Michael Haneke har spelat in filmen Funny Games två gånger. Inte så konstigt egentligen, för det är mycket i hans filmer som handlar om döda repetitioner. Den sjunde kontinenten är full av monoton metodik och statisk upprepning. Men till slut löper rutinen amok.
Vi såg Den sjunde kontinenten precis när jag flyttat hit. Vi hade flyttat runt grejer i det stora rummet, satt vid varsitt skrivbord i varsin ände och bytt ut några bilder på väggarna. Vi hade svettats och varit trötta på varandra, men blivit sams. Vi låg sked i sängen och tittade på datorn: 1987, 88, 89. En titel som anspelar på kyligast tänkbara klimat ställs mot några bilder av ett idealt, paradisiskt strandlandskap, förmodligen i Australien. Sand eller is. Beroende på vilket färgraster man låter svepa över bilden. Och där emellan, det vi såg mest, ett långsamt, grått Österrike. Till en början förefallande slumpmässiga utsnitt från 1987, 88, 89. Sedan en intensifiering, en dramatisk ändring i rutinerna.
Min fascination för ritualer. Tryggheten och tvånget i dem. Att jag vill vara med dig är en hamrande rörelse. Det var precis i början som jag för första gången tänkte, att vi kunde prata oss till att komma alldeles intill varandra. Lyckas ta sig en liten bit ut från ensamheten, där ingen ser en. Det var en vansinnig fågel precis utanför ditt sovrumsfönster. Varje kväll efter att vi legat med varandra hörde vi det där sjuka lätet, runt midnatt, varje dygn, i november.
Vi fick närhet och vi fick en svärta som stämde överens med något vi hela tiden gick och bar på. Vi fick kolla på varandra. Vi fick cockies och kyssar.
Efter filmen var du helt förstörd. Verkade spänd i flera dagar. Jag fick den där osäkra känslan då jag inte vet om du behöver mig som allra mest eller tycker att jag borde försvinna. Jag fixade att hantera det där brutala slutet skapligt (Glassplittret, vattnet, det lilla lilla livet, det lilla lilla sorgsna barnhjärtat, flimret, döden, ljudet när någon försöker dö, flimret.), jag grät bara lite. Jag visste redan hur filmen skulle sluta. J hade ringt något år tidigare och sagt att han sett en jättespekulativ film med långa tagningar, där ett par i slutet förstör alla sina ägodelar, och slutligen tar sina egna och deras lilla dotters liv. Jag satt på vagnen när han ringde och hoppade av i stan. Vi fikade någonstans nära Domkyrkan. Pratade vi om gråt sedan? Eller en annan Hanekefilm? Vad en provokation kunde vara?
Såsom jag tror att vi gemensamt har tänkt: vi har inga barn att hålla vid liv. Vi ska vara tillsammans och hjälpas åt. Vi ska skriva brev om hur våra dagar ser ut. Hur vi går upp, käkar, duschar, läser, jobbar, motionerar en stund och går och lägger oss. De skulle ligga som en voice-over över bilder på dig när du sitter och läser på Kurs- och tidningsbiblioteket, när jag handlar mat, när vi går en promenad runt Masthuggskyrkan, när jag sitter och skriver, när du pratar i telefon samtidigt som du går upp för trapporna. Vi skulle läsa upp breven i kör, glatt, svagt sarkastiskt tonfall. Det skulle vara brev skrivna av oss tillsammans, men jag vet inte till vem.
Hem. Torkat. Datorn. Plaststjärten. Spökhistorier.
Hem. Missfärgning. Utrensning. Inramning.
Hem. Delar som inte går ihop och delar som går ihop.
Hem. Du står som inklippt där, med dina saker.
När Anna och Georg Schober enligt ett slags löpandebandprincip tar ut alla sina besparingar från banken, spikar igen sitt hus från insidan och börjar riva sönder alla sina saker, gör de bara delvis något de inte gjort tidigare. Det är bara föremålen framför dem, verktygen och projekten som är nya. De monotona metodiska rörelserna har varit där hela tiden. Rutinerna har varit där hela tiden. De förändras bara. Från att vara en upprepande figur som följer och bygger upp ett kapitalistiskt nyttosamhälle, med borgerliga familjeideal, blir rutinen, eller då, plötsligt, riten (här finns nu ett bestämt avslut), något som bryter ner samma ordningar. Figuren är intakt – monotonin, de tomma blickarna. Detta är både en häpnadsväckande suggestiv filmisk effekt och en illustration av karaktärerna: de är förstörda av produktionstänkandet, de vet inget annat sätt än effektivitet och statisk upprepning. Det industriella maskineriet går igen, har fått fäste i människorna.
Någonstans blir jag provocerad över att konsekvensen av ett inrutat liv är ett totalt fördärv. Trots filmens brutalitet och uttryck av ångest och skräck, läser jag den som att total självutplåning är det enda rimliga i ett statiskt liv i en sorglig värld. Jag blir arg för att det inte tydligt nog är samhällets fel. Frågan om vad som kom först – ett samhälle som utkräver rutinen som ett filter för att man ska kunna värja sig mot alla val, all information, all tragik, och för all del lönearbeta; eller ett psyke med ett behov av struktur, som i detta fall tömmer sig själv på mening. Den frågan finns inte i Michael Hanekes film. Detta, tänker jag, bidrar till att göra filmen svår, ogiven.
Hjärtat. Jag skulle vilja riva sönder våra pengar, strö dem över Göta älv och ändå behålla förnimmelsen av ordning. Kommer du hem snart? Vad ska vi göra då? Jag har börjat hata telefoner, de sätter allt i gungning. Jag är trött på att samla. Vad ska vi göra då? Ordna. Något annat.
Vad jag tänker på hela tiden: det invanda, avgränsades växelvisa lugnande och kvävning.
Eva låtsas vara blind för att någon ska se. Anna arbetar som optiker. Vi ser inte in i varandra. Vi är i slutänden ensamma. Det kommersiella informationssamhället älskar bilder, förmedlar en osviklig hängivenhet inför bildens kraft, magi, och kanske, dess inbillade sanning. En österrikisk dröm, en bild av Australien. Uttala drömmen: »Vi emigrerar och bygger nytt.« Men istället svara mot en avgrundslös tomhet, under bilderna, under varorna. Är det en ironisk grimas att teven fortsätter flimra under tiden som livet slocknar? Harklingarna, de djuriska reflexerna mot att sluta andas, det kroppsliga kaoset vid ritens slut mot tv-apparatens osvikliga, tomma flimmer.
