Killer of sheep vann visserligen pris redan 1981 i Berlin, men på grund av problem med musikrättigheterna har Killer of sheep aldrig fått ordentlig distribution på bio. Förrän i år, vill säga. ”Men det var aldrig meningen att filmen skulle få biopremiär till att börja med. Det var en film jag gjorde som filmstudent och den var menad för en publik som var intresserad av sociala frågor. Jag är förvånad över att det finns människor som uppskattar filmen idag”, säger Charles Burnett.
På grund av det svartvita fotot och den handhållna kameran har filmen jämförts med den italienska neorealismen och det är kanske frestande att söka sig utomlands för att hitta föregångare till Killer of sheep. Den saknar egentlig handling och skildrar vardagen för en svart arbetarklassfamilj utan klichéer, vilket gör att den står ut i den amerikanska filmfloran. Men istället för att söka inspirationskällor på andra sidan jorden, räcker det med att konstatera att Charles Burnett grävde där han stod. Killer of sheep har sina rötter i amerikansk blues snarare än italiensk efterkrigsfilm.
”Musiken är viktig. Musiken i filmen är den musik jag växte upp med och den hjälpte mig att skapa mig en bild. En del av låtarna har en ironisk innebörd. När vi hör Paul Robeson sjunga ‘What does America do to me?’ och samtidigt ser barnen leka i ett fattigt bostadsområde, visar det på skillnaden mellan den amerikanska drömmen och den amerikanska verkligheten.” Barnen utkämpar snöbollskrig med småsten och sandkorn, hoppar mellan hustaken och står på händer medan Stan och hans fru dansar en långsam tryckare i en emblematisk scen, ett ögonblick av sällsynt närhet. Att Dinah Washingtons ”This bitter earth” är det strävsamma kärleksparets låt i Killer of sheep, säger mycket om filmen. Hon sjunger: ”Today you are young, too soon you are old”.
”Det finns inte många filmskapare idag som vet något om att vara fattig eller arbetarklass. Det är en sak att ha talang, en annan att ha erfarenhet och vilja att förändra.”
I Killer of sheep är livet en lång dags färd mot åter en ny dag. Men som någon uttryckte det, dagen är ändå inte lika lång som Stans ansikte. Han har en dyster och uppgiven syn, men finner ibland tröst i en varm tekopp eller sin dotters kramar. Stan jobbar på ett slakteri och är titelns fåramördare. På samma gång är han plågsamt medveten om att han själv också bara står och stampar i väntan på något, fast i en tillvaro som inte erbjuder någon väg ut. ”Det finns inte många filmskapare idag som vet något om att vara fattig eller arbetarklass. Det är en sak att ha talang, en annan att ha erfarenhet och vilja att förändra”, enligt Charles Burnett.
Människorna vi följer befinner sig inte på samhällets botten, men de kan gott se den. För medan det finns människor som har lite, finns det också människor som inte har något alls. Det går åtminstone att finna tröst i vetskapen att någon, bara några hus bort, i alla fall har det lite sämre. Det kunde ha varit värre. Stan skänker trots allt pengar till Frälsningsarmén.
