Top model är inne på sin elfte säsong i USA. Ibland en tillrättalagd teaterföreställning, ibland en spektakulär cirkus, alltid Tyra Banks som domptör. Top model är små ögonblick av perfekt yta, men klibbar allra mest när det spricker i sömmar och spackel.
Det glänser i huden. Huden är alldeles slät och skimrar mot tygerna. Huden är ett tyg som glänser och skimrar i spektakulära färger och kan böjas och vridas precis hur som helst. Som ett fladdrande tyg. De är så snygga, jag håller andan. Om jag andas kanske de vinglar till och faller ur. Att hålla sig lodrätt är av yttersta vikt eftersom vadsomhelst kan hända i vågrät position, och av vikt är att både balansera sig själv lodrätt på fötterna och på vågen.
Det är Top model. Det är cirkus. Jag sitter klistrad vid rutan inuti mitt cirkustält och både njuter och förfasas, hejar och bryr mig inte alls. Jag råkar nämna det i en recension och får frågan om jag vill skriva om det för FLM. Om vad som är klistret i Top model.
Det är en djupt förvirrad hatkärlek med vissa element som alldeles kollrar bort mig. Exempelvis tjejen som sticker ut: hon som varit mobbad, anses ful, knäpp eller konstig, hon som inte kan gå i högklackat, den som inte förstår sig på sin egen kropp, den som inte lyckas gestalta en godkänd femininitet, eller någon femininitet överhuvudtaget. Vad jag vill se är fotograferingarna och jag önskar att de kunde utgöra hela programmet. Framförallt de galna, utflippade, vansinnigt överdrivna fotograferingarna, när deltagarna i spektakulära kostymer blir utklädda till vilda djur, blommor, utomjordingar, cirkusfreaks. Sedan: resultatet, den färdiga bilden, ett ögonblicks perfektion som förhoppningsvis fångats och får allt annat att försvinna.
Perfektion; ett ögonblick. Allt annat försvinner. Under ett kort ögonblick blir huvudet blankt, töms på tanke, erfarenhet, kunskap. Jag glömmer bort mig själv, min placering i rummet i relation till det jag ser, min kropp i relation till kropparna där. Det är fantastiskt objektivt och apolitiskt.
Och naturligtvis är det en illusion, som inom en tiondels sekund försvunnit och lämnat en tråkig smak i munnen. Tillbaka till att jag är, att kropparna är och att kropparna är evigt markerade med hud, former, färger och organ som på olika vis har olika betydelser. Det går inte att bortse ifrån.
Tyra Banks tycks vara fullt medveten om den saken där hon tornar upp sig, lång, kraftig och gravallvarlig. Hon ger ett intelligent intryck. Att hon såg konstig ut i skolan, att hon hade det extra svårt som ung svart modell, att hon var den första svarta modellen på diverse tidningsomslag är sådant som upprepas och återupprepas säsong efter säsong. Hon utstrålar självsäkerhet och styrka, hon talar ständigt om hårt arbete och skinn på näsan. Feminism och black feminism har letat sig in i tv-apparaten på bästa sändningstid. Jag försöker luta mig mot det, mot att Tyra tar hand om de olika lagren av problem som ligger och småbubblar under sminket.
Det är emellertid som att se en film med en opålitlig protagonist, dock med den stora skillnaden att det i fiktionen inte spelar någon roll vad som är sant eller inte. Realismen kan skrivas om, ställas på huvudet, bli fantastisk och ändå säga oss en massa om allt och inget. I realitysåpan Top model fungerar det inte riktigt så. Det läses som verklighet och det blir sanning. När Tyra med sin förnuftigt vänliga men auktoritära stämma förklarar något för de blivande modellerna – bara du hade vridit huvudet hit och armen dit – blir det en Obestridlig Sanning. Att det är just det som är skönhet. God smak. Och Tyra Banks har levt nästan hela sitt liv i modellvärldens minst sagt smala skönhetssyn med tillbehör.
