Intervju & reportage Linnéa Sjödin, 13 april 2017

Med hälsning från Norrland

En norrländsk filmvåg utmanar seglivade stereotyper och vykortsvackra klyschor. Eller går det verkligen att bunta ihop filmskapare från olika hörn av Sveriges största landsdel? Vad betyder det att vara en norrländsk filmskapare? Linnéa Sjödin inledde ett mailsamtal med regissörerna Amanda Kernell, Jonas Selberg Augustsén och Clara Bodén, alla med rötter i norra Sverige, för att diskutera bilden av Norrland på film.

Jonas Selberg Augustsén. Regissör och manusförfattare från Boden, bosatt i Stockholm. Hans film Sophelikoptern från 2016 är en roadmovie från norr till söder och den första svenska långfilmen på romani.

Clara Bodén. Regissör utbildad vid StDH. Bosatt på Rödön i Jämtland. Guldbaggenominerades 2014 för dokumentären Lgh + bil + allt jag har och äger, en personlig essäfilm om Jämtland. Gjort kortfilmen Ingen sömn på Stengatan baserad på Mattias Alkbergs låt.

Amanda Kernell. Regissör och manusförfattare från Umeå utbildad vid Danska filmskolan. Bioaktuell med hyllade långfilmsdebuten Sameblod.

LINNÈA SJÖDIN

Jag har funderat en del på det här med att vara norrländsk filmskapare, det vill säga en filmskapare från Norrland, och att vara en filmskapare som ägnar sig åt norrländsk film. Skulle ni säga att det finns någon skillnad på dessa två? Går de ens att åtskilja? Finns det något övergripande karaktäristiskt för norrländsk film, förutom att den utspelar sig i Norrland?

CLARA BODÈN

Att vara en filmskapare född i Norrland och att filma i Norrland är varken samma sak eller ett kriterium för att vara ”norrländsk filmskapare”menar jag. Jag tycker både frågan om var man lever sitt vuxna liv och vilken intention man har med sin skildring av Norrland är relevant. Även till vad man vill bidra med sin film. Lite beroende på hur svaren ser ut på de frågorna så kvalificerar sig filmer till att vara Norrlandsskildringar i min värld.

JONAS SELBERG AUGUSTSÉN

Jag kommer från Norrbotten. Och jag filmar nästan alltid i Norrbotten. Men med risk för den generalisering och kategorisering det kan innebära – jag vill alltid känna mig större än den fyrkanten jag eventuellt håller på att tryckas in i – kan jag dock säga att jag inte har något emot att bli kallad Norrlandsfilmare. Men jag skulle aldrig kalla mig själv det. Totalbegreppet Norrland är ju så klart något som fräter i öronen på många norrlänningar just på grund av att det är så ospecifikt och bortviftande. Mina bonusbarn (som är 10 och 12 år) säger ”Jonas är i Norrland” när jag inte är hemma i Stockholm. Och i den åldern köper jag det. Vuxna människor kräver jag dock alltid större geografisk medvetenhet av.

Om det finns någon övergripande karaktäristisk vågar jag inte svara på. Kanske är jag lite hemmablind? Hade jag varit författare under första hälften av 1900-talet hade jag nog kallats provinsiell. Något som alltid användes i nedsättande ton och gjorde att författare som exempelvis Stina Aronsson fick kämpa en hel karriär med att bli tagen på allvar.

Men att man måste komma från Norrland för att göra utmärkta Norrlandsskildringar är ju naturligtvis inte sant. Jan Troells Här har du ditt liv och Uppehåll i myrlandet är mina två Norrlandsfavoriter på film. Och regissören till dom är ju sörlänning gudbevars!

AMANDA KERNELL

Jag tror bara att jag kan svara på den här frågan utifrån mig själv och mitt filmskapande då jag ju är regissör och inte filmvetare. Jag tänker möjligen på mig själv som en filmskapare från Västerbotten för att jag kommer därifrån och mina filmer och historier nästan alltid utspelar sig där. Och så tänker jag på mig själv som en samisk upphovsperson, om det nu behöver definieras. Däremot så tänker jag inte på mig själv som en norrländsk filmskapare, då det är lite för brett för att jag ska förstå vad det innebär. Jag kan möjligen förstå termen som något som definierar ett inifrånperspektiv och därför kan särskiljas från en filmskapare som ägnar sig åt  ”en skildring av Norrland”. För det kan så klart bli en klar skillnad i blick och utförande beroende på om du skildrar en plats och en historia med ett utifrånperspektiv eller ett inifrånperspektiv.

