En av de mer charmiga filmer man kan hitta på Youtube idag är Prometeus – La rivoluzione dei media. På engelska har den titeln Prometeus – The media revolution och har setts över en halv miljon gånger. Det hela är en ganska enkel flashanimation – spetsad med en berättarröst på italiensk pidgin-engelska – vilken på fem minuter tecknar webbens mediehistoria. Alltifrån copyright, Napster och illegal fildelning behandlas, fram till födelsen av »the prosumer – a producer and consumer of information«. I takt med att medieformerna konvergerar, slängs fildelare i fängelse. Flickr framhålls som »the biggest repository in the history of photos – and Youtube for movies.« När filmen växlar över till ett framtidsscenario framhålls att Amazon och Google fullständigt dominerar webblandskapet. År 2000 blir Larry Lessig – famös för sin bok Free culture – amerikansk justitieminister och deklararer all upphovsrätt som illegal. »The concept of static information – books, articles, images – changes and is transformed into knowledge flow«. Och 2022 lanseras Amazon Place, ett företag som helt sonika kan replikera verkligheten: »You can be on Mars, at the battle of Waterloo, or at the Super Bowl as a person – it’s real!«.

Prometeus – La rivoluzione dei media är en mycket elegant liten video. Och då inte bara på det vis som den analyserar webbens samtid – och framtid – utan också på det sätt som mediestrategerna på firman Casaleggio Associati, som producerat videon, gör reklam för sig själva. Från ett mediehistoriskt perspektiv är det mest framträdande med Youtube, Flickr och andra liknande sajter att de just erbjuder framtidens distributionsmodell för mediematerial. Det förefaller dessutom som att de håller på att förändra hur mediematerial utnyttjas. I traditionella mediearkiv används kanske tio procent av det som samlats in – resten kommer ingen någonsin att titta eller höra på (problemet är förstås att man inte vet vilka tio procent som blir poppis). Beräkningar som gjorts antyder dock att enkelheten i att titta på videor på exempelvis Youtube, gör att nästan alla filmer där ses av någon – alltså ett användarmönster tvärtemot det traditionella. Det är precis därför Youtube och Flickr är viktiga mediefenomen: de erbjuder nämligen nya sätt att tänka kring distribution av information.

Youtube är idag världens största arkiv för rörliga bilder – enligt uppgift finns där omkring 40 miljarder klipp och varje dag laddas 100 000 nya videor upp. Eftersom distributionskostnaderna är noll lämpar sig Youtube ovanligt väl för att pröva olika slags mediala affärskoncept – som till exempel Casaleggio Associatis – i en närmast ändlös rad av experiment kring vad som kan tänkas bli populärt. Internet präglas för tillfället av ett närmast lavinartat, ökande utbud av rörliga bilder – World Wide Video Web har det kallats. För en tid sedan rapporterades det att de 100 miljoner videoklipp som varje dag ses på Youtube tar lika mycket bandbredd i anspråk som hela internet använde år 2000. Tillväxten är så hög att webbens bandbredd uppenbarligen hotas om utvecklingen mot mer rörlig bild fortsätter i samma rasande takt. Och värre lär det bli – sedan en tid tillbaka erbjuder Youtube även högupplöst videomaterial.

Från början var sajter som Youtube och Flickr helt användardrivna. Men allteftersom har stora institutioner som BBC eller Library of Congress hakat på och uppgraderat dem till globala mediearkiv. Sedan Google köpte Youtube för den svindlande summan 13 miljarder kronor, har olika professionella samarbeten framför allt varit ett sätt för Youtube att tackla de ständiga juridiska överträdelserna som användare av sajten gör sig skyldiga till. Förra året tog man även fram ett antipiratprogram för att lokalisera upphovsskyddat material. Men det verkligt intressanta är att de aktörer som åtalat Youtube samtidigt har etablerade samarbeten med sajten – alla vill vara där användarna är. Så är till exempel fallet med det franska nationella mediearkivet INA – en organisation som både stämt och samarbetar med Youtube på samma gång. Att förhållandet mellan amatörism och professionalitet omförhandlas på Youtube är bekant, men det gäller alltså även den amorfa gränsdragningen mellan legal och illegal medieverksamhet.

Mängden fotografier på Flickr och antalet rörliga bilder på Youtube har gjort dem till kulturella fenomen utan like i mediehistorien. En avgörande skillnad gentemot 1900-talets medier är dock att Youtube eller Flickr framträder som medier först när de används. Genom att söka och klicka sig fram i deras hyperlänkade och socialt taggade struktur – en struktur som skapats av samma användare som nyttjar sajten – är det användaren som definierar mediets form. Det låter kanske banalt, men allt eftersom användaren klickar sig vidare fylls sajterna interaktivt av innehåll som väljs ut. Urval sker alltså inte på den grundläggande premissen att text används som ingång i arkivet – vilket varit fallet sedan antiken. Webbarkiv bestämmer sin egen mediala ordning, och det är i så måtto omöjligt att bevara Youtube eller Flickr – som medieformer är de nämligen själva ett slags arkiv.

