Nyfiken vit - om bilder av etnicitet och hudfärg i svensk film

Vi borde kanske börja med att presentera oss för varandra. Vad tycker ni om det?

Javisst, det gör vi: jag heter Ylva Habel, och är forskare och lärare i filmvetenskap vid Stockholms universitet, med inriktning på postkoloniala studier. Har skrivit en artikel i tidskriften Slut om vad svensk vithet skulle kunna vara, och har tänkt fundera vidare kring några av de resonemangen här. Tillhör en generation svarta svenskar som föddes under mitten av 60-talet, ett par årtionden innan man kunde tala om en afrodiasporisk minoritet i Sverige.

Jag heter Hassan Loo Sattarvandi och har skrivit romanen Still som kom ut på Albert Bonniers förlag tidigare i år. Jag har studerat litteratur-, stats- och filmvetenskap (där hade jag Ylva som kursansvarig för metodkursen) på Stockholms universitet. Just nu skriver jag på nya saker.

Bra idé. Jag heter Hynek Pallas. Född i Tjeckoslovakien 1975, uppväxt i Sverige och Tjeckien. Arbetar som frilansjournalist, filmkritiker och är doktorand i filmvetenskap vid samma institution som Ylva. Jag skriver på en avhandling om vithet i svensk film.

Mitt namn är Mani Maserrat-Agah. Jag långfilmsdebuterade förra året med Ciao bella. Är född i Iran, flydde till Sverige när jag var tretton år. Har även regisserat tv-serien Skeppholmen och kortfilmen Löftet samt varit verksam inom film,
tv och reklam i tio år.

Jag såg faktiskt Ciao bella på bio med några vänner. Måste säga att den var både rolig och välgjord.

Tycker att Ciao bella är en intressant film, för den visar med sådan tydlighet vilka olika värden som på ett ordlöst, men ändå igenkännbart sätt, investeras i sociala föreställningar om kulturell/etnisk skillnad. När filmens huvudkaraktär »passerar« som italienare blev jag påmind om en del av de kompetenser som vi ju alla tillägnar oss, det vill säga förmågan att avläsa och tolka hudnyanser och kulturella koder hos människor omkring oss. Att vi då också värderar dem glöms ofta bort, men den här filmen påminner oss om det på ett nyttigt sätt.

Något som de flesta vita svenskar antagligen inte vet, för övrigt, är hur ofta många icke-vita människor av olika schatteringar blir »uppbjudna« till att producera fiktiva identiteter och härkomster. Själv har jag genom åren fått alla möjliga förslag på varifrån jag »kommer« (det har väldigt svårt för många att tänka sig att jag faktiskt är född här).

Den iransk-engelska komikern Omid Djalili skämtar mycket om detta med kulturell och etnisk tillhörighet i sina stå-upp-nummer. Allt är inte hejdlöst kul, men en hel del är nyttigt; hans komik visar att det finns en rad villkor som måste uppfyllas för att personer med utomeuropeisk bakgrund ska få hemortsrätt i den europeiska vardagen. På liknande vis pekar Ciao bella (tillspetsat) på hur man gör för att bli kulturellt gångbar.

Vad roligt att ni tyckte om Ciao bella. Det värmer i hjärtat.

Själva grundidén föddes för redan då den amerikanska boken och filmen Inte utan min dotter dök upp och hade en enorm genomslagskraft hos den västerländska publiken. Själv var jag 16 år (precis som Mustafa i Ciao bella) och förstod absolut ingenting av den plötsliga attitydförändringen hos det andra könet. Sedan gick jag på bio och såg filmen och har varit arg på upphovsmakarna sedan dess.

Inte utan min dotter bygger förvisso på en sann historia som tål att berättas, men det finns ju tusen olika sätt att berätta en historia. Här var det så tydligt, i alla fall i mina ögon, hur Hollywood ville smutskasta bilden av män från Mellanöstern. Sedan satte ju en massa killar i min närhet (Obs! Aldrig jag) igång ett system innan man skulle ut och festa. Abdullah kallade sig »Alessandro«, Muhammad blev »Pedro«, och så vidare. Plötsligt blev de här killarna mycket mer spännande hos tjejerna, men det blev ju svårare sedan när det blev riktiga känslor inblandade.

