Ingen inspirerar dig mer än Fellini. Det var tack vare honom som det gick upp för dig: du är din egen genre. Men hur ska du förmedla det till alla andra? Hur ska din debutfilm bli din, och dina rollkaraktärers, och inte bara en ”svensk komedi”?
När man filmar för första gången är det många som vill att man ska genrebestämma slutresultatet så att folk vet vad de ska förvänta sig om de går och tittar. Genren får gärna bestå av två ord. ”Romantisk komedi” är populärt. Är man inte romantiskt lagd så går det bra med ”svensk komedi”. Det tycks passa in på nästan alla filmer, åtminstone om skådespelarna talar dialekt. ”Deckare” kan också dra publik och därmed även kosing vilket i sammanhanget inte är oviktigt. Men då måste man ta i beaktande att filmen bör innehålla antingen spänning eller ett mord, eller både och. Annars kan det upplevas som falsk marknadsföring. Om inget av ovanstående passar kan förvirring uppstå. Publiken kan bli stående handfallen.
Tro inte att jag inte försökt, länge beskrev jag min regidebut Karaokekungen som en blandning mellan Fellini för nybörjare och en tecknad serie typ Socker-Conny. Jag kan inte påstå att det verkade göra någon lugnare. Men för ett tag sen jag hade lite tur. En man smet in i klipprummet och tjuvkikade över axeln på en ganska underlig scen som vi funderade på att stryka, klippare Dino Jonsäter och jag. En svart man rörde sig i slowmotion till mysko musik och dödade en kvinna samtidigt. Mannen i klipprummet viskade: ”Faan, det här är ju magisk realism!”
Bingo. Äntligen en beskrivning jag kunde leva med.
Jag slog på Wikipedian: ”Magisk realism är en stilart inom litteratur, konst och film som har beskrivits som förhöjd verklighet. Den realistiska skildringen kryddas med surrealistiska, magiska, absurda och/eller övernaturliga inslag. Ramberättelsen är förlagd till verkliga platser i tid och rum till skillnad från fantasy och science fiction.”
Kanske inte det hetaste att hålla på med i detta socialrealismens tidevarv i svensk film, men ändå, min husgud Fellini hade nog nickat förstående. Han har nämligen själv sagt att ”misstaget uppstår när man tror att filmkonsten består av en filmkamera full av film och en verklighet utanför som väntar på att bli fotograferad. Men framför objektivet ställer man bara sig själv.”
Och är då magisk realism en formel man kan identifiera sig med? Jag envisas med att tro det.
Jag vill hylla Federico Fellini för att han inte går att sätta etikett på så lätt, och för att han har gett mig en absurdistisk värld som jag kan känna igen mig i, trots att jag varken är en man från samma generation eller född i Rimini. Identifikation kan handla om något som inte är lika konkret som ett platt genusperspektiv.
Att livets scenografi kan upplevas som filmkulisser är väl allmänt känt, men Fellini gestaltade det utan att förklara för mycket, han litade på tittarens associativa förmåga, eller också brydde han sig inte om tittaren överhuvudtaget. Han berättade om livet och människorna helt och hållet subjektivt. Han räddes inte det fantastiska. Han var en storvulen patetisk älskvärd ömhetstörstande självupptagen lögnare – och kanske just därför lätt att känna igen sig i.
Han beskriver själv samma känsla av igenkännande första gången han gick på cirkus:
”…jag satt där i knät på min far medan trumpeterna, strålkastarljusen, applåderna och trumvirvlarna blandades med skriken från clownerna som vrålade ut sina skämt, deras haltande kippande, narraktiga söndertrasade, glättiga irrationalitet, när allt det här exploderade runt omkring mig hade jag en förvirrande känsla av att vara väntad, av att höra dit…jag tyckte dom kände igen mig…”
Bara genom att vara mycket specifik kan du berätta något allmängilltigt. Har du tänkt på det? Ber du en människa berätta en lögn så säger denna lögn minst lika mycket om människan som det vi kallar sanningen hade avslöjat. Vi måste ljuga för varann oftare och bättre. Det är ju det enda sättet att få tillgång till varandras fantasi och drömmar, eller hur?
Fellini typiska ingredienser återkommer i film efter film: Hans cyklande stjärtar föder bilder av de stjärtar man själv föredrar, hans jättebröst visar de tuttar man drömmer om att smeka, hans hav av plast vill jag drunkna i… Hans sminkade ljussatta horor, hans tobakshandlerska, hans svarvade älskarinna som dyker upp på tågstationer vart han sig än i världen vänder, hans förvirrade män som liknar de förvirrade män jag känner, fast i snyggare kostymer.
Och hans underbara dubbade röster! Hur hans värld låter eller inte låter. Sättet att ljudlägga intresserar mig. Sättet man kan förflytta sig mellan olika verklighetsplan enbart genom att använda sig av hur det låter. Du vet väl att karaoke betyder att sjunga utan orkester? Vi diskuterar hejvilt hur vi ska få huvudkaraktären Pirkos röst att låta som Pirko ”på riktigt” när han öppnar munnen för första gången i Karaokekungen. Vi har i själva verket fuskat genom att blanda skådespelaren röst med en mer skolad sångares. Vi lägger i mer bas, säger ljudläggare Henrik Olin. Vi måste tro på att det är Pirko som sjunger. Men varför då egentligen?
Fellini har en annan anfallsvinkel, han säger att han är ”motståndare till att använda samma skådespelare både för rösten och för ansiktet. Det viktiga är att rollfiguren har en röst som gör honom ännu mera uttrycksfull.”
Så trovärdigheten ligger inte i om det låter realistiskt, utan om rösten berättar det Fellini vill berätta. I all sin enkelhet är ju det helt genialiskt. Det är illusionen som måste vara trovärdig!
Min favoritfilm är 8 1/2. Den ringar liksom in hela definitionsproblemet. Den handlar om en manusförfattare och regissör som inte vet vad han vill berätta. Han ville inte visa det för någon inblandad, och i hans fall var det inte bara genren som fattades utan hela historien. Han samlar därför på sig skådespelare och låter scenografer bygga upp ett helt set, han försöker kommunicera med sin producent och med en kritiker, om än undvikande. Det känner man lätt igen.
För ingen frågar ju rakt ut: I vilken genre pågår livet egentligen?