Personligen vet jag inte om jag som manusförfattare och regissör förhåller mig särskilt mycket till andra norrländska filmer eller norrländsk film som begrepp även om jag antar att jag och mina filmer kan ingå i definitionen. Alla filmer jag gjort förutom skolfilmerna vid Danska filmskolan har utspelat sig i Västerbotten (och vid ett tillfälle Ångermanland) och det har alltid känts självklart. Det är den värld jag känner bäst till och de miljöer och historier som säger mig något, som jag har en känslomässig relation till och en detaljkunskap om som gör att jag kan vara specifik.

Sen har det också med ljuset att göra, det kalla blå ljuset på vintern och det magiska nattljuset på sommaren, och med naturen och naturens krafter som en del av människans och karaktärens förutsättningar, motstånd och inre tillstånd. De små samhällen som mina berättelser ofta utspelar sig i är ibland en förutsättning för berättelsen med den ökade press på individen som det innebär (men de kunde också ha utspelat sig i ett annat län om jag bättre hade känt till den miljön). Jag tänker att en del av de faktorerna kanske går igen i andra norrländska filmskapares filmer?

Sameblod (Amanda Kernell, 2016)

Sameblod (Amanda Kernell, 2016)

Jag har aldrig ens funderat över om filmerna skulle ha utspelat sig någon annanstans då alla filmer jag gjort är inspirerade av, och kärleksförklaringar till, verkliga personer från Västerbotten. Och visst är vissa av historierna så universella att de lika gärna kunnat filmas någon annanstans, men de har ofta element i sig som är platsspecifika. Min kortfilm Stoerre Vaerie (som ingår i Sameblod, reds. anm.) bygger till exempel på en vuöllie (jojken) med samma namn och handlar (bland annat) om att återvända till en specifik plats och platsens betydelse för vem du är. Därför var det för mig viktigt att filmen spelades in vid just det fjället som jojkas.

LINNÈA SJÖDIN

Är det meningsfullt att tala om norrländsk film som en egen kategori? Eller bidrar det till en, ofta exotiserad, stereotyp bild av Norrland; att norrländsk film skulle vara någonting annorlunda och exotiskt jämfört med film från resten av Sverige?

CLARA BODÈN

Eftersom jag inte upplever att vi har en klar bild av vilka kriterier som skulle uppfyllas för att vara norrländsk film så är mitt svar nej. Jag är för övrigt less på de värdelösa samtal om bilden av Norrland som jag lyssnat på sista veckan. De tenderar uteslutande att vara samtal som stänger ute de mest intressanta kulturskaparna som lever i Norrland, eftersom de människorna inte befinner sig där riksmedia befinner sig när väl samtalen ska göras eller av en eller annan anledning inte funnits på radarn. Såna jävla pseudosamtal. Det farliga är att de samtalen tröttar ut, de skapar idén om att vi liksom redan avhandlat det, när vi överhuvudtaget inte har varit i närheten.

JONAS SELBERG AUGUSTSÉN

Att prata om både bilder och röster från Norrland tycker jag är viktigt. Främst med tanke på den ständiga marginalisering Norrland länge varit utsatt för. Både politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Po Tidholm påvisade till exempel för ett par år sedan den förkrossade starka marginalisering av norrländska röster i radioprogrammet Sommar.

Norrbotten är ju inte mer exotiskt än Skåne. Jag skulle ju till exempel aldrig drömma om att säga till Gabriela Pichler ”Vad exotiskt det verkar i Örkelljunga”.

Vad gäller exotiserandet av Norrland så har det ju tyvärr urgamla traditioner. Carl von Linné fick gåshud över alla naturrikedomar som kunde göra Sverige rikt och samerna ”ställdes ut” på museum i storstäderna. Och den här exotismen är än idag högst levande. Själv har jag ofta (då alltid från människor födda söder om Dalälven) fått höra att de filmer jag gör tilldrar sig i exotiska landskap. Och det har alltid irriterat mig. Känns som att det är att förminska och vifta bort på samma sätt som provinsialismen jag nämnde tidigare. Norrbotten är ju inte mer exotiskt än Skåne. Jag skulle till exempel aldrig drömma om att säga till Gabriela Pichler ”Vad exotiskt det verkar i Örkelljunga”.

