Between two fires handlar om flykt, isolering och moraliska kval. Agnieszka Lukasiak åkte till det snötäckta Kiruna för att spela in sitt svarta drama eftersom det ser ut som »Sibirien eller någonstans i Mongoliet« där uppe. Jacob Lundström åkte dit för att prata med henne om inspelningen – och ett kyligt Sverige.
Jag har tagit nattåget från Stockholm till Kiruna och promenerar upp från järnvägsstationen i dalen till centrum uppe på höjden. Det centrum som kanske måste flyttas för att hålla liv i den gruvnäring som är synlig snart sagt var man vänder sig och blickar ut över den vidsträckta vithet som omger staden. Det är morgonsol och slutet av mars och Agnieszka Lukasiak håller på att spela in filmen Between two fires här. Det görs fler svenska filmer långt norrut. Det norrbottniska kommunsamarbetet Filmpool Nord utgör det näst största regionala produktionscentret i Sverige och har publiksuccéer som Grabben i graven bredvid, Så som i himmelen och Solstorm på sitt samvete.
Även om också Between two fires utnyttjar den natursköna omgivningen är det inte lika självklart att den kommer att locka massorna. När jag träffar henne senare på söndagskvällen är Agnieszka Lukasiak inte helt säker på hur hon ska beskriva filmen för att inte avslöja för mycket av handlingen eller genrebegränsa den i onödan. Men hon är beredd att sträcka sig till svart drama. Eller nej förresten: becksvart drama. Och så skrattar hon. Det gör hon ofta – och alltid när vi pratar vi om sånt som man inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Till exempel svärtan i hennes egen film och svensk flyktingpolitik. Eller för den delen blotta absurditeten i Kirunas latitud ( ”Gå ut och kolla hur det ser ut!”).
På promenaden från järnvägsstationen till centrum kommer jag efter en stund till en korsning. Till vänster ligger Migrationsverket och till höger ligger turistbyrån. Båda håller stängt på söndagar, precis som allt annat den här tidiga timmen. Som nyanländ får jag gå runt i folktomheten i väntan på att något ska öppna. Min kortvariga utestängdhet i kylan får utgöra en bjärt kontrast till den flyktingsituation som Between two fires behandlar.
Filmen handlar om Marta som kommer till Sverige från Vitryssland tillsammans med sin dotter Anna och hamnar på en flyktingförläggning utanför Kiruna. Om hur det är att komma någonstans men liksom fastna i väntterminalen. Agnieszka hoppas att hennes film kan förändra synen på flyktingars situation men är försiktigt pessimistisk. Det som är smärtsamt brukar vara svårt att ta in och lätt att vifta bort, menar hon. ”Det är så lätt att se en sån här film om Ryssland och tänka ’Ja, de där hemska ryssarna’. Det är svårare att tänka att det är vi.”
Dagens Nyheter har precis publicerat Maciej Zarembas artikelserie om språkförbistringen i integrationspolitiken. Utan att riktigt få det genomslag som hans artikelserier brukar få. På den vanligtvis så påpassliga debattsajten Newsmill är det helt tyst. Den bristfälliga språkundervisningen för invandrare väcker liksom inte lika heta känslor som chokladbollar eller Liza Marklund. I artikelserien beskriver Zaremba hur svårt det är att ta sig in i det svenska samhället. Om avsedda språngbrädor som bara blir till obegripliga hinder på vägen.
Eller som Agnieszka Lukasiak senare beskriver det samtidigt som hon håller upp ena handen framför ansiktet: Det finns en vägg.« Inför filmen har hon gjort mycket research och besökt flera flyktingförläggningar. Hon menar att det värsta är att du som flykting aldrig vet vad du får och inte får göra. ”Du får en lägenhet men förstår inte riktigt varför. Du får börja i skolan men vet aldrig hur länge. Det är ingen som informerar dig om någonting. Ingenting makes sense.”
