Svensk dagspress började recensera film för ungefär 100 år sedan. I Social-Demokraten skrev signaturen Maudlin den 20 mars 1909 om programmen på Centralbiografen och Olympia i Stockholm. »En serie djurbilder äro roliga och instruktiva«, »Bulgariska zigenare är en bra serie« och »Favoriter på bjudning är en älskvärd bild med barn som hålla bjudning för två blanka, välskötta hästar och en klok pudel« är tre lösryckta citat som ger en vink om tonen. Syftet med den tidiga filmrecensionen var att informera läsaren om den aktuella biografrepertoaren – ett slags kåserisk konsumentupplysning snarare än kritisk utvärdering. Hynek Pallas menar att det inte ser värst annorlunda ut så här ett sekel senare. Har filmkritiken någon framtid? Och vilken framtid då?
Det senaste året har det talats mycket om den svenska filmkrisen och biografdöden. Men konstigt nog har få debattörer kopplat dessa företeelser till filmkritiken och dess framtid. Ändå är dagens filmkritik, och dess historia, helt och hållet knuten till biografen som visningsform. Filmkritiken föddes kring förra sekelskiftet, inte många år efter de första visningarna i landet. Man behandlade då främst visningsformen – det vill säga filmen som spektakel. De första kritikerna var, i linje med filmens låga status, kvinnor som skrev under pseudonym. Först i och med filmens förborgerligande under slutet av 1910-talet, när den i och med filmatiseringar av Selma Lagerlöfs och Henrik Ibsens verk klev över tröskeln till konsternas finrum, började verken recenseras, och då av män. Redan så tidigt etablerades en kontinuitet då man skrev om filmerna i samband med premiären.
Med få undantag ser det idag ut på samma sätt som det gjorde när kritiken etablerades i slutet av 10-talet: de stora dagstidningarna recenserar de sju filmerna som har biopremiär på fredagen, och har någon intervju i samband med vissa av filmerna, övriga medier gör ett urval som de recenserar. Ytterst få av dessa medier ger ett någotsånär likvärdigt utrymme till film i andra fönster än biografens. Ur historisk synvinkel är detta fullt förståeligt eftersom biografen haft en unik ställning ur marknads- och distributionssynpunkt. Innan videobandspelarens födelse kunde man se filmer som inte fick biopremiär på tv eller gå på filmfestival, men det var först i och med dvd-skivans intåg och slutligen nedladdningen som kartan ritades om på ett oåterkalleligt vis.
Fram till för några år sedan var makten över det svenska filmlandskapet alltså, grovt uttryckt, i händerna på distributörerna. Landets filmbevakning – i alla fall vid sidan av visst utrymme i de specialiserade filmmedierna – är nämligen utformad efter vad denna handfull distributörer anser vara kommersiellt gångbart och kvalitativt. Deras inköpare besöker filmfestivaler eller förbinder sig att ta en handfull mindre attraktiva titlar med de stora blockbusterfilmerna. I den klassiska och än idag rådande modellen sätts filmkritikern att bevaka och utvärdera dessa produkter för biopubliken. Så länge biografen var en exklusiv distributionskanal var detta en självklar modell, men inte längre.
Jag känner ingen glädje över att utropa biografens död – men som visningsform blöder biofilmen i dagens affärsmodell pengar för film-bolagen. Detta trots att allt fler människor ser allt mer film, vilket kommer innebära att biografen i framtiden inte kommer vara primär ur marknadsföringssynpunkt. I längden innebär detta att biografen blir den minst viktiga distributionskanalen Det är inte alls dumt – vi som älskar biografen blir nog bara glada om det blir dyrare och mer exklusivt att »gå på bio« – men biografernas filmutbud kommer inte vara en grund att sköta en samtidsrelevant filmbevakning på.
En av de aktörer som kommer att lida mest av detta är distributören. De är delvis anledningen till dagens hold-back period, den period där de exklusivt äger filmen, som gör att det går sex månader mellan biografpremiär och dvd-släpp och är en direkt orsak till att filmbolagen inte kan börja sälja en film i nedladdningsformat samma dag som den går upp på bio. Men när en ny affärsmodell är på plats – och den kommer att komma – försvinner på gott och ont deras idag så viktiga förhandsurval. Det kommer kanske att finnas nedladdningsportaler, och kanske kan ett etablerat varumärke ge en viss kvalitetsglans åt en sådan – men då är det troligare att sådana sköts av filmfestivaler som redan idag har rollen att sätta kvalitetsstämplar på en film. Om du i framtiden kan gå in på Cannes eller Göteborgs filmfestivals hemsida och ladda ner den där rumänska filmen alla pratade om men som du missade under festivalen – vem behöver då en traditionell distributör?
