Motståndet mot elbehandlingen ECT som psykiatrisk behandlingsmetod nådde sin kulmen i och med Gökboet. Milos Formans film från 1975 hade förutom Ken Keseys roman föregåtts av antipsykiatrirörelens påståenden om elbehandlingens skadlighet samt läkemedelsbranschens marknadsföring av neuroleptika som ett effektivare och säkrare alternativ för behandling av schizofreni på femtiotalet. Men antipsykiatrirörelsen tycks aldrig ha intresserat sig för filmterapi. Trots att den audiovisuella chockterapi som Alex de Large utsätts för i Clockwork orange skulle kunna få en stålmagad filmbrukare att kalla på totalstopp för rörliga bilder i öppenvårdspsykiatrin. På samma sätt som förespråkare av elbehandling inte uppskattar svartmålningen i Gökboet, där ECT nämns i samma andetag som lobotomi, ger inte Clockwork orange någon rättvisande bild av filmterapi, ett begrepp som strängt taget inte existerade när filmen hade premiär 1971.

Någon rättvisande bild av filmterapi ger inte heller de filmterapiböcker som återfinns i flodvågen av tidstypisk amerikansk självhjälpslitteratur, enligt Ursula S. Henningsson som arbetar med filmterapi i Sverige. Titlar som Rent Two Films and Let’s Talk in the Morning, Reel Therapy, The Motion Picture Prescription och Cinematherapy for Lovers: The Girl’s Guide to Finding True Love One Movie at a Time innehåller handfasta filmtips. Har du nyss fått reda på att du är adopterad? Se Rädda Willy. Har du problem med att bli vuxen? Se Mandomsprovet. ”Det är löjligt. Filmen i sig är inget botemedel. Den kan fungera som en katalysator och starta ett samtal.” Enligt Henningsson saknar många av de som arbetar med filmterapi i USA en kritisk förståelse för hur vi faktiskt ser på film, och få är filmvetare. ”Många av dem som arbetar med filmterapi är helt enkelt psykiatriker som tycker om film och det finns ett återkommande fel i mycket av litteraturen. Det står att Döda poeters sällskap är en film om auktoritet, att Pretty woman handlar om något annat, och så vidare. Så fungerar det inte. Du och jag är två olika personer med egna referensramar och vi skapar våra egna filmer. Därför är det inte konstigt om du minns en scen bäst från en film och jag en annan.”

Att filmer kan ha både upphetsande och lugnande effekter, fungera såväl uppåt som nedåt, kommer väl inte som en överraskning för någon, och det är lätt hänt att man självmedicinerar. Men Henningsson säger att hon inte brukar tillåta sina patienter att trösta sig med att titta på en film. ”Vi behöver våra känslor, men känslorna är samtidigt farliga. Ensamma kan bli ännu mer deppade av att titta på film ensam.” Henningsson är från början kulturjournalist och när hon studerade neuropsykologi blev hon missnöjd med hur psykologin biologiseras. ”Senare läste jag filmvetenskap och den första filmen vi såg på kursen var Bertoluccis Sista tangon i Paris. Ingen av mina unga klasskamrater tyckte om den, men under gruppanalysen berättade de samtidigt väldigt privata minnen som framkallats av filmen. Då förstod jag vilken enorm potential filmen har terapeutiskt verktyg.”

Samtalen får gärna hållas i större grupper och Henningsson har ungefär 130 filmklipp som hon kan välja att visa beroende på vilket spår diskussionen tar. Hon har scener från skräckfilm, Face/off och En familj som andra. I inledningsscenen till Office space, där en av de hunsade kontorsarbetarna konsekvent väljer fel fil på väg till jobbet, såg en deltagare en metafor för relationer i sitt liv där han vill framåt men människor drar honom tillbaka. ”Tillsammans med en enskild patient kan jag också titta på en hel film som tar upp patientens problematik. Då får patienten följa filmkaraktärens mognadsprocess, så då kommer en jungiansk analys in i bilden. Vi är med på ’hjältens resa’, som Joseph Campbell kallade den.” Men alla filmer går inte att använda i filmterapi. ”Jag visade till exempel en gång Peter Schaffers Equus, där en pojke förblindar hästar i ett stall, och många lämnade rummet. Om du använder filmer med speciella kamerarörelser eller jump-cuts, finns det också en risk att människor inte hänger med. Och en person som är utom sin känslomässiga balans ska heller aldrig avnjuta en Jean-Luc Godard-film. Då är det lättare att få vägledning av ett strukturerat Hollywood-narrativ.”

Den viktigaste delen av Henningssons arbete inom sjukvården är emellertid att arbeta med verklighetsuppfattningen hos människor med autismliknande störningar, såsom Aspbergers syndrom, och hon undersöker hur patienten skapar mening. Perceptionspsykologi i förhållande till film är förresten ingenting nytt utan studerades redan 1916 av den tyske psykologen Hugo Münsterberg, som på filmområdet kallats ”the granddaddy of the cognitivists”. ”Jag väljer ut en scen som vi tittar på. Då kan vi först titta på vilka färger patienten ser, hur många personer som syns i bild. Det vill säga, väldigt grundläggande kognitiva funktioner. Sedan kommer den lite svårare sociala perceptionen. Vilken relation finns till exempel mellan personerna i bild?”

Mycket förenklat kan man säga att förmågan att tolka sociala signaler och förstå sociala situationer utvärderas och tränas genom att fråga patienten vad huvudkaraktären gör i bild och hur patienten skulle ha betett sig i samma situation. ”Psykologiska och personlighetsbedömande tester utförs fortfarande oftast med penna och papper. Till och med den senaste forskningen går ut på att låta patienten avläsa en tvådimensionell bild. Jag anser att vi i verkligheten aldrig befinner oss i dessa tvådimensionella sammanhang, och min arbetsuppgift är ju att se på vilket sätt patientens verklighetsuppfattning är vriden. Då fungerar film bättre.” Det är viktigt att de scener som visas inte är aggressivt känsloladdade eller överlastade med intryck och Henningsson brukar använda sig mycket av den japanske regissören Yasujiro Ozus filmer. ”Jag försöker oftast hitta känslomässigt minimalistiska filmscener. Om jag visar laddade scener slipper människor själva utvärdera det som händer. Ozu är därför lämplig om man vill arbeta med den ångest eller de känslor som finns. Jag älskar till exempel hans Tokyo Story. Ozu använder så rumsliga scener och den låga och statiska kamerainställningen gör att patienten har mycket lättare att förstå vad som utspelar sig.”

För att återknyta till inledningens debatt om den bästa behandlingsmetoden för schizofreni, går det i alla fall att konstatera att rörliga bilder nu har börjat inkorporeras i gruppterapin på sina håll i USA. Tv-serien Simma lugnt, Larry!, där Larry David spelar den socialt dysfunktionelle karaktären med samma namn, har till exempel visat sig användbar för övningar i ”theory of mind”, det vill säga patienternas förmåga att tillskriva andra människor mentala tillstånd och föreställa sig hur de känner och tänker.

Rörliga bilder är kanske inte i sig ett botemedel, men om de hade använt filmterapi i Gökboet skulle kanske inte RP McMurphy och hans medpatienter ha behövt göra uppror.

Illustration: Holger Thorsin