre. Man kan gå in mer i detalj på saker. De har en helt annan syn på kostymtecknaren, måste jag ju säga, än vad man har i Sverige. Här ska allting gå väldigt fort, och vi har inga stora budgetar. Det är väldigt, väldigt trist.
Kanske är det så att kreativiteten inte riktigt får rum att frodas i ett land där filmindustrin är liten, budgetarna små och schemat tight – samtidigt får det effekten att vanligt folk på film tenderar att se ut som just vanligt folk, snarare än som någon sorts till filmmediet tolkad idé om hur vanligt folk ser ut. Plagg används fler gånger, ser inte splitternya ut, är över huvud taget ganska nedtonade.
Sebbe och hans mamma, i Babak Najafis Sebbe, hade till exempel knappast dragit ögonen till sig en torsdag på Coop Extra – dels för att de ser så typiska ut, men också för att de rent konkret närmast smälter in i bakgrunden; mamman i sina intetsägande kläder i dova färger, Sebbe som går ton i ton med miljonprogramsbakgrunden i svart, vitt och grått. Där antyds hopplösheten, den sociala immobiliteten. Samma hopplöshet kommuniceras med kläderna som ungdomarna på den skånska landsbygden bär i Odjuret. För dem tycks våld och sex vara de enda tillgängliga valutorna att handla med. Då står kroppen i fokus; killarna har åtsittande wifebeaterlinnen eller helt enkelt bar överkropp, tjejerna kort kjol och med bh:n ständigt skymtandes under den illasittande tubtoppen. Synliga underplagg, för övrigt ytterligare något som signalerar låg klass och förlust av kontroll, omedvetenhet. Och så har, förstås, plaggen ganska allmängiltiga underklasskonnotationer – där syns till exempel de svartvita sportkläderna i sladdrigt material som även Sebbe bär, samma guldkedjor runt halsen, samma snaggade frisyrer.
I Sebbe och Odjuret är rollfigurerna mer eller mindre utlämnade till sin bakgrund, men det finns exempel på där det ser annorlunda ut – som i den betydligt mer lättsamma Bröllopsfotografen, där värmlänningen Robin åker till Stockholm och går från långhårig och piercad till välkammad och kostymklädd, den lättaste metoden för att smälta in. I Bröllopsfotografen framstår inte Robins makeover som särskilt positiv; ett ännu tydligare exempel finns i Joel Kinnamans JW ur Snabba cash. Han är den Handelsstuderande småstadskillen som tapetserar studentrummet med bilder från modemagasin; han har ljusa skjortor, dyra kavajer, solglasögon långt uppskjutna över backslicken. Det är om än inte extravagant så i alla fall otvivelaktigt exklusivt, och till skillnad från karriäristens tidlöshetsaspirerande utseendeideal klär sig JW trendigt. Det yttre blir en dimridå och kläderna något som JW:s desperata statusjakt hängs upp på, symbolen för hans uppgång och fall.
Mest spännande för ögat brukar de filmer vara som inte utspelar sig i samtiden, vare sig det gäller gymnastikshortsen i urvattnad neon från Låt den rätte komma in, eller de åttiotalsuppskruvade scenutstyrslarna i Tjenare kungen. I en film som porträtterar en svunnen tid finns ytterligare en dimension, ytterligare en schablon, att förhålla sig till, nämligen just tiden. Publiken ska förstå i vilket årtionde vi befinner oss, helst snabbt för att undvika förvirring, och till klädernas olika syften läggs också ”tidsmarkör”. Byxorna är aldrig så utsvängda som i filmer som utspelar sig på 70-talet.
Då sticker en film som I rymden finns inga känslor ut – den går inte riktigt att placera i någon av kategorierna ovan. Med sin naivistiska Wes Anderson-estetik och kostymören Casandra Cornelios tillskruvade klädvalär det svårt att exakt ringa in tid och rum; där finns en lekfullhet och befriande lågt ställda anspråk på verklighetsförankring, vilket för övrigt också korrelerar med den historia som berättas. I ett klimat där den estetiska aspekten av filmskapandet faktiskt kan belönas kommer kanske det subjektiva förhållningssättet till vad som berättas att bli vanligare, med mer fokus på kostymens gestaltande funktion, istället för att vara något som bara förhöjer filmintrigens trovärdighet.
– Vi försöker att göra så mycket research vi kan, men det är ju inga dokumentärfilmer det handlar om, säger Watkins. Det är inte på riktigt, jag jobbar med fiktion, jag gör saker på låtsas. Då tycker inte jag att det gör någonting om det blir för mycket eller för starkt. Så länge det inte är dåligt.
