A. Vilka var 00-talets bästa svenska filmer?
1. Du levande 2. Sånger från andra våningen 3. De ofrivilliga 4. Lilja 4-ever 5. Man tänker sitt
B. Var svensk film rolig under 00-talet?
Nej.
C. Var svensk film politisk under 00-talet?
Nej.
D. Var svensk film läskig under 00-talet?
Nej.
E. Var svensk film utmanande under 00-talet?
Nej.
F. Var 00-talet ett bra eller årtionde för svensk film?
Nej. Det kan förefalla paradoxalt. Fem strålande filmer och nej på samtliga frågor. Men bara att tala om ”svensk film” som en enhet är paradoxalt. Det gångna decenniet inleddes med det kommersiella magplasket Dykaren som sjönk som en sten till den eviga glömskans botten och kommer sannolikt att stilenligt avslutas med premiär på den grymt efterlängtade Göta Kanal 3 på juldagen 2009.
Det är den representativa ram inom vilken de fem ovan nämnda filmerna har kommit till. Och det saknades inte alternativ till den listan: Maria Larssons eviga ögonblick, Ljusår, Farväl Falkenberg, Dag och natt, Om jag vänder mig om, Tillsammans, Apan för att nu nämna ytterligare några.
Det är drygt 250 svenska långfilmer som har haft biografpremiär under de här tio åren. Som vanligt är en överväldigande majoritet misslyckanden eller genomkommersiella produkter. Som alltid är det några filmskapare som gör något annat. Ibland lyckas de. Mot alla odds. Då får vi se filmer som lever i en annan tidsdimension.
Jag brukar ofta påminna så många som möjligt om Bergmans Persona. Ett givet publikfiasko vid premiären 1966. Det är klart att det inte fanns en omedelbar nöjesletande jättepublik för en film om en stum skådespelerska och hennes sköterska i ett hus vid en stenig strand som dessutom egentligen handlade om dess upphovsmans personliga kris. Med den omedelbara räntabiliteten som mätsticka var Persona ett missfoster. Icke desto mindre visas den nu varje vecka runt om i världen på de 10 000-tals filmskolor som ägnar en viss del av utbildningen till blickar bakåt på filmkonstens bestående värden och nyskapande verk. Fiaskot blev en av de mest sedda svenska filmerna någonsin.
Så ”svensk film”, tja. De sista tio åren har givit oss ett osannolikt kommersiellt biografmonopol. Den svenska konkurrenslagstiftningen är ett uppenbart skämt. Resultatet är att produktionsvillkoren i Sverige är fortsatt goda – det görs 25-35 filmer om året. Men distributionen suger. Filminstitutets sjösatta nya policy säger att botemedlet är färre men större svenska filmer. Typ tre biljakter istället för en i nästa Beck-film. Tydligare än så kan Filminstitutets schizofrena roll inte illustreras. Så gott som samtliga svenska filmer tillkommer med stöd av allmänna medel. Om det inte är SFI är det SVT, regionala filmfonder eller Nordisk Film & TV-fond. Vi har glädjen att bekosta produktionerna men distributionen av verken är överlämnad till marknaden. Men ljus i tunneln finns. Alternativa distributionsformer och digital revolution. Dessutom har några svenska unga filmskapare så här i slutet av decenniet djärvt och framgångsrikt siktat direkt på en internationell scen. Det är sånt som luktar Persona.
Gunnar Bergdahl är kulturchef på Helsingborgs Dagblad.
Det här är en del av enkäten med svenska filmkritiker i nya numret av FLM. Enkäten publiceras löpande på bloggen. Här finns alla enkätsvar samlade, och resultatet av filmkritikeromröstning hittar du här.
