fbpx
Kritik & essä Jason Meredith, 16 juni 2019

Halloween vänder uppochned på final girl-konventionen

Hur åldras egentligen en final girl? Jason Meredith skriver om hur en skräckschablon får ett andra liv Halloween-serien.

FILM. Halloween (David Gordon Green, 2018). Se filmen här.

Det finns ingen film som gjort så mycket för begreppet ”final girl”, som John Carpenters stilbildande Halloween från 1978. Och ingen bär upp titeln ”final girl” så passade som Jamie Lee Curtis i rollen som Laurie Strode.

Begreppet myntades av filmprofessorn Carol J. Clover i en artikel 1992. Enligt Clovers definition är en ”final girl” en oskuldsfull flicka som håller sig borta alkohol, gräs och sex. I filmen sista akt maskuliniserar hon sig genom att ta till falliska tillhyggen som knivar, svärd eller liknande föremål. Ändå klarar sig vår ”final girl” sällan undan skräcken utan manlig inblandning.

Clover menar att det oftast är kvinnor som porträtteras som offer i skräck eftersom de kan uppvisa ett bredare spektra av emotionella uttryck. Ilska och krafthandlingar tillhör männen, medan skrik, gråt och be om nåd tillhör kvinnorna. Genom den kristna traditionen är det kvinnan som ska straffas då hon genom sin sexuella lusta varit orsaken till mannens synder.

Carpenters Halloween är inget undantag. Barnvakter som trånande väntar på sina pojkvänner faller offer för Michael Myers, medan den oskuldsfulla Laurie överlever ända till slutet. Genom sin icke sexualiserade position är det hon som får uppdraget att bekämpa monstret, hon som blir en ”final girl”.

I David Gordon Greens Halloween, som hade premiär 40 år efter originalfilmen, är intertextualiteten den frigörande faktorn. Respektfullt och hänsynsfullt ställer han nyckelscener ur Carpenters film på ända och återanvänder dem i ny tappning för att få publiken att jubla åt hypertexten, samtidigt som han planterar referenser från hela Halloween-serien. Efter jublet och skrattet kommer chockens knytnäve i magen i en brutalare och mer modern tappning.

John Carpenters Halloween avrundas med ett öppet slut. Myers är spårlöst försvunnen när polisen anländer till brottsplatsen, vilket etablerade en stark konvention i genren. Hotet som oftast försvann utan spår, i väntan uppföljaren, eller som dök upp för en sista chock innan lamporna tändes i biosalongen. Vi skulle kunna läsa det som en metafor för den oövervinnerliga patriarkala strukturen. Kvinnan kan inte besegra sin förövare, oavsett hur mycket hon försöker, ”final girl” eller inte.

Halloween blev en framgångssaga. John Carpenter fick sitt stora genombrott och en lysande karriär var utstakad för både Carpenter och hans producent Debra Hill. Men även den unga Jamie Lee Curtis, dotter till Janet Leigh, som stalkades av Anthony Perkins i Hitchcocks Psycho. Curtis fortsatte göra liknande roller i filmer The fog, Prom night och Terror train innan hon blev aktuell för större filmer i andra genrer.

Men hon har också repriserat sin roll som Laurie Strode i fyra filmer om Michael Myers illdåd. Halloween hamnade snabbt i skottgluggen för moralpaniken som blomstrade vid tillfället. Oavsett John Carpenters egna uttalande att filmen inte är mer än en just en skräckframkallande film, har den analyserats som kommentar på den amerikanska förortens baksidor, brister inom psykiatrin, samt setts som en uppmuntran till kvinnofientlighet och sadism då åskådarna identifierar sig med den maskerade Michael Myers. Clover menar dock att de manliga åskådare som identifierar sig med antagonisten ändå kan skifta sin åskådarposition under filmens gång och mot slutet ändå identifierar sig med den kvinnliga protagonisten, filmens ”final girl”.

Visst går det att argumentera för att styrkan hos en ”final girl” är ett bemyndigande av den oskuldsfulla kvinnan. Samtidigt finns det en tendens att analyser av skräckfilm irrar bort sig i symbolism och metaforer. Som exempelvis att kvinnors offerroll i skräckfilmer nödvändigtvis är ett uttryck för kvinnofientlighet. Och allt detta har David Gordon Green, Danny McBride och Jeff Fradley tagit hänsyn till i sitt manus till den senaste Halloween-filmen.

Det är en helt ny Laurie Strode som väntar på sin förövare. Filmen bortser från alla tidigare uppföljare och tar vid fyrtio år efter morden.

Vi möter nu vår huvudperson som äldre kvinna. Hon är en rynkig och gråhårig tant med glasögon som dessutom blivit mormor. Vilket bara det får betraktas som något slags framsteg – skräckfilmens antagonister tenderar trots allt att jaga yngre kvinnor.

Samtidigt har Michael Myers fått en krans av grått hår som farfarlikt exponerar flintfläcken – monstret har också åldrats. Den ikoniska masken har påverkats av tidens gång. Latexmasken har börjat förruttna, den är sladdrig och ser ut som den skall falla sönder när som helst.

Vi möter en trasig familj i kristillstånd, med en tokig mormor som har uppfostrat sin dotter till att alltid vara beredd att möta hotet. Istället för Barbies och prinsessklänningar är Karen (Judy Greer) uppväxt i ett hem fyllt av vapen, lönngångar och underjordiska skyddsrum. Laurie är isolerad av sin rädsla och fullständiga övertygelse att Michael Myers en dag kommer att återvända. Grälen med dottern Karen har slitit sönder familjen, och frustrationen hos dotterdottern Allyson (Andi Matichak), som bara vill att mamma och mormor ska bli sams, ligger som en rem av realism genom filmen. Idyllen som målades upp i Carpenters film, innan skräcken slog till, får här en motpol i en obekväm ångest med många timmars gråt och kaos bakom sig.

Greens Halloween visar framför allt att Laurie Strode inte längre är en ”final girl” i Clovers bemärkelse. Hon representerar snarare ”femme castratrice” i Barbara Creeds mening. Hon tar för sig, hon är målmedveten, hon beter sig maskulint utan att förlora sin kvinnlighet. Hon är som en prepper som väntar på slutet.

Beväpnade med större och starkare fallosar än Myers, lurar de honom till moderns källare och en fälla som måste beskrivas som skräckfilmhistoriens mäktigaste vagina dentata. Myers har förlorat – och Strode-kvinnorna går segrande ifrån kampen.

Laurie Strode är ett kvinnligt monster, som kastrerar Myers genom att ta hans makt ifrån honom, och hon gör det som en hämnd för att han krossade hennes idyll redan 1978.

Det finns en enorm styrka hos kvinnorna i Greens Halloween. Green har kärleksfullt vänt uppochned på en genrekonvention och skapat en film som garanterat kommer att visas rygg mot rygg med originalet för all framtid. Halloween har hittat hem.

Annons