Billy Wilder var inte perfekt men han gjorde bra filmer. En i Österrike, ett par i Tyskland och desto fler i Hollywood. Det rör på sig också i filmerna – alltid på väg någonstans formuleras eleganta cynismer och träffande insikter.

The town where I was born is still there, but the country is gone.
Billy Wilder i Charlotte Chandlers Nobody’s perfect

När Billy Wilder långt efter emigrationen till USA återvände till sin barndoms Wien kom han till samma slutsats som Gertrude Stein gjorde om sin barndoms Oakland, there is no there there.

En enda film gjorde Billy Wilder som utspelar sig i hans födelseland Österrike. Kejsarvalsen ger en gravt romantiserad bild av landet, självklart i technicolor, med inslag av spontansång i små alpbyar och damer med hund. Men framförallt ger filmen bilden av ett land som är hopplöst misstänksamt mot alla former av modernitet, något som förknippas med ett uppluckrande av de uråldriga sociala hierarkierna.

När en grammofonförsäljare söker audiens hos kejsar Frans Josef utbryter panik, och man slänger den misstänkta bomben, grammofonen, i rokokofontänen. Säljaren är amerikan, spelad av Bing Crosby. Charmigt och respektlöst kliver han rakt över alla de noggrant etablerade gränserna för socialt umgänge i kejsardömet. Och med hjälp av sin byracka vinner han först en raspudels och sedan en adelsdams hjärta.

Billy Wilders egen uppväxt i Österrike var så modern den kunde bli. Hans pappa startade järnvägshotell med pengar han och Wilders mamma skrapat ihop genom att arbeta på diverse restauranger. Familjen var ständigt på väg från en järnvägsstation till en annan, något som är en förklaring god som någon till det överflöd av tåg och bilar som förekommer i Wilders filmer.

Rörlighet är också ett ord som använts för att karaktärisera Wilder som person och yrkesman. När han senare skrev manus tillsammans med andra gjorde hans hyperaktiva sätt att det var han som vankade fram och tillbaka i rummet medan skrivpartnern skrev maskin. Det var också Wilders intellektuella rörlighet som möjliggjorde hans lyckade – och livsnödvändiga – emigration till Amerika, och hans imponerande bedrift att under tre år (1933, 1934, 1935) skriva manus i tre olika länder på tre olika språk.

Efter ett antal kringresande år i Wilders barndom slog sig familjen till slut ner i Wien, men på grund av pappans galna affärsplaner var deras ekonomiska situation ständigt osäker. Wilders barndom präglades inte bara av geografiska resor utan också av klassresor. Som liten såg Wilder kontrasten mellan det osäkra liv han själv levde, och de rigida traditioner landet byggde på. När han bevittnade Frans Josefs begravningskortege fick han syn på den österrikiske kronprinsen och fylldes av avund inför den lille pojken som hade allt. Åratal senare skulle han få chansen att skaka hand med honom, i Hollywood. Men då var han förstås inte kronprins, utan bara en vanlig närmast skallig man. Det gamla Österrike var försvunnet, och Wilders gamla drömmar. Men revanschen var ändå uppenbar, den amerikanska drömmens revansch över den gamla världens. Samtidigt som det österrikiska imperiets exempel visade att makt som verkade självklar kunde försvinna från dag till dag.

***

I had that great desire to see Berlin again. And I saw it right after the war, because I went there from Frankfurt. I went to Berlin for a week and there was no Berlin anymore.
Billy Wilder i Cameron Crowes Conversations with Wilder

Vi möts av ett hektiskt gatuliv: trafiken, människorna, tunnelbanetågen. Allt är i rörelse, och allt följs av kameran. Ett par vanliga men vackra människor blir till slut synliga i massan. En man och en ung kvinna börjar prata med varandra. De svartvita bildernas flöde påminner om en nya vågen-film, men året är 1930, platsen Berlin.

Det var i Berlin Billy Wilder först kom in i filmbranschen, via det enorma studiokomplexet Babelsberg. Menschen am Sonntag blev hans genombrott, en anspråkslös film om några människors lediga dag i 20-talets Berlin. Han var en av flera manusförfattare i det projekt som skulle vara början på ett flertal andra långlivade filmkarriärer.

Berlin var en nöjesstad för Wilder, sång, dans, dricka, ett hektiskt och slött skött jobb som journalist och därefter manusskrivande för filmstudion UFA. I Berlin prövade Billy Wilder annars på det mesta för att få in pengar att spendera på Romanisches Café. Ett tag hade han ett gigolobetonat extraknäck som dansare, möjligen för att kunna göra en artikel av det. Man tänker sig lätt att den erfarenheten har en del att göra med senare filmkaraktärer som Sunset Boulevards Joe Gillis, Det hände i Berlins Erika von Schluetow och andra hustlers.

***

Berlin var den modernaste av städer, men greps plötsligt av kärlek till fascismen. Wilder som är judisk lämnar staden livrädd, men återvänder som triumfatorisk vinnare, amerikan. Under kriget har hans mamma, hennes man och Wilders mormor dött i koncentrationsläger. Vid återkomsten deltar Wilder i sammanställandet av dokumentären Death mills, ett led i att informera världen om de brott mot mänskligheten som skett i Tyskland under kriget. Direkt på de personliga förlusterna återvänder alltså Wilder för att filma och sammanställa dokumentära bilder från lägren. Wilder beskrivs ofta som cyniker, men ibland krävs det en cynikers blick för att orka se på världen.

