När DN:s kulturdel en vårdag 2003 ägnade flera sidor åt fenomenet videokonst, bekräftades det som hade varit fallet sedan 90-talet: den rörliga bildens genombrott inom den svenska konstvärlden. Det tog runt hundra år innan förra seklets mest populära medium fick tillträde till de fina konstbiennalerna och gallerierna. Och när väl detta skedde uppstod ett behov av en historieskrivning kring vad man kan kalla avantgarde- och experimentfilmen. Inom filmens domäner har dessa ofta befunnit sig i marginalen. Även de stora filmhistoriska böckerna har ofta förbisett dessa verk, och främst ägnats åt spelfilmen, vare sig det rör sig om den breda hollywoodproduktionen eller den konstnärliga auteurfilmen. När man väl har ägnat den ickefiktiva filmen något intresse är det främst dokumentären som varit föremål för granskning.
Så när Sveriges Allmänna Konstförening som sin årsbok 2006 presenterade Konst som rörlig bild, där den svenska rörliga bildkonstens historia berättades, var det ett välkommet projekt. Självklart möttes den av en del kritik. I en recension i tidskriften Film & TV riktade Carl Henrik Svenstedt bland annat kritik mot det faktum att den historia som boken försöker skriva mer rör konsten som film än filmen som konst, och därtill utesluter en del centrala personer och rörelser. Vad man än anser om den avgränsning som författarna för Konst som rörlig bild har gjort är den ändå ett utmärkt försök att berätta historien om de filmer som själva vill något mer än att berätta en historia.