Jag har alltid funnit detta fenomen mycket underhållande men samtidigt väldigt tragiskt. Att man måste utge sig för att vara någon annan för att bli omtyckt, vilket för övrigt är ett mycket vanligt Hollywoodgrepp som använts i filmer som Tootsie, Can’t buy me love, etc.

Angående Ciao bella så håller jag med dig, Ylva. En annan sak som jag tycker är bra och intressant i Ciao bella, och som är ovanligt i svensk film, är hur den – om än kort – skildrar den »vanliga« iransk-svenska medelklassfamiljen i en »vanlig« villa i en »vanlig« liten håla. Inga comic relief-karaktärer – à la pappan i Josef Fares Jalla! Jalla!– och inga förtryckande patriarker. Föräldrarna är inte symboler för något Annat, istället pratar de med sin son om sex och förhållandesvårigheter på ett sätt som kunde höra hemma i vilken svensk tonårsproblemsrulle som helst. Mer sånt.

Angående din artikel i Expressen, Hassan (om att de som skildrar miljonprogrammens förorter i media sällan själva är bosatta där, red. anm.) så tycker jag att det du skriver om speglas väl i Babak Najafis filmatisering av Alejandro Leiva Wengers novell Elixir, där några unga invandrarkillar i förorten dricker ett elixir som gör dem till »svennar«. Även om Elixir är rätt klumpig – en novellfilm utan större budget – tycker jag att den kommer långt i att skildra de förväntningar som finns på att vara »blatte« från förorten med en viss uppsättning kulturella koder (och vad man förväntas vara som »svenne«).

Om man överför frågan som Hassan tar upp i Expressenartikeln till den svenska filmindustrin så blir den: Vem får/kan göra film i Sverige idag? Att det är en politiskt laddad fråga att göra en film om sin egen erfarenhet visar den första så kallade beur-filmen i Frankrike, Mehdi Charefs Te i Arkimedes harem. Inte bara för att den första filmen om en fransk »problemförort« gjord av en regissör med arabiskt urprung kom först 1985 – utan för att det krävdes den då (efter propalestinska filmen Hanna K) extremt politiske och illa sedde Costa Gavras som producent för att den skulle kunna göras.

En förhoppning är att i takt med att filmtekniken blir billigare och mer tillgänglig kan man hoppas att fler erfarenheter får ta plats genom att fler utanför de dyrt utbildade kan göra film.

Jag kan berätta att jag jobbade i många år med ett projekt som hette De statslösa och handlade om min flykt till Sverige och min första tid här då jag blev placerad på en flyktingförläggning. När jag till slut skickade in manuset till ett stort produktionsbolag så tackade de nej med motiveringen: »Vi tror inte att den svenska biopubliken skulle vara intresserade av en sådan filmatisering.« Sedan kom Josef Fares Zozo, som jag för övrigt tyckte väldigt mycket om, och jag lade ner projektet. Intressant att notera är ett tapp på mer än 500 000 biobesökare från Josefs tidigare film Kopps.

Sedan är det svårt att avgöra om den svenska biopubliken hellre föredrar att se den rolige/tokige »blatten« eller om de bara har svårt för allvarligare filmer generellt. Där tycker jag att ansvaret faller på Svenska Filminstitutet. Tyvärr vill man både äta upp kakan och samtidigt ha den kvar. Man vill producera kvalitetsfilmer (läs: smalare filmer som ska gå bra på festivaler) samtidigt som man vill att de filmerna ska dra stor publik. Detta är en total omöjlighet, anser jag. Bestämmer man sig för att satsa på kvalitetsfilmer och skippa publikkravet på just de filmerna så är jag helt övertygad om att vi får fram fler filmare som vågar skildra sin samtid på ett ärligare sätt, mer arthouse-filmer från förorterna som jag gärna vill se mer av.

