A. Vilka var 00-talets bästa svenska filmer?
1. Sånger från andra våningen/Du levande 2. Upp till kamp 3. Låt den rätte komma in 4. Om jag vänder mig om 5. Tillsammans
B. Var svensk film rolig under 00-talet?
”Rolig” är väl inte det första ordet jag kommer att tänka på när det gäller svensk film på 00-talet. Ofta har den varit ofrivilligt komisk, som i fallet Stockholm boogie, men i regel har ambitionerna på komedins område varit beklämmande anspråkslösa. Mycket smakar teve och man noterar väldigt lite av den danska fräckheten, möjligtvis med undantag för (dansken) Simon Stahos Bang bang orangutang som ju är väldigt giftig.
På sätt och vis gillar jag radarparet Holm & Herngrens grejer, men deras filmer skulle vara så mycket bättre ifall killarna lade av med att hela tiden stryka publiken medhårs. Hans och hennes och Grabben i graven bredvid är två favoriter – lagom breda men ingalunda billiga – och Josef Fares två första (Jalla! Jalla!, Kopps) är väl söta. Något oslipade men gjorda med stort hjärta.
C. Var svensk film politisk under 00-talet?
I sitt sätt att undvika att ta ställning, såväl estetiskt som ideologiskt, är svensk film på sitt sätt ”politisk”. När man går in för att göra en himla massa snutfilmer är det ett i sig politiskt drag – till förmån för den industriella löpande band-produktionen och till nackdel för en konstnärligt mera ambitiös film (läs: filmen som konst). Jag säger inte att det här är fel, men det bör kanske ändå påpekas.
Politiskt är också, sett inte minst ur finländsk synvinkel, den strida strömmen av multikulturellt färgade filmer och teveserier (Vingar av glas, Det nya landet, Ett öga rött). Enligt samma mönster kunde man argumentera att det starka regionala inslaget i svensk film är en politisk faktor.
När det gäller strikt politiska filmer är Lukas Moodyssons Lilja 4-ever ett lyckat exempel, till skillnad från Ett hål i mitt hjärta och Mammut som närmast kändes tjatiga.
På den här punkten bryter jag gärna en lans för landsmannen Klaus Härös Den nya människan, en skamligt förbisedd film. Samt för Johan Klings Darling, en väldigt fin och fräsch film.
D. Var svensk film läskig under 00-talet?
Om man med frågan syftar på horror-läskig så är ju svaret nej. Givetvis med undantag för Tomas Alfredsons Låt den rätte komma in som fortfarande kryper i skinnet. Glädjande, rent principiellt, är att det gjorts rätt mycket inom den här genren men dessvärre är resultatet i de flesta fall otympligt. Törs man nämna titlar som Vampyrer och Frostbiten?
E. Var svensk film utmanande under 00-talet?
Jag vill inte låta tjatig, men måste man svara ”ja” eller ”nej” på den frågan är svaret ett nej. Det måste bara bli så. Visst finns det ambitioner, som i fallen Farväl Falkenberg, Om gud vill, Hata Göteborg och De ofrivilliga, men på de flesta punkter anser jag att den svenska kritikerkåren varit onödigt tillmötesgående. Killinggängets Fyra nyanser av brunt var ruskigt ambitiös, men avgjort seg.
F. Var 00-talet ett bra eller årtionde för svensk film?
Jag tror inte att det kan bli ett godkänt betyg för så i den grad lätt var det att vaska fram pärlorna. Som sagt handlar det mycket om Formel 1A, om att satsa på de ”säkra korten” och inte ta ut svängarna. Men också på den punkten har svensk film tagit ett steg tillbaka, det är ont om kioskvältare som skulle hålla även cinematiskt.
Samtidigt kan jag ju bli väldigt trött över den gnällighet och ängslighet och djupt rotade avund som jag ibland uppfattar att utmärker svenskt filmliv. Trots allt har ju svensk film, sett ur ett europeiskt perspektiv, en stark position på hemmamarknaden.
Men okej: exporten drar inte och det har sina orsaker. Fast visst blir man som finne lite avundsjuk på Millennium-trilogins landvinningar. I kölvattnet av dem tror jag svensk film nu har en gyllene chans. Fuska inte bort den.
Krister Uggeldahl skriver filmkritik i Hufvudstadsbladet.
Det här är en del av enkäten med svenska filmkritiker i nya numret av FLM. Enkäten publiceras löpande på bloggen. Här finns alla enkätsvar samlade, och resultatet av filmkritikeromröstning hittar du här.
