En januarikväll 1992. Leif Andrée var nyinflyttad i lägenheten och ordnade med kartonger. Klockan elva ringde telefonen. ”Du ska dö din jävel, du ska dö, vi ska strimla dig”, viskade en röst innan luren lades på. Samtalet följdes av ytterligare fem. Det fortsatte så hela veckan. Kaninmannen hade tv-sänts för första gången. ”Och så ringde släktingar och frågade vad fan för skit jag höll på med.”
Filmen var en minst sagt utmanande pedofilthriller i manus och regi av Stig Larsson. Börje Ahlstedt spelar tv-reportern som i sitt sökande efter Kaninmannen – en våldtäktsman som antastar skolflickor – börjar misstänka att förövaren är hans son, gymnastikläraren Hans.
För nitton år sedan var Leif Andrée småbarnsförälder och hade just genomgått en skilsmässa. Ändå nappade han omedelbart när pedofilrollen erbjöds honom. Researcharbetet kom att omfatta obskyra porrfilmer, samtal med forskare, och frågestunder med en våldtäktsman.
Mötena ägde rum på restaurang Pelikan i Stockholm. ”Han var inte så pigg på att prata. Jag bjöd honom på en öl. Jag var nervös, snackade om fotboll och väder och vind. Han var i fyrtioårsåldern. Riktigt stilig snubbe. Han borde inte haft några problem att ragga upp en tjej på krogen. Annars gav mötet ingenting, annat än att jag förstod hur vanlig han var.”
När jag sökte upp Leif Andrée för att boka tid till den här intervjun utbrast han spontant ”Mamma mia!” när han insåg att vi skulle diskutera Kaninmannen. Inspelningen i oktober 1989 var kaosartat disciplinerad, säger han. Det svajade mycket. Turbulenta arbetsdagar runtkuskandes i stockholmska förorter förlängdes med nattligt rumlande.
Ämnet för filmen var dessutom svårbehandlat. I en scen filmas nakna tonårsflickor i ett omklädningsrum, i en annan – i Kvarnbackaskolans gymnastiksal – blir Andrée blottad av en elevmobb. Stig Larsson hade gett stränga instruktioner. Med cigaretten i mungipan och en öl i handen klargjorde han att gympaläraren var ett rättmätigt hatobjekt. Barnen fick drämma till så hårt de ville. ”’Men sparka honom inte på kuken, och akta ansiktet också’, sa han. Vi klarade det på första tagningen. De slog mig, vred ner brallorna på mig, och kastade bolljäveln i huvudet på mig. Det var riktigt våldsamt. Jag hade ont i arslet flera veckor efteråt.”
Brutaliteten gick igen i andra scener. ”Stig var otroligt noggrann. Det finns en scen där pappan kommer hem till sonen, brottas och knäcker fingrarna på honom. Börje knäckte mina fingrar. Allt var på riktigt. Det skulle vara det, tyckte Stig.”
”Och så har du den här scenen där Börje sitter i sängen och frågar: ’Vet du vem du är lik?’ ’Nä.’ ’Du är lik den där Kaninmannen.’ Du vet närbilden på mig då, när jag ska reagera. 29 omtagningar! 29 omtagningar! När man kommer upp i fem omtagningar börjar man undra vad man gör för fel. Men Stig var förbannat lugn. Jag har aldrig varit med om något liknande.”
Inspelningsperioden följdes av en bearbetningsperiod. Att bli av med det mentala slagget tog tid. ”Jag mådde ganska illa. Det var många bilder jag hade i huvudet. Under tiden vi filmade kunde jag inte moralisera över min egen karaktär. Det var värst efteråt. Jag hade en egen utvärdering. Och jag söp rätt bra. Det behövdes.”
Jörgen Löwenfeldt
