fbpx
Kommentar & debatt Olle Agebro, 27 mars 2020

Därför kommer kvartersbiografen att överleva

Varför ska folk återvända till biograferna när strömningstjänsterna ständigt uppdaterar sitt utbud? Olle Agebro, styrelseordförande för Fyrisbiografen i Uppsala, förklarar varför filmkärlek är en mer hållbar investering än 4DX-stolar.

En lördag för ett par veckor sedan hade vi två slutsålda visningar på Fyrisbiografen som hade varit omöjliga att förutse för tio år sedan. Den första visningen var vår premiärföreställning av Arne Alligator, en långfilmsversion av youtubefenomenet med det sjungande krokodildjuret. Den andra var vår jubileumsföreställning av Wachowskisystrarnas Matrix, en sci-fi-klassiker som vem som helst i publiken hade kunnat streama hemifrån soffan. Det säger något om hur vårt filmtittande har förändrats, trots att biografbranschen har varit livrädd inför varje teknikskifte sedan traumat efter de första tv-sändningarna på 50-talet. Det säger kanske också något om hur omöjligt det är att förutse var den här sortens biograf befinner sig om tio år.

Under de senaste åren har digitaliseringen förändrat biografen som plats i grunden. Att analoga filmrullar bytts ut mot digitala filer har styrt filmbranschen i två motsatta riktningar. De kostnadsbesparingar och den tidseffektivisering som de digitala filerna inneburit har gynnat biograferna och i förlängningen skapat förutsättningar för nya filmdistributörer. Utbudet av klassiker, dokumentärer, spelfilm och kortfilm som finns att visa på biograf är idag större än någonsin, samtidigt som varje enskild films chans att nå en stor publik blir allt mindre. Parallellt med denna mångfaldsutveckling har dock digitaliseringen även möjliggjort en total likriktning eftersom de största titlarna i princip kan ockupera varenda biograf i landet – nya Star Wars har premiär på IMAX-salongen i Mall of Scandinavia samtidigt som den visas i Folkets hus i Haparanda.

De fristående biograferna står de närmaste åren inför det kanske viktigaste strategiska vägvalet på decennier. Det är fullt möjligt att lokalt ta samma position som Sveriges kommersiellt starkaste Filmstaden-biografer, men det är också möjligt att välja något helt annat.

Det digitala filmlandskapet är en förutsättning för både Arne Alligator-premiären och Matrix-visningen, men förklarar inte varför våra visningar blev slutsålda. Jag tänker på det när jag står i foajén medan en lång rad Arne Alligator-peppade treåringar rumlar in salongen. Innan filmvisningen börjar frågar vår biografmaskinist Unni hur många som varit på bio tidigare, de flesta barnen är här för första gången och Unni ger dem en kort lektion i hur det går till, hon visar hur man kan massera sina öron för att höra extra bra, hon berättar att det kommer att bli mörkt (men inte på ett läskigt sätt) och att man får klappa händerna efter filmen om man tycker att den var bra. Jag har svårt att helt greppa hur en treåring uppfattar sitt första biobesök, men när den här ipadgenerationen kommer ut ur salongen syns det i deras ögon att de varit med om något livsomvälvande tillsammans med Arne Alligator.

Senare på kvällen är en helt annan publik med om en omvälvande upplevelse på ett helt annat vis. Vi presenterar Matrix som den moderna sci-fi-klassiker den är, men diskuterar den också med avstamp i dess metaforer för transidentiteter och dess förhållande till en vidare transfilmskontext. Publiksammansättningen spänner från tonåriga killar som ser filmen för första gången till pensionärsdamer som vill se den igen, det är en typ av kollektiv filmupplevelse som inte liknar något annat och samtalen efteråt är sådana som jag aldrig hört i den snabbköpsliknande foajén på en kommersiell biograf. I den svenska filmdebatten pratas det ofta om att det som får publiken att hitta till biografen är filmatiseringar av kända förlagor, stora skådespelare och bra recensioner, men när jag möter vår publik ser jag helt andra faktorer.

Ettan på Fyrisbiografen i Uppsala.

Ettan på Fyrisbiografen i Uppsala.

Så vad kommer få publiken att gå till biografen 2029? Den globala biografbranschen kommer att fortsätta att uppfinna nya iterationer av 3D, 4DX och än högre bildhastigheter för att locka fram det engagemang som behövs från varje besökare. Skillnaden är att digitaliseringens effekt på branschen bara kommer att tillta, fönstret mellan biopremiär och Netflixpremiär fortsätter att krympa, fler filmer konkurrerar om uppmärksamheten samtidigt, publikens hemmabiosystem blir billigare och bättre.

De mest spännande svenska biograferna just nu, som Bio Roy i Göteborg, Capitol i Stockholm och Folkets Bio i Umeå, är inte framgångsrika för att de har 3D-glasögon eller skakande stolar med vattensprutor utan för att de hittat ett sätt att bygga en stark relation till sin publik som är unikt för biografen, ett sätt att förvandla biobesökare till cineaster. Oavsett om det handlar om biografbarer, frukostbio, podcasts, nyrestaurerade klassiker eller egenhändigt programsatta filmfestivaler så bygger biograferna ett förtroende och en förväntan på filmupplevelser som bara händer just där och då. Och de gör det tillsammans med en publik som litar på biografens filmurval – om det så är en världspremiär eller en film som sedan länge finns på strömningstjänsterna.

På internationella biografkonferenser har ett av de senaste årens mest omdebatterade ämnen varit publikdata och hur den här informationen kan användas för att förutspå publikbeteenden och rikta reklam till rätt målgrupper. Den kommersiella biografbranschen kommer att använda det här för att sälja ännu fler biljetter till nästa Marvel- och Star Wars-film, men samma teknik kommer att hjälpa den fristående biografen att komma närmare sin publik, förstå den djupare och använda den här kunskapen till att programsätta mer värdefull film för ännu smalare publikgrupper.

Trots en ökad kommersialisering och konkurrens från alla håll, kommer fristående biografer att kunna åstadkomma något verkligt betydande, om de slutar att vara ett exklusivt visningsfönster för givna publikfavoriter. Framtidens kvartersbiograf kan istället bli ett rum för att tillsammans med publiken skapa mer meningsfulla relationer till film. På tio års sikt är filmkärlek en betydligt mer hållbar investering än både 4DX-stolar och bestseller-filmatiseringar.

Texten har tidigare publicerats i FLM Vinter 2020.

Läs också: Därför måste vi stötta våra oberoende biografer i coronatider

Annons