Det är dag 49 på den två månader långa inspelningsperioden. På söndagar vilar man. Vi har stämt träff på hotellrestaurangen som ligger intill den stugby i centrala Kiruna där teamet håller hus under inspelningen. När jag kommer dit sitter Agnieszka Lukasiak och pratar med tre skådespelare som ska medverka under den sista inspelningsveckan. Fredrik Ohlsson, i vår aktuell med dvd-släppet av 80-talssåpan Varuhusets första säsong, undrar om det är okej att han rakar sig. Det är det. Skäggstubben behöver han först längre fram.
Solen är på väg ner till ögonhöjd. Jag dricker sodavatten, hon rött vin. Jag sitter rak i ryggen med anteckningsblocket framför mig, Agnieszka lutar sig tillbaka i soffan. Bara en vecka kvar nu. Hon har varit på plats i Kiruna sedan den januari och längtar härifrån. ”Det finns en pub. Sedan ingenting. Ingen teater. Ingenting!” Hon brister ut i skratt och berättar att hon och Simon Kassianides, den brittiske skådespelaren som spelar Ali i filmen och även hade en liten men bärande roll i Quantum of solace, har åkt Kiruna runt, runt med bil i brist på andra stimulerande akvititeter. ”Men för det första ser det ju helt otroligt ut här. För det andra passar omgivningen historien jag berättar. Det är ett ödsligt ställe.” Agnieszka tycker å andra sidan att hela Sverige är ett rätt ödsligt ställe. Att folk liksom inte riktigt lever bredvid varandra. ”Vi hade tänkt göra filmen i England ett tag. Det här skulle hända i alla Schengenländer. Men i ett vanligt land skapar man relationer med andra människor. Hade du varit en flykting i England hade du inte gått omkring ensam dagarna i ända i fyra år och väntat på ett svar. Socialt hade du börjat existera. Här i Sverige händer oftast inte det. Och Kiruna är liksom ännu mer extremt, det ligger ännu längre norrut.”
En idé om att göra film om en kvinna som flyr med sin dotter till Sverige har Agnieszka haft i sex år, men det var på en flyktingförläggning i Flen som hon senare träffade kvinnan som är förlaga till huvudkaraktären i Between two fires. ”För många kvinnor som kommer hit handlar det kanske inte precis om trafficking, men de säljer sig själva för pass eller andra dokument. Det finns så mycket av det.” Hon berättar om desperationen hon mötte i Flen och gestikulerar yvigt med händerna. Ibland ser hon lite klentroget på mig, liksom oroad att jag inte riktigt ska ta in vad hon berättar. ”Alla frågar mig hela tiden ’Är det här Sverige?’. Ja, det är det.”
”Yes! Alla rätt! En kvinna (som gjort dokumentärer tidigare) som är invandrare och en PK-story som ingen vill se!” Så kommenterade signaturen PK nyheten att Between two fires beviljats åtta miljoner i produktionsstöd på Filmnyheterna.se. Men trots att ropen, till synes på slentrian, skallar om den politiska korrekthetens hegemoni i svensk film, görs det idag få filmer om flyktingar och deras situation i Sverige. Ett ämne som naturligtvis borde intressera den där förhatliga PK-lobbyn.
Flyktingkolumnen i den stora svenska filmkatalogen för 2000-talet är dock i princip tom förutom Det nya landet från 2000 och 2005 års Zozo. Går vi tillbaka till 90-talet hittar vi Romeo och Julia-historien 30:e november med flera filmer om ungdomar, rasism och storstad. I Carina Tigervalls avhandling Folkhemsk film från 2005, om svenska filmskildringar av ”invandraren”, framgår att 80-talets filmer istället kännetecknades av främlingar som möter det svenska arbetslivet eller det kalla moderni serade Sverige. Det tycks så ledes som om Sverige var kallt långt innan Between two fires – ja, till och med innan 80-talet. När arbetskraftinvandringen under 50- och 60-talet fick ett ansikte i Johan Bergenstråhles Jag heter Stelios år 1972, skrev Jurgen Schildt så här i Aftonbladet efter premiären i Venedig: ”Kyla blir lösenordet i filmen. Bergenstråhles greker fryser i vårt prydliga rike, hittar aldrig några andra medmänniskor än varann.”