Jag tycker det var intressant när några av er skrev om vilka som får och inte får representera förort/invandrare och hur man ska göra för att alla ska representeras för kulturkonsumenterna. Det handlar inte nödvändigtvis om hur billigt och lättillgängligt filmskapandet i sig blir, utan jag tror det handlar om vilka som ser konst som tillgänglig. De samhällsklasser som aldrig syns inom filmfältet vet i stort sett inte att det finns, eller så har de ingen aning om hur man ska ta sig dit. När jag sa till mina vänner att jag hade blivit antagen med mitt romanmanus på Albert Bonniers förlag, så var reaktionen märklig. Först trodde ingen på mig, sedan var det som att alla väntade på att jag skulle slå mig för låren och skrika »Jag skämtar ju, era idioter« och till slut, när mina vänner förstod att jag menade allvar, undrade alla »Hur är det möjligt«. De undrade inte hur jag skrev den, utan hur jag hade kommit i kontakt med ett bokförlag. För många finns inte den tanken, att man kan skriva ett romanmanus eller ett filmmanus och sedan skicka in det till ett bokförlag eller SFI och få sitt verk till en roman eller en film. För många i förorten är inte SFI Svenska Filminstitutet, utan enbart Svenska för invandrare. Man kan skratta åt detta, men tragiskt nog så skojar jag inte.

Jag håller med. Många undrade också vem jag hade legat med för att ta mig in på SVT:s dramaavdelning. När jag gick på filmskola så snackade alla om att det är så svårt att ta sig in i filmbranschen om man inte har några kontakter. Jag åkte till SVT en dag, bad receptionisten om alla projektledarnas namn, och precis då kom Mark Levengood, som var chef för dramaavdelningen, in genom dörren. Jag stoppade honom och var ganska oförskämd och kaxig. »Jag har inga kontakter inom branschen och är uppenbarligen inte släkt med Bergman, vad finns det för chanser för mig att ta mig in.« Den stackaren blev bara beklämd och hade inga bra svar.

Till slut fick jag praktik på en produktion som elektrikerassistent, bar extremt tunga lampor i sju månader, det var hur kul som helst och plötsligt satt jag där i Dramas matsal. Där satt Bergman, Bille August, Lars Molin och JAG. Visst kände jag mig rätt ofta som deras enda samvetsblatte, men det sket jag i. Därför är det så kul idag att se att man har jobbat rätt hårt med integrationen på SVT och det är mycket mer »blandat«, även om det finns mycket mer kvar att göra.

När du skriver om din erfarenhet på SVT får det mig att tänka på en scen ur genifilmen Medan vi faller. Den när de befinner sig på ett konstgalleri och de fattar liksom inte vad de ska göra där och vad de andra gästerna gör där. Hur många gånger har jag inte känt mig som Vincent (en av grabbarna i Medan vi faller) när han lutar sig tillbaka mot det han endast tror är en vit vägg? Minns ni den scenen? Konstnären går fram till Vincent och säger: Du lutar dig på min tavla. Vincent vänder sig om och tittar på den vita väggen och sedan fortsätter han att mecka en joint samtidigt som han lutar sig mot konstverket igen. Enligt mig är det nyckelscenen i filmen, där möts två samhällsklasser och det slutar i total förvirring.

Det är den filmen som saknas i svensk film. En film som handlar om problemet och inget annat. Antingen verkar det som att invandrare ska vara några exotiska granatäpplen på något förortstorg eller så ska invandraren vara en hotbild som enbart är ond och arg. Ja, två filmer som är exempel på extrem förortsexotism är Förortsungar och Ett öga rött. Filmer med invandraren som ett hot finns det hur många som helst av. Några undantag är Ciao bella och Josef Fares filmer. Jag vill se en film som Medan vi faller i Sverige. En film som inte snöar in sig på kulturkrockar, på multikultitorg eller invandrarfarsor som älskar Ulf Lundell – utan en film som handlar om klassproblemet.

Ja, och inte bara klass. Det som saknas i de flesta europeiska filmer som försöker sig på att behandla det »multikulturella« är en skildring just av hur komplexa dessa identiteter är. Det saknas egentligen inte skildringar av klassproblematiken i europeisk film, i alla fall inte i Frankrike där redan Te i Arkimedes harem skildrade detta. Om ni undrar vilken grund Medan vi faller står på så är det en bra idé att se Mehdi Charefs film från 1985. I Sverige har vi varit sämre på att kombinera frågor om klass och etnicitet i spelfilm på ett bra sätt. (Nya dokumentärer, som Mio, är bättre på detta även om de också är belastade med problem).