Frågan är vad filmkritikerns roll kommer att bli i ett sådant här landskap. Jag anser, vilket väl förväntas av mig som verksam filmkritiker, att behovet av filmkritiker kommer att vara ännu större. Men, och det här är den bra biten – det kommer att ställas höga krav på kunskap. För om det inte finns en nationellt begränsad pool av filmer – veckans sju biopremiärer – finns det heller inget behov av en filmkritiker vars uppgift enbart är värderande och uttolkande – det vill säga tyckande. Nej, den relevante filmkritikerns uppgift blir istället en blandning av journalistik och kritik. Han eller hon måste ha en överblick över vad som händer i ett internationellt filmlandskap (vilket lär bli en styv uppgift) och kunna välja ut pärlorna och presentera dem för en publik utan att bli alltför exklusiv eller bred. Man kan säga att den tidskrift du läser den här texten i, precis som P1:s program Kino (eller för den delen Filmkrönikans slutgiltiga död i Svt), är tydliga indikationer på var medier om film är på väg i en tid då rörlig bild är mer närvarande i vår kultur än någonsin förr.
De medier som är mest fast i den klassiska filmbevakningen är de stora dagstidningarna – kanske för att de har en rigid uppdelning mellan konst och nöje och för att det är tydligt vad det innebär att hamna i respektive kategori (betyg eller inte). De är också låsta i en uppdelning av rörlig bild som gör åtskillnad mellan film i olika distributionsformer (tv, gallerier, bio). Men det är paradoxalt nog dagstidningarna som har mest kunskap, nätverk och resurser för att kunna gå i bräschen för en ny filmkritik – och som för sin egen överlevnads skull har mycket att tjäna på att erbjuda en initierad bevakning som inte kan köpas från TT eller läsas på vilken blogg som helst. Här finns till exempel resurserna för att åka på filmfestivaler – vilket man av tradition har gjort länge – men man måste då börja prioritera att skriva om de många filmer som svenska distributörer inte har köpt redan. Man sitter, i form av kritiker och journalister med filmvetenskapliga utbildningar, på kunskaper om filmhistorien som är viktiga – och som kommer att bli viktigare i takt med det idoga arkivrensande och återutgivande som sker världen över och skriver om filmhistorien.
När utbudet blir oöverskådligt blir dessutom nischen viktigare: då kan den barnfilmskritiker som tidigare gnällt på det usla utbudet på svenska biografer med varsam hand lotsa publiken till de filmer som visades på det årets upplaga av Barn-och Ungdomsfilmfestivalen – eftersom de naturligtvis finns till nedladdning på hemsidan. Genom att på detta vis tematisera – med exempelvis BUFF som ram – kan man visa på trender, uttolka, men samtidigt arbeta efter en värderande kritisk modell och diskutera de barnfilmer som är bra och intressanta och förklara varför de dåliga filmerna inte fungerar. Exakt samma lösning är enkelt överförbar till ett filmprogram i tv eller på nätet.
För dagstidningen är den utrymmesmässiga lösningen att filmredaktionen blir ett bloggkluster för den här sortens kritiker. När tidningen sedan kommer i pappersformat fredag, lördag och söndag publicerar man temaartiklar med hänvisningar till filmer i olika fönster. Kanske ett par huvudrecensioner av filmer som anses särskilt värda att uppmärksamma – jag kan tänka mig att stora nationella produktioner alltid kommer att ha förtur – eller för att de passar väl in i någon aktuell tematisering.
Men fortsätter filmkritiken att sätta blind tillit till biografen – då kommer dagens kritiker inom ett par år att vara förvisade till att skriva 500 tecken plus betyg om det fåtal filmer som tack vare spektakel som 3D, luktfilm eller storstjärnor får premiär i framtidens eventbiografer. Inte helt olikt våra förfäder i mediets begynnelse.
Illustration: Melina Grundel