I andra delar av Europa bli det dock vanligare med filmer på temat migration i takt med att fler länder blir, som det heter, både avsändare och destinationer. Apropå Jag heter Stelios finns det idag även grekiska filmer på temat immigration, till exempel Constantine Giannaris Hostage från 2005 om desperationen hos en albansk invandrare. Den globala ekonomin och ökade rörligheten – och det som proffstänkare kallar vår tids ”postcolonial displacement” och ”postmodern scattering” – har knappast resulterat i någon enhetlig filmvåg men väl en ny transnationell film. Sakta men säkert avspeglas migrationen i såväl yrkeskåren som filmers karaktärer och ämnesval. I Frankrike finns sedan 80-talet den så kallade beur-filmen, gjord av regissörer med ursprung i Marocko, Algeriet och Tunisien. Medan till exempel Spanien och Italien länge haft migration i motsatt riktning och först på senare år uppmärksammat invandring, som i Marco Tullio Giordanas Quando sei nato non puoi più nasconderti från 2005. Turkättade tysken Fatih Akin har på senare år rönt framgångar med gränsöverskridande filmer som Mot väggen och Vid himlens utkant.
Filmprofessorn Dina Iordanova har skrivit om framväxten av den transnationella filmen som en konsekvens av bland annat migrationen som följde järnridåns uppgång och fall. Därför ska den inte heller helt enkelt avfärdas som europudding, det vill säga EU-anpassad samproduktion. (Sök efter ”euro pudding” på Wikipedia och du vidarebefordras till den fransk-spanska hostelkomedin Den spanska lägenheten från 2002.)
Själva benämningen lämnar förstås öppet mål för den som vill ordvitsa om ”filmare utan gränser”, men i Iordanovas betydelse kvalificerar sig faktiskt Between two firessom en transnationell film. Den behandlar inte bara dagens migration i Europa utan är dessutom en samproduktion med filmarbetare från Sverige, England och Polen som samsas på inspelningsplatsen, till stora delar en verklig flyktingförläggning med riktiga flyktingar i statistrollerna. Agnieszka Lukasiak berättar att det kommit fram att åtminstone hälften av personerna som jobbar med filmen har egna erfarenheter av migration. ”Det har bara blivit så. Min fotograf, Hubert Taczanowski, f lydde från Polen till en f lyktingförläggning i Tyskland innan han åkte till Hollywood, Simons föräldrar flydde till England från Grekland, och alla går liksom tillbaka till det.« Själv föddes Agnieszka i Polen och kom 1984 till Sverige som politisk flykting när hon var sju år gammal. Sedan hon fyllde 18 har hon bara bott här från och till. Numera är hon bosatt i London.
Migration åsido – det finns också andra incitament till samproduktioner över gränserna. Inte minst för producenter på en notoriskt liten filmmarknad som den svenska. Det tycks också som om fler och fler försöker göra film som kan locka besökare utomlands. Somliga har den svenska sommaren som usp – som komedin Äntligen midsommar, eller Swedish midsummer comedy som den heter i utlandet – medan andra försöker locka utländsk publik med utländska skådespelare.
Om det skulle finnas en risk att den svenska publiken är hemmablind, och ogärna vill se hur det kan stå till på samhällets bakgård, hoppas Agnieszka att folk utomlands kan se mer förbehållslöst på Between two fires. Förhoppningsvis har filmens producent, Peter Kropénin, också lärt sig av tidigare exportförsök. Tillsammans med regissören Mats Ahren gjorde han redan 1989 smugglarfilmen Istanbul med Timothy Bottoms, Twiggy och Lena Endre i rollerna. ”A low-energy, mindless thriller”, tyckte Variety om filmen som aldrig ens fick svensk premiär. Men Kropénin har bred erfarenhet som producent med allt från Kaninmannen och Vingar av glas till Hundtricket och Vi hade i alla fall tur mer vädret – igen på meritlistan. (Agnieszka gillar Vingar av glas men beskriver Vi hade i alla fall tur med vädret – igen som en katastrof.)