Det jag saknar, och som jag tycker att bara en europeisk filmare tycks klara av, nämligen Fatih Akin, är fler som suddar ut gränserna men samtidigt sätter fingret på alla de ideniteter som skär igenom oss i olika sammanhang: kön, klass, etnicitet/hudfärg – men sätter dem i specifika sammanhang, ändrar perspektiven både för hur vi ser rollfigurerna och deras olika identiteter (tar vi deras »turkiskhet« för given sätter Akin dem i rollen som tyskprofessor som deklamerar Goethe) och hur de ser världen.

Filmer som Fatih Akins Mot väggen och Vid himlens utkant saknar helt motsvarigheter i Sverige. Det är filmer där identitet får vara något mer än en summa av nationella identiteter med bindestreck emellan. Och egentligen är det mäkta konstigt eftersom just filmmediet med sina många möjligheter borde vara det medium där man lättast kan göra detta.

Angående erfarenhet: Självfallet handlar det om att man har nätverk och uppmuntras att söka sig vidare i livet till platser man knappt kände till. Samhällsinformation. Men när jag talar om att tekniken förändrar, då tror jag att man ändå rätt lätt – om skolan var bättre – kunde lära ut rörlig bild från ett tidigt stadium eftersom vi alla idag är så pass litterata när det gäller detta medium. Vilket i och för sig inte löser nätverksproblemet.

Jag tänker på det Hynek skrev om filmare som »suddar ut gränserna men samtidigt sätter fingret på alla de ideniteter som skär igenom oss i olika sammanhang«. Har någon av er ett enda exempel på en enda svensk film där man kan se detta? Nu börjar det bli smörigt, men jag kan se lite av detta i Ciao bella. Eller är det bara jag? Kan ni nämna någon annan svensk film som gör det bättre?

Är helt enig med er alla tre om att det tycks finnas stora svårigheter i Sverige att skildra personer med någon form av utomeuropeisk härkomst som karaktärer genomkorsade av flera identiteter, och med psykologiskt djup. Om svensk filmproduktion ska komma i närheten av de mer komplexa europeiska skildringar som Hynek gav exempel på, så behöver de grupper som beslutar om och fördelar filmmedel underkastas någon typ av »affirmative action«. Därefter kan de behöva ägna ett mångårigt arbete åt att komma ikapp föregångsländer vad gäller estetik och tematik. Ett av flera viktiga steg i den riktningen är att sluta gynna filmidéer som fantiserar om »mångkultur«. Så länge svensk filmproduktion bidrar till att upprepa mantrat att mångfaldsfrågor är något nytt, färgrikt och spännande i vårt land, så kommer vi att fortsätta få granatäpplen, som Hassan skrev.

En viktig punkt i er kritik är att skildringen av »invandraren« i svensk film nästan reflexmässigt sorteras in i komedigenren. Det förefaller som att i synnerhet fadersgestalter råkar illa ut; Vingar av glas, Se upp för dårarna, och Ett öga rött pendlar nervöst mellan komik och tragik när de ska visa på hur dessa familjefäder valhänt försöker hantera sina problem med språk, (svensk) jämställdhet och integration. Ciao bella är ett befriande undantag.

I ett större perspektiv tycker jag att svensk samtidsfilm och i ännu högre grad tv-produktioner kan sakna gehör för att skildra det sociala (det snävt mellanmänskliga kan fungera bättre). Grupper på de yttre delarna av klasspektrumet – arbetar- och överklassen (eller övre medelklassen) – framstår inte sällan som rätt endimensionella. Serien Upp till kamp, som i många delar var intressant och dessutom fint filmad, gick genast i en gammal fälla genom att visa arbetarklassen som politiskt naiv, med fallenhet för drog- och alkoholberoende medan överklassen på ett förutsägbart sätt var cynisk, omänsklig, kall. Fler stereotypa representationer av klass- och maktkonflikter gestaltade enligt en liknande logik kunde ses i En spricka i kristallen, Kronprinsessan, och Kungamordet. Det ser ut att vara på manusnivån som problemen blir mest märkbara.

