A. Vilka var 00-talets bästa svenska filmer?
1. De ofrivilliga 2. Låt den rätte komma in 3. Sånger från andra våningen 4. Leo 5. Fyra nyanser av brunt

B. Var svensk film rolig under 00-talet?
Stundom, och det charmanta är att den då var rolig på ett smart sätt. Fyra nyanser av brunt, Roy Anderssons två 00-filmer och allt som Ruben Östlund gjort är exempel på en raspig, skev humor som lyckas säga något oss själva i tystnaden innan vi bestämt oss för om vi ska våga skratta eller inte. De heilande innebandybarnen i Gitarrmongot och, förstås, trollkarlen i Sånger från andra våningen är scener som jag bär med mig med stor fröjd samtidigt som de fortfarande ömmar i min själ.

Även i lyckade mainstreamkomedier, som Prinsessa och Maria Bloms filmer, har skrattet ibland stockat sig i mellangärdet på ett sätt som tyder på visst mod hos filmskaparna.

De klassiska svenska 00-komedierna var däremot sällan roliga, med undantag för Ulf Malmros och någon till. Sedan kom det ett par dokumentärer med svart, skön humor, inte minst Ebbe – the movie.

När Cissi Elwin tillträdde sa hon att snart skulle danskarna komma till oss för att lära sig göra film. Den dagen må närma sig eller inte, men ett står helt klart; när det gäller att få folk att skratta är klasskillnaden som mellan Tuborg grön och Pripps blå.

C. Var svensk film politisk under 00-talet?
Ja, på gott och ont. Gott när den var vardagspolitisk, ont när den blev pamflettpolitisk. De ofrivilliga, Leo, Lilja 4-ever och Patrik 1,5 är exempel på filmer som hugger tag i ämnen som skaver mot människor i deras fysiska och mentala vardag. Som ibland visar upp det vi inte ens vågar tänka på. Roy Andersson har däremot sina pamflettendenser, och det är slående hur de uttalat politiska scenerna är de svagaste i hans två 00-filmer.

Sedan har det politiska filmfältet lidit av avsaknaden av riktigt bra dokumentärer. Den svenska 00-dokun är Fackklubb 459 och Terrorister – välvilliga, lagom ilskna och skriande konventionella. Här har ljuset kommit från Skåne i form av filmer som Vikarien, Blådårar 2 och, såvitt jag förstår, Bananas!*.

D. Var svensk film läskig under 00-talet?
Tror inte det, men jag ser aldrig skräckfilm eftersom jag inte vågar. Men jag känner ingen som blivit rädd av någon svensk film de senaste tio åren.

E. Var svensk film utmanande under 00-talet?
Nej. Eller min mamma har säkert känt sig utmanad ibland, men att utmana henne är ingen sport, det räcker med att någon rollfigur säger snoppen i snippan och det gör de inte sällan i svensk film. Det där med att konsten ska provocera borgarklassen har känts lite slitet de senaste trettio åren. Att provocera en kälkborgare är fortfarande det enklaste som finns.

Men jag har knappast blivit utmanad, och jag tvivlar på att Eva af Geijerstam eller Fredrik Strage blivit det heller. Och det är ju sådana som vi som är svåra att utmana. Hur ska en filmare utmana oss? Det är den verkliga utmaningen.

Samtidigt måste sägas att det där med att ”vara utmanande” låter vansinnigt spännande och stiligt, men det är fan inget självändamål. Då kan man låta Jimmie Åkesson göra långfilm; snacka om att folk skulle bli utmanade. Att en film är nyskapande, politisk, modig är sådant som vi kritiker undslipper oss medan vi tänker på annat, kanske vår kommande Gotlandssemester. Film ska vara bra.

F. Var 00-talet ett bra eller årtionde för svensk film?
Ett hyfsat årtionde. De bra sakerna först. Ruben Östlund kom fram, och det är honom människor kommer att tala om när de om tjugo år sammanfattar 00-talet. Tomas Alfredson kan bli en filmare av stort internationellt snitt medan Lukas Moodysson detta decennium inte till hundra procent lyckades förvalta sin oförskämt stora talang.

Skönt är också att SFI till slut bröt sig ur sitt statiska, konventionella stödtänkande: ”en miljon till Arehn, en till Troell, en till Grede, en till nån ung tjej, en till en invandrare och resten pytsar vi bara ut”. Nu finns en tanke, även om den tanken lett till det paradoxala, och dåliga, att den smala, okonventionella filmen just nu blivit mer mainstream och likriktad än den breda. Om de där tjugo åren kommer ingen människa kunna skilja på Flickan, Man tänker sitt och Farväl Falkenberg.

En direkt fatal trend är att de privatfinansierade filmerna, de som producerats utanför stödsystemet, varit så hiskligt dåliga. Filmer som Tjocktjuven, Gangster och Kill your darlings lär inte få vare sig framtidens publik eller finansiärer att öppna sina plånböcker för filmskapare som vågar gå sina egna, oberoende finansieringsvägar.

Men det största och viktigaste som hänt filmen globalt under 00-talet är något som gått den svenska filmproduktionen helt förbi; den konstnärliga revolutionen inom animerad barnfilm, ledd av Pixar. Vi har förstås inte, och kommer förstås aldrig att få, en svensk motsvarighet.

Erik Helmerson skriver filmkritik för TT Spektra och på Expressens kultursidor.

Det här är en del av enkäten med svenska filmkritiker i nya numret av FLM. Enkäten publiceras löpande på bloggen. Här finns alla enkätsvar samlade, och resultatet av filmkritikeromröstning hittar du här.