Hon är lite rastlös och fingrar med kardborrebandet på dunjackan. Det är lätt att förstå henne. Väntan på inspelning har varit lång. Redan hösten 2005 var Agnieszka redo att sätta igång med filmen. Senare ikväll ska hon förbereda sista veckans första nattinspelning med fotografen och imorgon bitti repetera med skådespelarna. Gång efter annan bedyrar hon sin kärlek till huvudrollsinnehavarna. ”De ger mig verkligen allting. Det finns inte så mycket mer jag kan filma. Det har liksom gått över gränsen till intimitet.” Alla sexscener är till exempel på riktigt. Det blir både bra och dåligt sex i filmen, enligt Agnieszka.
Marta spelas av den polska skådespelaren Magda Poplawska som gav upp sin plats hos en av Polens främsta teaterregissörer, Krzysztof Warlikowski, för att göra filmen. Agnieszka hade en casting i Polen och träffade 300 personer men fastnade för Magda. ”Hon är Marta”, säger Agnieszka och ser ut som hon menar allvar. Hon inskärper att allt är på riktigt. Det är viktigt. De köpte till och med kläder av kvinnan i Flen för att använda i Between two fires. När Agnieszka först besökte flyktingförläggningen i Sörmland tänkte hon göra en dokumentärfilm. ”Kvinnan som jag skulle filma hade redan varit med om så mycket – det var så hjärtslitande – och jag ville inte berätta bakåt utan berätta från början. Jag har alltid velat filma saker medan de händer. Så spelfilm var det enda sättet att verkligen visa vad hon har varit med om, hur hon sakta tvingats göra de val som hon fått göra”, säger Agnieszka.
***
Between two fires är en film om moraliska kval och omöjliga val under hopplösa omständigheter. Varför söker hon sig gång på gång till det fasansfulla? I början av den självutlämnande långfilmsdebuten Algeria säger – erkänner – Agnieszka till Habib att hon först åkte till Algeriet för att ställas inför faran och lidandet. Hon hoppades att det skulle öppna hennes ögon och få henne att uppskatta livet. Dokumentären Algeria handlade lika om hennes förhållande till livet och kärleken som det nordafrikanska landet. När jag ställer frågan till henne idag svarar hon istället så här: ”Det är så jobbigt att göra film. Så för att jag ska kunna motivera mig måste det vara något viktigt. Film kostar ju allt, det äter upp allting. Det måste ha ett syfte, det måste vara för någon annan.” Samtidigt – visst handlar Agnieszkas filmskapande fortfarande om henne också. Hon säger att hon ser olika aspekter av sig själv i nästan alla karaktärer i filmen. ”Sedan har jag castat människor som är jävla lika mig. Förstår du, det är helt sanslöst! Alla har skitstora näsor och liknande drag.”
När jag frågar om hon bär med sig det i arbetet med filmen, att hon själv kom till Sverige som politisk flykting när hon var sju år gammal, lutar hon sig fram. ”Jag visste att du skulle fråga det där och funderade på om att jag skulle svara eller inte.” Vi är tysta en stund innan hon fortsätter. ”Men det är klart att det gör. Jag letade efter tjejen som skulle spela Martas dotter i England och jag ville att hon skulle ha erfarenhet av migration. Hon som spelar rollen nu kom till England från Polen för tre år sedan och kommer fortfarande ihåg allting så det är väldigt lätt att förklara för henne. ’Kommer du ihåg hur det var när du kom till skolan och inte förstod språket och var rädd?’. Och det gör hon.”