Jag skulle inte vilja hävda att filmer/serier direkt speglar det som pågår i samhället, men visst finns beröringspunkter mellan dem och Sveriges mångåriga diskursproduktion om att klass spelat ut sin roll. Naturligtvis har sådana påståenden inte fått stå oemotsagda, men har varit seglivade. På liknande vis upprepas det envist att olika typer av etnisk/hudfärgsmässig/kulturell skillnad egentligen inte spelar någon roll.

Okej, nu börjar det bli intressant. Min känsla är att man vill ha detta. Det handlar kanske inte nödvändigtvis om att man tycker att det här är bra konst, utan att man tror att man ger en korrekt bild av hur Sverige ser ut och mår. Det finns få undantag, bland annat jag med min roman Still och böckerna Till vår ära av Alejandro Leiva Wenger och Sex liter luft av Andrzej Tichy, annars är det alltid samma gamla skit som kommer tillbaka om och om igen. Filmen är uppenbarligen långt efter litteraturen i dessa frågor. I vilket fall: vill man ha den där filmen som Medan vi faller i Sverige? Vill man tro att det samhället vi lever i idag har de klyftorna? Är det helt enkelt inte enklare med Ett öga rött, Förortskids och så vidare? Det lustiga är att det i stort sett alltid är medelklassen själv som hyllar den här nidbilden av samhället och ofta är de som ska befinna sig i filmens centrum helt oförstående inför vad de just har sett eller läst. Dessutom är det ofta medelklassen som har skapat denna bild av samhället. Jag tror helt enkelt att det här är frågor man vill undvika, man vill inte se de här filmerna i Sverige – men kan man hålla tillbaka de filmerna?

Apropå Ciao bella, får man inte glömma att den även visar upp manligheten som en konstruktion i och med Mustafas ytförvandling. Och Mustafa är tydligt konstruerad som en medelklasspojke. Så, visst, den filmen har flera lager av identitet än »etnicitet«. Jag önskar att det fanns någon mer svensk film jag kunde diskutera i positiva ordalag.

När det gäller SFI och »affirmative action« så är det bara att hålla med. Jag tror i och för sig inte, som Hassan, att det här är en Sverigebild som jag tror att någon någonstans »vill ha«, utan man är helt enkelt omedveten om något annat än sin egen verklighet. Man kanske till och med är medveten om att det skulle bli annorlunda om man kunde rekrytera på ett annat vis, men vet inte ens var man skall börja. SFI fungerar ungefär som de flesta svenska institutioner, och det är ungefär samma nätverk som rekryterar. Skillnaden är att deras output reflekterar deras egen erfarenhet – Sverigebilden de ger (om man nu skall tala om svensk film som reflekterande Sverige) är i det avseendet naturligtvis skev. Så, jag har ett än tydligare förslag till dem från SFI som läser det här: kicka era konsulenter och skaffa nya ögon under ett par år. Pröva fem år med svenskar som har en annan bakgrund.

När det gäller skillnaden mellan litteraturen, och för den delen massmedier som radio, tv och tidningar, så är det intressant att notera pk-faktorn i svensk film. Som Ylva påpekar är fäderna alltid humoristiska figurer. No shit – i dagstidningarna är de ju istället patriarkala svin. Jag tror att skillnaden ligger i att journalisterna inte hinner/kan reflektera över vad de förmedlar i varje enskild historia och därmed bygger lögner, medan en så pass lång process som en film går igenom väldigt många stationer och händer från manus till postproduktion att alltför många kommer oroa sig för att invandrarpappan skall framställas som stygg, att det blir tvärtom. Det här med många händer och otydliga manus- och regissörsauktoriteter – något som säkert drabbar yngre osäkrare regissörer – påverkar säkert så att det blir fler stereotyper som »alla« kan förstå. Åter till litteraturen: här sitter författaren själv, dribblar kanske med sin redaktör och behöver bry sig mindre om hans karaktärer representerar en tydlig typ eller inte.

