Produktioner pausas, premiärer skjuts upp och festivaler befinner sig i limbo. Coronaviruset har redan fått kännbara effekter inom filmvärlden, feberfrossa eller inte. Anne Thompson skriver i Indiewire att pandemin rentav kan påverka maktrelationen mellan biografnäringen och filmbolagen, som redan är under omförhandling i strömningsåldern. Helgens biosiffror i Nordamerika var de sämsta sedan september 2000.

I Sverige har kulturminister Amanda Lind redan bjudit in olika aktörer för att diskutera hotet mot kulturen. Bland dem fanns Biografägareförbundet, som domineras av biografkedjan Filmstaden och Svenska Bio. Filmstaden har som bekant en monopolliknande ställning på den svenska biomarknaden, med ett årsresultat som landade på 174 miljoner 2018. Det innebär knappast att företaget är osårbart för långvarigt hemmasittande. Konsekvenserna för filmbranschen i stort är närmast oöverblickbara.

Medan regeringen har infört ett förbud mot folksamlingar över 500 personer, efter en rekommendation från Folkhälsomyndigheten, har Filmstaden gått ett steg längre och begränsat besökarantalet ytterligare. Senaste given är en maxbeläggning på 60 procent i salongerna eller 100 bokningsbara platser om salongen har fler än 500 stolar. Inte för att det verkar råda någon publikrusning i alla fall. Folk stannar hemma och strömmar. (Uppdatering 2020-03-17: Filmstaden har nu stängt alla sina biografer tillsvidare.)

Samtidigt påminner oberoende biografer som Capitol i Stockholm, Spegeln i Malmö eller Regina i Östersund om att de håller öppet. Men det är väl ingen överkvalificerad gissning att premiärer som Amanda Kernells Charter och Waad Al-Kateabs Till min dotter kämpade förgäves för att nå igenom virusbruset i helgen. Helt eller halvt övergivna salonger i flera månader skulle kunna bli ödesdigert.

Amanda Lind utesluter inte stöd till kulturarrangörer av till exempel ”större biografvisningar”. Frågan är vad Kulturdepartementet och Filminstitutet kommer att göra för att stötta även mindre biografer, som har begränsade ekonomiska lador och marginaler.

Mångfalden på biografmarknaden är trots allt filmpolitiskt eftersatt sedan gammalt. Som Gunno Sandahl, tidigare kulturchef Folkets hus och parker, redan har påpekat krävs starkare backning av biografer utifrån ett kulturpolitiskt perspektiv: ”Det behövs en ny stödstruktur där stödet till den lokala/regionala biografen behöver mångdubblas.”

Coronakrisen i filmbranschen gör progressiv kulturpolitik på biografområdet än mer angelägen.

Till dess är det visserligen begripligt om inte alla cineaster är upplagda för en vallfärd till sitt lokala vattenhål, men den som ändå vill göra någonting kan förslagsvis köpa ett presentkort – antingen till sig själv eller till någon närstående filmfantast – och se det som en investering i biografens framtid.

Det finns säkert tillfälle och anledning att uppdatera filmdistributionens business as usual, med snävare biograffönster eller alternativa distributionsmodeller, och det är väl kul för barnfamiljer i karantän om Frost 2 eller senaste Star wars släpps snabbare än beräknat för hemmabruk. Men kasta inte ut barnet med badvattnet. Biografen är fortfarande filmkulturens viktigaste mötesplats, som knappast kommer att vara daterad efter att coronakurvan har deskalerat. Och det gäller i lika hög grad omvälvande upplevelser i intima salonger som ”större biografvisningar”.