Kritik & essä Mikaela Kindblom, 27 oktober 2017

Gösta Ekman var mer än bara en dandy

Nu går det att återupptäcka Gösta Ekman den äldre genom en ny dvd-box. Mikaela Kindblom försöker fånga stjärnstoftet av Hasses pappa och Göstas farfar.

Vem hade vi jämfört honom med idag, Gösta Ekman den äldre? Gösta Ekman (1890-1938) blev en legend redan under sin korta levnad. Han var en tjejtjusare, en dandy, en pojkman, en clown, en demonisk förförare med kokainstinn blick och fäbless för dubbelroller. Han var rolig, tragisk, förhäxande vacker och säkert helt underbar när han improviserade på scen eller insisterade på att göra Hamlet till en människa som alla kunde begripa. Samtidigt spelade han förvånansvärt många kungar: Karl XII, Gustav Wasa, Erik XIV, Karl XV och Gustaf III förvandlades alla till blonda sagoprinsar som såg ut att ha stigit direkt ur en John Bauer-målning. 

Gösta Ekmans tjuskraft låg ljusår från känsliga machokillar som senare tiders Humphrey Bogart, Marlon Brando, Al Pacino och Mikael Persbrandt. Hans förvandlingskonster var något helt annat än Robert De Niros, Christian Bales, Jake Gyllenhaals eller Rolf Lassgårds. Gösta Ekmans storhet är verkligen svårgripbar. Själv ser jag något av honom i Den störste, Fijona Jonuzis aktuella Moving Sweden-film. Titeln gäckar åskådaren att fundera över vem som är den störste i vår tids teater och film: är det Thommy Berggren eller är det Mikael Persbrandt? I Louise Löwenbergs och Eva Johanssons geniala gestaltningar av Thommy och Micke finns det något av Gösta som plötsligt glimmar till, i Thommys inkluderande kroppsspråk, i Mickes kusliga mjukhet och tystnader. Gösta finns där, som en osynlig länk mellan de två skådespelarna som båda gör anspråk på att vara Den störste.

Men Gösta, hur fångar man något av hans stjärnstoft? Går det att bilda sig en uppfattning om hans storhet? Försiktigt öppnar jag den nya boxen med sex av Göstas filmer, som blygsamt döpts till ”Den store Gösta Ekman”. Där finns F.W. Murnaus Faust från 1926, som funnits i distribution länge, men där finns främst fem Gösta Ekman-filmer som aldrig förr har varit släppta för hemmabruk.

Gösta Ekmans tjuskraft låg ljusår från känsliga machokillar som senare tiders Humphrey Bogart, Marlon Brando, Al Pacino och Mikael Persbrandt.

De sex filmerna ger en bra bild av Göstas berömda bredd: Här ser vi Gösta i tur och ordning som militär, sökare, clown, dandy, patriark och kung i tre stumfilmer och tre ljudfilmer. Jag tittar förtjust på när Gösta förför skyltdockor i den ljuvligt perversa För hennes skull och när han jönsar som kung och kungens lookalike i Kungen kommer. Han är vacker och filmas ofta till bristningsgräns i den berömda profilen. Hans röst är intressant knarrig i de tre ljudfilmerna – Gösta skolades ju inte alls som brukligt var på Dramatens elevskola. Han var sin tids ”naturliga” skådespelare och eftersträvade en äkthet i sitt spel – där finns också en parallell till Thommy Berggren.

För hennes skull (1931)

För hennes skull (1931)

Den film som jag fastnar särskilt för är Clownen. Först tror jag att det är en filmatisering av Hjalmar Bergmans roman Clownen Jac, som han skrev med tanke på Gösta. Men det stämmer inte eftersom romanen kom först 1930. Den här Clownen är den danske regissören A.W. Sandbergs remake av en film som han gjorde 1917. Varför Sandberg valde att göra om en film som han gjort tio år tidigare, eller varför clownen ansågs vara en så särskilt lockande figur på 20-talet, är några intressanta frågor. Men det som framgår tydligt här är att clownen var en figur som Gösta var särskilt förtjust i.

Gösta spelar en enkel och glad ung man som blir en upphöjd stjärna på Paris nöjeshimmel. Men han sviks av sin stora kärlek Daisy och i filmens mest gripande scen sker det med sällsam visuell kraft: Den berömde clownen (Gösta) har precis fått en medalj av franska staten för sina enastående bedrifter. Han är klädd i en glittrande clowndräkt (glöm alla rödnästa och rödhåriga skräckfilmsclowner!) och går fram till en stor spegel för att fästa sin nya medalj på clowndräkten. En avundsjuk kollega höjer i samma stund en ridå bakom honom så att clownen ser hur Daisy blir kysst av en hänsynslös rival. Clownen tar en ljusstake och krossar spegeln. När teaterfolket rusar till lugnar han dem med att han fick nog av att se sitt självgoda nylle i spegeln.

Stumfilmen som bildkonst är verkligen något att njuta av, särskilt när man kan trycka på paus.

Clownen som artisten som ger allt han har till sin publik, sitt liv, sitt hjärta och sin själ, måste vara den hemliga självbild som vi alla drömmer om. Spegeln som lockar med sin sanning, men som kanske i själva verket bjuder på ännu fler maskeringar, måste vara det gömställe vi alla drömmer om. Det kanske är därför som Clownen känns som Gösta bästa film, för att den visar upp de platser där han helt enkelt trivdes bäst: på scenen och bakom scenen, i omklädningsrummet framför sminkspegeln.

Clownen är inspelad i Frankrike och bjuder dessutom på makalöst vackra bilder både från 20-talets Paris och från leriga landsortsvägar där hålen ser ut som pölar av silver. Stumfilmen som bildkonst är verkligen något att njuta av, särskilt när man kan trycka på paus. Då går det att frossa i Göstas läckra profil hur mycket man vill, eller bara förundras över hur en människa kan vara så glittrande, så lik en stjärna.

För egen del påminner Gösta mig också om en helt annan figur: Den lille prinsen. Och han kom ju verkligen från en riktig stjärna.

Annons