Som filmare känner man sig ofta som Maradona som ska dribbla sig förbi en massa åsikter och tankar från olika människor i ledande positioner (läs: de som sitter på cashen) som dessutom aldrig har satt sin fot i de miljöer som man själv vill skildra. Min räddning var Jens Jonsson. Hade jag inte haft honom vid min sida, som dessutom är väldigt duktig på ta fighter, så vet jag inte om jag hade orkat mig igenom dagar då jag kände mig som rena Johan Mjällby.

Intressant förslag av Hynek. Jag skulle gärna vilja se Farnaz Arbabi, Reza Parza, Erik Gandini och Tarek Saleh som teaterchefer, filmkonsulenter, dramachefer, etc. Då skulle det verkligen hända grejer. Titta bara på SFI:s satsning på kvinnliga chefer. Om man skulle föra diskussionen med de stora beslutsfattarna om varför invandrarna ofta hamnar i komedifacket, så skulle deras svar bli att det här är det som folket vill se. Folk vill inte betala för allvarliga historier eller människoöden, de vill ha verklighetsflykt. Det här stämmer säkert också. Jag tror att Fatih Akin och andra filmare som honom har svårt att få folk till biograferna trots att de är stora regissörsnamn. Vi har ju Roy Andersson som är hur hyllad och fantastisk som helst men folk ser inte hans filmer på bio. De väljer Göta kanal 2 istället.

Återigen så tycker jag att ansvaret faller på SFI. De måste satsa på två sorters filmer, kommersiella och arthouse. Jag tror personligen att dessa två sorters filmer kommer att överleva konkurrensen från all annan mediakonsumtion i framtiden. Privata finansiärer kommer aldrig heller att ta initiativ till att satsa på arthouse-filmer om det inte finns några mjuka pengar, det vill säga förhands- eller efterhandsstöd, i projektet. Jag tror helt enkelt att intresset för filmer som Medan vi faller och Vid himlens utkant finns men kanske inte hos den stora massan.

Ja, men jag tror att poängen med SFI är just att kunna göra allvarliga filmer som inte skall behöva ses av en Göta kanal-publik. Annars behöver vi inget SFI. Och eftersom Runge, Hobert, Nutley et al får göra film år ut och år in – och ingen kan anklaga dem för att vara det minst roliga annat än ofrivilligt – så är problemet knappast vad publiken vill ha. Publiken ville inte ha Tre Solar eller Angel, och jag undrar om de var det minsta intresserade av Mun mot mun eller Om jag vänder mig om, vad kritikerna än tyckte i sin missriktade iver att gilla Dramatenskådisar på duk.

Mitt förslag är att de där hundra miljonerna som lösgjordes nyligen – efterhandsstöd som aldrig betalades ut – istället för att gå till blingbling-projekt som Göta kanal 5 eller Arn 3, plöjs ner i ett projekt som syftar till att förändra vilka det är som gör film i Sverige idag. Då behöver det inte bara gå till konkreta projekt utan utbildningar i utsatta förorter för att skapa medvetenhet om filmmediet och branschen. Till exempel.

Naturligtvis ligger det nära till hands att hojta »vithetsproblematik« här. Föreställningen om Sverige som ett i grunden gott, neutralt och jämställt land kväver många försök att föra fram andra perspektiv. I artikeln »Whiteness Swedish style« i Slut argumenterade jag för att den svenska vitheten ofta kan vara förmäten. Vita ursvenskar tror på allvar att de är färgblinda, och kan förstå och hantera alla typer av relationer om de bara har ett gott förstånd och inlevelseförmåga. Tyvärr tror jag den genomsnittliga vita svenskens förutsättningar att leva sig in i olika trauman kan vara begränsade. De naiva skildringarna i Det nya landet, Säg att du älskar mig och Förortsungar är några exempel. Märk väl att sådana filmer ibland används i pedagogiska syften – de ska lära svenska tonåringar om tolerans och jämställdhet.