När Wilder återvänder till Berlin i sina egna filmer är det också där i triumferande amerikansk stil: en jeep fullastad med amerikanska officerare och en glättig ung kvinna glider nedför en gata som kantas av sönderbombade byggnader, i 1948 års Det hände i Berlin. Men Berlin är inte bara den stad han lämnade livrädd. Det goda Berlin bevaras inte minst i Marlene Dietrich-form, hon som blev en av Wilders bästa vänner, och som han kärleksfullt beskrev som en ”German hausfrau”. Hon triumferar inte i intrigen i Det hände i Berlin, det skulle inte ha setts med blida ögon av den amerikanska propagandaapparaten som Wilder villigt lånade sig till. Däremot triumferar hon som alltid som karaktär, den lysande stjärnan vars skugga de andra skådespelarna jobbar hårt för bli synliga i.

1961 återvänder Wilder till Berlin på film en sista gång, för en komedi om den delade staden. Mycket är återuppbyggt sedan sist, men ironin är att ännu ett byggnadsverk är på väg upp. Ovetandes om muren i vardande färdigställer Wilder sin komedi om en stad som delar mer än den delas av, om väst och öst som lika goda kålsupare, eller Coca cola-drickare.

***

I mean, I lost my parents, my friends, my smaller family, they are all dead… Either it was cancer or it was Auschwitz. But I swallowed it, I sorrowed, I wept a little, but I’m still here.
Billy Wilder i Cameron Crowes Conversations with Wilder

Även om det inte fanns ett there i Billy Wilders förflutna fanns det ett here i hans nu, Los Angeles. Los Angeles är den stad där tre av de viktigaste relationerna i Wilders liv inleds: han gifter sig med sin andra fru Audrey, och inleder manussamarbete med först Charles Brackett och sedan I. A. L. Diamond. Den nära vänskapen mellan samarbetspartners tycks ha lämnat avtryck i Wilders två största Los Angelesfilmer: Kvinna utan samvete och Sunset Boulevard.

Wilder påstod att hans första minne den snöiga morgon han första gången vaknade i USA var av en tidningsutdelare som lämnade morgontidningen via Cadillac – eftersom pojkens föräldrar kört honom i det dåliga vädret, insåg Wilder senare. Vi behöver kanske inte fokusera så mycket på sanningshalten i anekdoten, utan hellre på det faktum att både lycka och olycka tycks levereras av bilar hos Billy Wilder.

I dokumentären Portrait d’un homme ’à 60% parfait’ från 1980 ser vi Billy Wilder köra Los Angeles palmkantade gator fram, den resa han i åratal gjorde till sitt lilla Beverly Hills-kontor. Bilen är Los Angeles, och bilen är drivkraften i Billy Wilders filmer. Den ger bilderna liv, men signalerar också klasstillhörighet och personlighet. Och har ofta en central roll i intrigen. Om inte Joe Gillis riskerat att få sin bil beslagen skulle han aldrig ha träffat Norma Desmond.

Det är genom den bilen Joe Gillis presenteras – en hellylleamerikansk Plymouth, som kontrasteras mot Norma Desmonds vackra men körmässigt värdelösa Isotta-Fraschini. Det är ju ändå chauffören som ska köra, inte ägaren.

En 1938 års Dodge knixar fram över LA:s mörka gator, nästan kör över vägarbetare och trotsar STOP-skylten. Så får vi möta Kvinna utan samvetes Walter Neff. När vi sedan får ta del av Neffs historia i tillbakablickar är kontrasten mellan det hysteriska i Neffs nuvarande situation och lugnet i de händelser som lett upp till den talande. Ju närmre nuet man kommer i filmen ju mer ökar också tempot. På väg till mr Dietrichsons hus kör Neff i absurt lugnt tempo, barn leker på gatan och han svänger lugnt runt dem. I det mörka småsunkiga lyxhus han kommit för att besöka träffar han för första gången kvinnan som ska förgöra honom, mrs Dietrichson, även om det fortfarande är en trappa mellan dem. Deras närmande till varandra är lika sävligt som sommareftermiddagen då de möts.

Liksom Sunset Boulevard är Kvinna utan samvete ett slags triangeldrama. Mellan försäkringsförsäljaren Neff, kvinnan vars man han försäkrar, och hans chef tillika bästa vän Keyes. Liksom så många kärleksrelationer i Wilderfilm styrs utvecklingen här av ekonomisk nödvändighet och girighet. Och även om passionen mellan Neff och mrs Dietrichson är övertygande, kan den inte riktigt mäta sig med den återhållna känslosamheten mellan Neff och Keyes, Neffs ständiga tändande av Keyes cigarett.

Charles Brackett var Wilders första långvariga skrivpartner, och även om den relationen gick samma väg som hans första äktenskap, var det också i mångt och mycket ett äktenskap fram till den tunga skilsmässan. När Brackett en gång ombads definiera ett ”team” i avtalsmässiga termer sa han: ”Whom God hath joined together”, enligt Sam Staggs Close-up on Sunset Boulevard. Starka vänskapsband mellan män är typiskt i Wilderfilmer, en slags bild för hur de turbulenta men värdefulla teamrelationerna fungerade i hans eget liv. I Sunset Boulevard är det Gillis och manusskrivandet med Betty Schaefer som står för en potentiell normalitet mitt i Hollywoods maktfokuserade galenskap, precis som Keyes står för stabiliteten i Kvinna utan samvete. I grunden var Billy Wilder inte en regissör, utan en regissör som blivit det för att kunna skydda sina manus.

Billy Wilder är begravd på Westwood Memorial Cemetery i Los Angeles. Inskriptionen på hans gravsten travesterar hans mest kända replik, som egentligen formulerades av I. A. L. Diamond, Billy Wilders mest långvariga skrivpartner: ”I’m a writer but then nobody’s perfect.”