Faktum är att Youtube, Flickr och snarlika sajter är exempel på hur internet håller på att förändra de klassiska medieformerna i en arkivarisk riktning. Den webbaserade televisionen är också ett bra exempel. ”Mer än 2 000 timmar TV – när du vill” lyder ju som bekant devisen på svt.se. Precis som Youtube är den webbaserade televisionen ett interaktivt arkiv, uppbyggt av ett slags mediala kluster av inslag – vilka kan ses när som helst, dygnet runt från vart som helst på jorden. Förvisso kan traditionell tv också betraktas som ett slags arkiv; för många tv-kanaler har ju programarkivet tjänat både som en resurs för produktion och som uppsamlingsplats för mediets samlade produktion. Men snarare än att vara en sändare av enskilda program eller av ett televisuellt flöde som den klassiska televisionen, är webb-tv till sin faktiska natur ett arkiv. Youtube, Flickr eller webb-tv som arkiv skall därför inte förstås metaforiskt utan helt bokstavligt – på webben är dessa medieformer interaktiva arkiv.

För egen del funderar jag ganska mycket över vilka implikationer den här mediehistoriska och arkivariska utvecklingen på webben kommer att ha på sikt. Vilka lärdomar kan man egentligen dra av Youtube och Flickr? För ett antal institutioner inom den svenska ABM-sektorn (Arkiv, Bibliotek, Museum) där jag själv är verksam, har sajter som dessa givit upphov till en närmast prekär situation – om man nu alls intresserar sig för dem. ABM-sektorn lägger för tillfället ner miljontals kronor på att digitalisera sina samlingar. Det ses som ett sätt att skydda och bevara, men tankemodellen för hur detta material skall tillgängliggöras är fortfarande kvar i 1800talet. Handskrifter och tv-program, fotografier och dagstidningar är fjättrade vid sina respektive institutioner. Poängen med IT på dessa institutioner är alltjämt att den förenklar sökningar – en modell som varit rådande i snart 20 år. Som användare är man i längden dock knappast intresserad av katalogposterna om Strindberg i den nationella arkivdatabasen, inte heller är den textuella informationen om Bergmans filmer i Svensk filmdatabas speciellt upphetsande – man vill förstås se materialet. Ute på webben har man för länge sedan lämnat detta synsätt bakom sig. Föreställ er till exempel att Youtube, Flickr eller Corbis skulle erbjuda katalogposter av sitt mediematerial – vem tusan skulle vara intresserad av det?

Det största problemet för olika nationella kulturarvsinstitutioner – om de så har texter, bilder, filmer eller tv-program i sina arkiv – är just oförmågan att växla ut webbens distributionspotential. Precis som filmbranschen skyggar för webben som en ny slags medial plattform – film är ju bäst på bio, eller? – väjer ABM-sektorn för internets möjligheter. De fysiska arkiven och biblioteken är fortfarande det insamlade materialets helgade tempel. Det framstår faktiskt som absurt att Statens ljud- och bild arkivs 1,3 miljoner digitala mediefiler endast kan användas på Karlavägen 98 i Stockholm – jag som arbetar där kan ju se och höra på detta material var jag än befinner mig på denna jord, förutsatt att jag har en hyfsad upp koppling. Politiker och utredare måste därför inse att ABM-sektorns sisyfosarbete med att digitalisera sina samlingar inte kan sluta där – materialet måste också kunna tillgängliggöras med hjälp av den nya tekniken. Man måste lära sig av utvecklingen på webben och ta upp kampen med olika rättighetsorganisationer; inloggningsstrukturer måste implementeras, licensavtal upprättas och överenskommelser ingås. Risken att bli marginaliserad i samtidens informationsflöde är annars uppenbar, inte minst i en liberal tid där marknaden tros kunna ta hand om det mesta. Det är därför hög tid för ABM-sektorn att flytta fram positionerna och fundera över sin framtida strategi. Att surfa in på Youtube eller Flickr är en bra början.

[Uppdatering: När texten skrevs var Pelle Snickars forskningschef på Statens ljud- och bildarkiv (SLBA). Den 1 januari 2009 uppgick SLBA i Kungliga bibliotekets samlingar och fick där namnet ”Avdelningen för audiovisuella medier”. SLBA låg på Karlavägen i Stockholm, men samlingarna återfinns sedan mars 2011 i Kungliga bibliotekets lokaler.]