Ögonen är ett problem. Vems öga det är som tittar. Det är en gammal feministisk tanke, the male gaze och allt det där. Fast jag skulle föredra en krångligare term: den patriarkala-heteronormativa blicken, eftersom även kvinnor föds in i strukturen, och modellvärlden är ju inget undantag. När jag säger att jag tycker att tjejerna är snygga menar jag i någon godtycklig estetisk betydelse, inte i betydelsen jag-attraheras-sexuellt-av-dem. Det var därför som hela flatvärlden blev så djupt engagerad det året då Kim var med i Top model. Hennes tomboyism stod ut i mängden, och trots att varken jag eller någon annan jag pratade med fann henne attraktiv, satt vi bänkade framför tv:n och följde hennes varje steg. Så svältfödda är många på kvinnlig maskulinitet eller något annat i mainstreamkulturen, att till och med en ganska tråkig, puckad och flamsig tjej blir intressant i jämförelse med övrigt utbud, bara för att hon potentiellt skulle kunna läsas av många som igenkänning eller som möjlighet till attraktion. Men i början av sommaren 2008 zappade jag och hamnade mitt i någon menlös gala på MTV. En piffig Hollywoodbrutta i långt, lockat och uppsatt hår och med en liten glittrig klänning intervjuade stjärnorna med glättig röst på röda mattan. Långsamt, mycket långsamt, lade jag ihop röst, ansiktsdrag och namn och insåg plötsligt att det var hon, Kim, den före detta tomboyen som just i form av tomboy gjort ett, om än tveksamt, intryck på mig. Här var hon nu, ett par år senare, stöpt i samma hopplösa form som alla andra, men nu med ett glamoröst jobb på fickan. Kommentarer överflödiga.
Samtidigt finns det något oerhört intressant med allt detta. Det ligger på andra sidan det där med sanning och verklighet, det som är skapandet av den så kallade perfektionen. När Jay Manuel säger ”Wow vilken kropp” om Cori i den kanadensiska tävlingen blir jag både irriterad och skrattnödig. För Cori är arton år, supersminkad, stylad och insmörjd i syfte att glänsa sig igenom kameralinsen. Jag känner igen hennes platta mage och utstickande höftben från min egen kropp när jag var yngre, och jag vet hur förvånad jag blir ibland när jag ser bilder av mig själv där huden ser sådär alldeles slät ut, proportionerna tycks stämma och det enbart med mitt eget oprofessionella kladdande med rouge läppstift och ögonskugga. I tv-programmet Supersize vs Superskinny intervjuar journalisten Anna Richardson en före detta supermodell om pressen på att inte gå upp i vikt. Modellen berättar att hon redan från barnsben hade ätstörningar och att hon som tonårsmodell dessutom blev beroende av laxermedel. Laxermedel, säger hon, det åt alla modellerna i Paris, och på de stora catwalksen var toaletterna backstage alltid nedbajsade av diarré. Att se tjejer bajsa på sig var inget ovanligt. Jag tycker att det är en fin illustration av både det ena och det andra. Både av modellvärlden och av vad det innebär att vara kvinna. Kroppen ska vara okroppslig; rak smal lång lodrät, inga stora grimaser eller gester eller ljud. Det är själva sminket, det som visas upp, teaterföreställningen på stora scen. Håll käften och var söt. Bakom draperierna däremot; kropparna bubblar och låter och läcker ur alla kroppsöppningar, kropparna viks av kramper knölas ihop i groteska formationer. Wow vilken kropp.
Missförstå mig inte; jag älskar teaterföreställningen, tillrättaläggandet, den ögonblickskorta perfektionen. Men främst älskar jag den där den inte riktigt räcker till, där det spricker i en söm, skevar och försäger sig. Och det är där jag blir engagerad och hejar, och det är därför jag älskar de utflippade fotograferingarna. Jag ser det framför mig som en spiral; det finns det som ska visas och det som ska döljas, men vidare in i spiralen ska det som måste döljas visas. När de ska iscensätta växter blir de målade i olika gröna nyanser, som om de mådde illa, ögonen spärras upp och kropparna krumbuktar sig över marken. Naturligtvis finns det ett tillrättaläggande över allt detta, det är ju trots allt teaterföreställningen. Ögonen får inte vara för uppspärrade och så vidare, men i alla fall.
Den bästa fotograferingen av alla: det året med cirkusfreaksen, skäggiga damen, elefantkvinnan. De för kvinnor mest förbjudna kroppsliga uttrycken förstorades upp och överdrevs. Fotograferingens syfte var att bära upp dessa könsöverskridande fenomen med stolthet, självklarhet och skönhet. Jag vet inte hur medveten någon inblandad var om vad som faktiskt skedde, men det kändes som om de sträckte en lång arm ut ur teverutan, genom rummet och fram till mig. Min strategi att göra anspråk på mainstreamkulturen genom att, trots allt, ta del av den, blev bemött av en varm hand i en reva i tiden där allt plötsligt var tillåtet och kunde bli möjligt.