I Polen blev Agnieszkas pappa, teaterregissör, torterad och familjen flyttade till Sverige – ett land där uttrycket ”teaterapa” har en självklart förklenande innebörd. Pappan kunde inte tro sina öron. När Agnieszka själv skulle utbilda sig till teaterregissör – en målsättning sedan två års ålder – hittade hon bara en utbildning som antog studenter under 18 år. Så det fick bli att flytta från Stockholm till Łódź och börja på den närmast mytiska skola vars alumni rymmer bland andra Roman Polanski, Krzysztof Kieslowski och Andrzej Wajda. På regiutbildningen fick hon prova på både teater och film och fastnade så småningom för det senare. ”Den bästa filmskolan i världen, men hemskt jobbig”, enligt Agnieszka. I Łódź fick hon lära sig att film är konst – och att konsten är helig. ”Det kommer förstås från den kommunistiska bakgrunden. Eftersom det var meningen att konsten skulle ta över efter religionen så det gick in otroligt mycket pengar i den. Du kunde hålla på med en experimentell teater i 20 år om du ville. Bara du inte kritiserade staten.”
Hennes andra film, dokumentärfilmen Bortglömda från 2005, var däremot en bitande vidräkning med 2000-talets fattigdom och desperation i Polen. I filmen får vi följa Anias och Gosias väg från den polska landsbygden till Warsawa, där de hoppas kunna tjäna ihop pengar till sina hungriga familjer. Filmen blev kontroversiell och anklagades bland annat för att utnyttja sin huvudpersoner. Det är heller ingen odelat smickrande bild av regissören som framträder i Film & TV:s intervju med henne från 2005, där Agnieszka bland annat medger att det hände att hon låste in personer under inspelningen för att inte missa något viktigt.
Men hon förklarar det med att hon ger lika mycket av sig själv som de personer hon förment exploaterar. ”Du kan inte bara börja ställa frågor till folk. Då kommer de aldrig att berätta något för dig. Du måste berätta privata saker prata om dig själv. Folk är inte lättlurade på något sätt. Om de förstår att du säger saker som kostar dig väldigt mycket att säga så svarar de med samma sorts förtroende.”
Det ringer på hennes mobil. Det är Magda. Agnieszka svarar och går från bordet. Hennes kontrollbehov, och den blinda tillit som Ania och Gosia hade till henne, är något som verkar återkomma i arbetet med Between two fires. ”Vi är så lika varandra. Vi rör oss likadant. Jag förstår så väl hur hon tänker, vilket i och för sig är ganska jobbigt ibland”, berättar Agnieszka om sin relation till Magda när de lagt på. ”Det är väldigt lätt för mig att… förstöra henne. Väldigt lätt för mig att gräva. Hon säger att hon försöker hålla distansen till mig för att det finns något slags avgrund som hon är på väg ner i.” Agnieszka skakar på huvudet och tillägger: ”Jag älskar henne verkligen. Jag berättade det för henne häromdan, att jag älskar henne. Men då blev hon lite rädd.”
Steget från dokumentär- till spelfilm tycker hon inte är så omtumlande. ”Även i mina dokumentärer har jag ju berättat historier på något sätt, så det här är ganska naturligt för mig. Efter sju veckor av filmande måste jag säga att det är mycket lättare att göra spelfilm. Jag tycker att folk som gör dokumentärfilm ska få mycket mer pengar.”
Men det förhåller sig tvärtom – och det krävs trots allt helt andra resurser för att frambesvärja en berättelse med riktiga skådespelare. Det märks som tur är i budgeten. Medan Bortglömda fick 800 000 kr i produktionsstöd av Svenska Filminstitutet har Between two fires alltså fått åtta miljoner. Men Agnieszka tycker inte att det är en så stor omställning mot tidigare, då hon antingen åkt runt ensam eller i litet sällskap och filmat. ”Vi är fan bara personer, det är ingenting. Det här är väldigt lätt för mig. Bortglömda var väldigt mycket svårare att göra.”