De här problemen är ju inte nya, och jag gör en liten kort flykt från ämnet för att ge exempel. Hittade för någon vecka sedan en debattartikel  av finlandsvensken Jörn Donner, »Sverige älskar Sverige«, skriven 1961. Plockar två citat: »Lugnet och harmonien i den svenska utvecklingen har gjort svenskarna rätt enfaldiga vad gäller att förstå världen.«

»Det märkliga är att 30 års demokratiskt styre gjort landet så helt borgerligt att något regeringsskifte inte är tänkbart och inte heller önskvärt. Inkomstfördelningen och minskandet av individernas privilegier har tyvärr samtidigt lett till och att medelmåttans triumf på de flesta områden. Ett gott och för oss finländare smickrande exempel är arkitekturen. I Sverige bygger man inte så fula och inte så vackra hus som i Finland. Det kanske är det pris man får betala för folkhemmet. Man tolererar inte stora och farliga experiment«.

Redan inledningsvis menar Donner att Sverige är en provinsiell, främlingsfientlig nation. Tycker att hans inlägg är intressant, då det visar att den här diskussionen om Sverige ändå hållit på i några decennier. Mellan tidigt och sent 1960-tal fanns också en kolonialkritik, där Sverige inte tilläts stå vid sidan om som neutral eller färglös iakttagare/hjälpare/vägledare/biståndsgivare/entreprenör, utan drogs in, definierades som vit part och ställdes till svars. Sedan dess har landets minne blivit mycket kort, och vi tvingas ständigt börja om den typ av diskussioner som vi för nu.

Det är just det, Ylva, att filmerna (har inte sett Säg att du älskar mig) – och även böckerna – används i pedagogiskt syfte.

Jo, Hynek, det kan mycket väl vara så att man inte är medveten. Det håller jag med om. Jag tror att de på SFI vill väl, det är jag säker på, men det behövs kanske en förståelse för andra erfarenheter än den egna.

Just och naturligtvis. Det är som Ylva skriver: »Vita ursvenskar tror på allvar att de är färgblinda.« Det gäller förstås institutionerna också. Men jag hoppas på förändring, om än långsam. Nu styr enbart vita kvinnor på SFI. En dag kanske det blir bättre, men om något skall hända så måste det göras med en medvetenhet om att det finns olika erfarenheter. I svensk film skulle jag vilja se den svenska vitheten kopplas till den globala vitheten. Det finns en svensk obenägenhet att se ett släktskap med den vithet som har en dominant position i världen. Varje gång man talar om postkolonialitet i Sverige, i alla fall utanför det akademiska, är det någon som påpekar att Sverige aldrig varit en kolonialmakt. Jag tänker på när jag kom till Paris och pluggade på Sorbonne, och vita svenska tjejer varnades för araber – av lärare, men framförallt i form av vandringshistorier från andra svenskar. De inlemmades direkt i en relation mellan vita fransmän och fransmän från kolonierna. Eller de svenskar som flyttar till områden i New York eller London som gentrifieras, där andra etniska grupper än vita flyttar ut. Vad ser de/vi som vita i dessa lägen – vad identifierar de/vi sig/oss med. Sker det en slags nationell regression där de/vi återförs till, och tar skydd bakom, landet som förknippas med Ikea, Abba och den vackra naturen – men aldrig med rasism? Varför läser vi aldrig böcker om dessa erfarenheter, eller ser filmer om dem? Det skall bli intressant att se om dessa globala erfarenheter framöver ger upphov till filmer som motsvarar regionsfilmer som Masjävlar, där erfarenheten av att flytta från landet till storstan och återvända.

Jag gillar verkligen Donnercitaten. I vår familj brukar vi ofta diskutera vilken skillnad det finns på erfarenheten av komma från ett land som ockuperats ett par gånger gånger under sina korta existens, och leva i Sverige, “bara” vara från Sverige, och leva i Sverige. Jag skrev och pratade om detta i samband med Bergmans död, då jag vet hur mina östeuropeiska vänners – de under 40 – relation till IB är så annorlunda från mina vänner här: »De hade just vaknat upp ur en diktatur, de hade växt upp – eller i de flesta fall inte växt upp – med far- och morföräldrar, kanske till och med föräldrar, som kunde berätta om Europa år noll. Livets villkor och Guds eventuella frånvaro blir en mer påtaglig fråga i vardagen om hela din släkt har gasats ihjäl och bränts upp av barbarer; om dina släktingar och vänner hängs för att de stöder fel politruk eller går i evig exil.«

Att erfarenheterna i Bergmans generation av ett annat Europa – och ett hot om krig, diktaturer och ockupation, också gav andra erfarenheter än de vi har idag är förstås självskrivet. Omvärlden och dess löften och hot borde ju vara så mycket närmare oss nu är 1939, men så tycks det paradoxalt nog inte vara.

