”Jag började med att bli stockblyg, så jag hoppas att du fick ur mig något. Jag blev helt okaxig plötsligt.” Intervjun är slut. Michael Nyqvist skriver en autograf till min mamma. Han ursäktar sig för att han blivit blyg av att få representera svensk film på 00-talet.

Det är nämligen därför jag sitter här, för att ingen annan än han är mer svensk film. Michael Nyqvist har spelat in tjugotalet filmer sedan Tillsammans år 2000, med biroller som gangsterboss i Iskariot och hämnare i Wallander: Mastermind. Bredden är påtaglig även i huvudrollerna: Från Kristian Petris pretentioner till Kjell Sundvalls snusförnuft. Oavsett genre har Michael Nyqvists namn stått överst när eftertexten tonat fram. Klart grabben blir blyg.

Själv menar han att succén bygger på trovärdighet. Det är något som Michael Nyqvist ständigt återkommer till. Han vill vara trovärdig på det brittiska skådespelarsättet där man kan spela det mesta med bibehållen status. Att posera är det värsta han vet. Han hatar uppblåsta och pretentiösa skådespelare.

Men är inte Norénskådis det mest pretentiösa man kan vara?
”Jag tycker inte det. För där formulerar vi tankar som man tänker, men som man inte vågar säga. Det är inte pretentiöst, tvärtom. Det är breda grejer som Norén har gjort.”

Du förekommer en del i Noréns En dramatikers dagbok. Vad tycker du om bilden han tecknar av dig?
”Jag har inte läst den. Jag tycker inte om när folk uttalar sig om mig.”

Han skriver att det är synd att ditt behov av att bli omtyckt är så starkt. Och att när man går in i det folkliga rummet påverkas skådespeleriet negativt.
”Lars känner mig väldigt väl som skådespelare. Jag måste ta en sådan analys av honom på allvar. Samtidigt tycker jag att man ska spela som vore det Hamlet även om det är Svenne Banan man ska gestalta. Men jag hatar när folk uttalar sig om mitt psyke innan de frågar mig.”

Lukas Moodyssons Tillsammans är fortfarande den film han tycker mest om. ”Jag hade en sorgsen gubbe där. Jag gillade ämnet, det politiska och nostalgin.” Jag undrar om det också är den rollen som ligger honom närmast. Michael Nyqvist skrattar. ”Du menar att han är alkoholist? Jag gillar hans ärliga uppsåt och hans struliga liv. Det kan jag faktiskt känna igen mig i. Man vill så väl. Där finns en blues som jag har rätt nära till.” Han bjuder på snus och sträcker på sig. ”Hur det gick till när jag blev svensk film på 00-talet? Jag tror att det beror på att jag kom in i filmbranschen från Norén och tar mina uppgifter på blodigt allvar. Det spelar ingen roll om det är komedier. Jag är väldigt road av mitt yrke. Och det kan vara extremt aggressiva människor som i Hem ljuva hem, där jag spelar hustrumisshandlare. Eller en konstnärlig sökare i Såsom i himmelen, eller en alkis i Tillsammans.” Michael skruvar på sig i stolen. Vi sitter i ett kalt konferensrum hos Michaels agent på Drottninggatan. Han vänder blicken neråt. ”Fan, jag blir blyg av det här. Vad hedrande”.

Min mamma, som nog är ditt största fan, menar att din bästa roll är bonden i Grabben i graven bredvid.
”Det beror på hans uppriktighet. Men Kjelle (Sundvall) var nervös på mig: ’jävla Dramaten-skådis!’ Han tyckte inte att vi behövde ta om scenerna. Det räckte med en tagning. Han brukar säga så: ’Kan inte göras bättre, inte ett öga torrt, nästa scen.’”

Micke berättar att Norén ringde när han hört om bonderollen. Han frågade varför. Och undrade om Micke inte var riktigt klok. ”Jag bara garvade. Det lät så jävla roligt. Det lät så Norénskt.”

Men har han inte en poäng i att det kan vara svårt att gå till en roll som har ett bredare tilltal?
”Det finns inte hög- och lågkultur. Jag är inget fan av musikal och buskis. Det är inte min smak. Men att döma ut på det på det sättet tycker jag är så jävla stockholmsmässigt fjompigt.”

Alla filmer som Michael Nyqvist upplever som enbart kommersiella och spekulativa tackar han nej till. Men han ångrar att han nobbade en Bondfilm. ”Rollen var i stort sett att jag fick fem skott i skallen och skrek ’Mr Bond!’. Jag tyckte att det var för litet. Det hade varit rätt coolt idag.” 2004 gjorde Kay Pollak comeback med publiksuccén Såsom i himmelen. Michael Nyqvist spelar en berömd dirigent som kommer hem och vänder upp och ner på hela byn. ”Jag fick hoppa in i en hel värld av musik och lära mig dirigera och spela fiol, det var fantastiskt. Men jag blev blyg inför vissa scener. Jag tyckte det var för uppenbart vad vi menade.”

Pollak var den stora politiska filmaren under 00-talet. Han fångade och spred New Age på ett skickligt sätt i Såsom i himmelen, där han predikar att om man bara väljer glädje så ordnar sig allt.

Hur ser du på Pollaks politiska dimension?
”Jag delar inte riktigt den. Jag har svårt för frälsning och att någon annan ska säga hur man ska vara. Där är jag mer anarkist.”

Stieg Larssons politiska budskap passar honom bättre, säger han. Den antirasistiska och antikapitalistiska sidan hos honom var anledningen till att Michael Nyqvist tackade ja till att spela journalisten Micke Blomkvist i Millenniumtrilogin och fick avrunda decenniet med ännu en publikframgång. ”Jag var ju själv där och donade i olika politiska grupper när jag var yngre. Jag tycker fortfarande samhället är fult. Man kan göra det bättre.”

När man nämner ditt namn bland medelålders kvinnor blir de alldeles mjuka. Jag tror att det beror på att du representerar en modern manstyp. En mix av klassiska manliga egenskaper och den känslighet som finns i flera av dina roller.
”Micke Blomkvist har ju det där. Han är empatisk men drämmer han till när han blir förbannad. Jag blir glad när du säger det. Jag kan nog säga att jag löst vissa scener på ett emotionellt sätt, där kanske andra skulle bara veva runt och ha sönder scenografin. Min emotion går mer ut på att man går sönder själv.”

Innan han skriver hälsningen till min mamma berättar han att drömmen är att spela Willy Wonka ena dagen och en fransk film om otrohetens förbannande tjusning den andra. Den blandningen gör honom lycklig. En blandning som redan gjort att Michael Nyqvist inte bara charmar Marimekko-damer på Dramaten. Under 00-talet förförde han även en hel generation Lindex-ladies på vita duken.