Samtidigt medför det vissa utmaningar med fler människor att ta hänsyn till. Ju längre vårt samtal lider desto fler av hennes meningar inleds med ”Det här borde jag egentligen inte säga till dig”. Det märks att ventilationstrycket är högt mitt under pågående inspelning. Hon viftar med händerna och vi beställer in mat. Jag svampsoppa med murklor, hon något slags kött ( ”Ska det vara så här rött?”).
”Man är inne i ett stort psykodrama och står där med Marta framför sig – naken och skrikande – och då säger någon att det ska vara lunch om 20 minuter. Man bara ’Va?'”.« Agnieszka skrattar och säger att hon ibland undrar hur mycket alla inblandade förstår av vad de gör, förutom att det är hemskt. ”Häromdan hade vi en scen och när jag gick in i sminket satt alla och grät. Du förstår inte, det är så extremt.” Men hon rycker på axlarna och tar det med ro. ”Nej, för jag gråter ju också. För att kunna se vad jag ska göra för att det ska bli på riktigt måste jag ju in i de där känslorna också. De gångerna vi gör saker som är så hemska… Jag börjar ju skaka själv. Jag är halvborta på inspelningen.”
Agnieszka, som hoppas att Between two fires ska förändra något i staten Sverige, är dock en aning orolig för att alla nyanser av svart ska göra att folk inte riktigt kommer kunna ta in filmen. Hon är rädd att det saknas ett förlösande ögonblick. ”Det måste ju finnas det. Folk kommer inte att klara av det annars. Men folk kommer börja leta efter ett förlösande ögonblick, de kommer börja leta efter saker att skratta åt.” Agnieszka berättar att samma sak brukar inträffa under visningar av Bortglömda. Plötsligt börjar publiken skratta, ofta på samma ställe i filmen, när det gått så långt att de inte kan stå ut med mörkret längre.
Samtidigt finns det faktiskt en del att skratta åt i Between two fires insisterar Agnieszka. ”Det är mörkt och hemskt, men samtidigt är flera av karaktärerna så hårt dragna att det blir lite som von Trier möter Kusturica.” Martas advokat spelas till exempel av Johann Neumann, mest känd som Ipren-mannen, medan Martas handläggare spelas av en kvinna som nästan är två meter lång. ”Scenen där hon böjer sig ner för att ge honom ett dokument, där kommer nog folk att skratta ändå.”(Trots sin mångfacetterade casting har dock Agnieszka varken sett Varuhuset, senaste Bondfilmen eller Iprenreklamen.)
När vi snart ska betala börjar Agnieszka noja över att hon får filmen att låta plattare än den är. ”Skriv att det faktiskt är en thiller också”, säger hon och ber mig understryka att det inte är en film om Migrationsverket. ”Min idé har varit att visa historien helt och hållet från huvudpersonens synvinkel. Så att jag inte bara säger ’Det är ert fel, Sverige!’ utan istället visar hur det kan vara för någon som kommer hit.” Between two fires innehåller 125 scener – Marta är med i varenda en. På så vis försöker Agnieszka Lukasiak skildra en människas resa i det okända. Vilket råkar vara en främmande plats långt borta som heter Sverige.
***
Vi är vana att se nyanlända som skuggfigurer i stadens myller och suburbana miljöer. Främlingen som konfronteras med det kalla Sverige må vara en schablon, men en flyktingförläggning innanför polcirkeln erbjuder onekligen en annan slags anonymitet än storstaden. ”Tänk dig att komma från Kairo och hamna utanför Kiruna. Tittar du på helikopterbilder – det finns ingenting! Den bild jag ger av Sverige i Between two fires är liksom Sibirien eller någonstans i Mongoliet.”
När jag flyger hem på måndagen förstår jag vad Agnieszka Lukasiak menar. Vita vidder, fäll och barrskog så långt ögat kan nå. Det är ett betagande vackert landskap, som passar både för storslagen verklighetsflykt och förtätad isolering. En spännande utmaning för vildmarksturister som går till höger i den där korsningen innan Kiruna centrum och något liknande men väldigt annorlunda för dem som ska till vänster.
Foto: Daniel Ahlbäck