Min avslutning får bli en upprepning: vi får bättre bilder av etnicitet och hudfärg med fler erfarenheter bland dem som gör/arbetar med film. Det innebär att man måste se på strukturerna i filmsverige, från SFI till utbildningar.

Jag gör mitt allra bästa för att dra mitt strå till stacken genom att satsa på de historier och karaktärer som man inte sett så mycket av inom svensk film.

Om bara några timmar sticker jag till Sarajevo filmfestival för att tävla med Ciao bella inom deras ungdomssektion. Ska bli hur kul som helst, rykten säger att varje visning besöks av ca 1000 ungdomar. Skrämmande och roligt på samma gång…

SFI är ingen ond institution, där funkar det som på många andra ställen inom kulturfältet. Problemet är bara att det ganska lätt blir fel. Jag menar inte att det är något fel med den gulliga filmen där invandraren är i centrum, Ciao bella är ju ett bra exempel på en feelgoodfilm som funkar hela vägen, men jag vill helst slippa filmer och romaner i stil med Ett öga rött och Förortsungar. Jag är extremt trött på filmer och böcker som lägger hela sin tyngd på etnicitet. Man glömmer helt bort klasstillhörighet, men det är kanske naturligt eftersom många av de filmerna och böckerna är skrivna eller regisserade av medelklassen. De filmerna och böckerna är bara pinsamma att se och läsa. I synnerhet när man ska ge sig på förortsslangen. Då blir allt fel, då rasar allt samman och sen när regissören eller författaren blir medveten om att felen duggar tätt, då kommer det en efterkonstruktion för att tillrättalägga de språkliga misstagen. Ja, det köper man ju helt enkelt eftersom det är svårt att argumentera mot det om man inte vet något om förortsslang.

Kulturlivet behöver få in fler från arbetar- och underklassen.

Det som har visat sig igenom vår diskussion som helhet, är att det som kallas kulturell mångfald inte kan fortsätta produceras från ett vitt, medelklassorienterat perspektiv. Det mest försåtliga i den positionen tycker jag är dess maktundvikande och altruistiska förhållningssätt till det som definieras som »invandrarproblematik«. Genom filmer som Förortsungar och Säg att du älskar mig, så tror man att man gör en social insats, och är dessutom förmäten nog att betrakta dem som bildande för en ung allmänhet.

Sådana här typer av mångfaldsrepresentationer verkar ofta dras mellan voyeurism och önskan om politisk korrekthet. Det är naturligtvis ingen ny iakttagelse…. men »förortsfilmernas« undertext tycks vara att det socialt marginaliserade bara kan sätta en liten regnbågskant på den svenska normaliteten – egentligen anses den inte ha så mycket att tillföra kulturen i stort.

Förra året läste jag en bra text av Sanna Berg i Bang, där hon diskuterade liknande frågor utifrån ett klassperspektiv. Hennes mest vassa argument var att arbetarklassen bara framstår som intressant om den infriar medelklassens förväntningar på att den ska vara obildad och utan smak. De kulturella värden som arbetarklassen producerar blir osynliga, och för klassresenärer framställs det som omöjligt (alltså icke önskvärt) att vilja behålla något av sin arbetarklassidentitet. Den som vill behålla arbetarklassvärden i en medelklassmiljö får upprepade gånger stå på sig och förklara sig.

På liknande vis får den som anses representera andra typer av skillnad i offentligheten tåla viss nötning i vardagen – i form av ifrågasättanden och förenklingar. Hur utarbetar man en strategi för att bemöta dem på ett sådant sätt att man inte stängs in i sin »speciella« position som filmare eller författare?