Men norrlänningar på landets filmskolor hör till undantaget – och blir kanske då ett oundvikligt exotiskt inslag. Trist.

AMANDA KERNELL

Jag känner mig inte riktigt bekant med begreppet norrländsk film och det betyder inte något för mig i mitt eget skapande. Det är så svepande. Kanske lite som att en filmskapare från Stockholm inte tänker att den skapar svealändsk film. Däremot så tror jag att det är viktigt med diversitet i film och olika röster och att allting inte berättas från storstadens övre medelklassperspektiv där de flesta filmskolor, filmskapare och upphovspersoner finns. Jag tror i och för sig inte heller att begreppet ”norrländsk film” i sig behöver vara skadligt i själva skapandeprocessen. Det viktiga är väl att få en diversitet av upphovspersoner som visar oss världen på nya sätt?

Ska man prata etiketter och om jag ska lyfta blicken från mitt eget skapande och tänka större så kan jag däremot tycka att det är relevant att prata om samisk film i den situation vi är i nu. Där finns andra historier, ett annat språk, och berättelser och perspektiv som sällan förts fram i svensk, norsk eller finsk film och som är viktiga för oss som folk som förlorat språk, tillhörighet, mark, makt med mera och nu själva kan få skriva och definiera vår historia och vår verklighet. Här är ett citat från Anne Lajla Utsi, chef för International Sámi Film Institute. Jag tycker det är en bra och tydlig definition av samisk film som kanske kan vara givande i den här diskussionen.

”Jag definierar alltid samiska filmer baserat på berättelsen, utifrån vems berättarperspektiv det är. Är det inifrån eller utifrån? Vem har de centrala nyckelfunktionerna i projektet och har de samiskt ursprung. Jag tror att det är alltid viktigt. I filmer som är gjorda med ett utifrånperspektiv så är det samiska ofta ytlig framställt och det spelas ofta bara på stereotypa representationer (samiskt = midnattssol, alltid med en nåjd, renar, norrsken, det exotiska). Medan när berättarperspektivet är inifrån så det finns ett djupare perspektiv, som tolkar historien med verklig kulturell förståelse och inte minst respekt.

Samisk film är en del av en global rörelse, Indigenous Cinema, där urfolk världen över tar tillbaka sina språk och kultur genom film och andra konstformer och på så sätt tar man också definitionsmakt över vem du är och manifesterar sin rätt till existens. Film spelar därför en mycket central roll i urfolkens framtid i en digital ålder.”

LINNÈA SJÖDIN

Jag är nyfiken på hur ni förhåller er till stereotyper av Norrland och det norrländska i ert filmskapande? Är det någonting ni tänker aktivt på under den kreativa processen? Personligen intresserar jag mig för den konflikt som uppstår när man anstränger sig så mycket för att inte bekräfta stereotyper om Norrland att man väljer bort att skildra bilder och erfarenheter som riskerar att bekräfta sådana stereotyper – och därmed kompromissar med den berättelse man vill förmedla. Hur tänker ni kring det?

CLARA BODÈN

Jag tror det till 100% handlar om hur intresserad en är som manusförfattare, fotograf, producent eller regissör att skildra livet eller göra karaktärer. Leva gott på förväntningar eller försöka förskjuta publikens förståelse av något. Fördomar får man ju bekräftade varje dag men inget av det behöver innebära att man återger eller förstår det endimensionellt. Man är ju också helt fri att i anslutning till sitt verk diskutera den kontext verket visas i. Man är fri att påtala de strukturer som gör att det riskerar att ses som något exotiskt och om det är något problem. Man är fri att fråga sig vems blick man vill åt, vilka sammanhang man vill in i och vad man känner ett ansvar gentemot.

JONAS SELBERG AUGUSTSÉN

Att undvika stereotyper helt tror jag är en omöjlighet var man än kommer från. Att porträttera människor framför en kamera kommer alltid innebära en förenkling av den mänskliga naturen. Hur höga tankar vi än har om kameran som registrator av verkligheten förblir den ett ganska platt instrument. Själv är jag alldeles säkert en livs levande stereotyp när jag traskar på Stockholms gator i funktionsbrallor och rutiga skjortor.

Sophelikoptern (Jonas Selberg Augustsén, 2016)

Sophelikoptern (Jonas Selberg Augustsén, 2016)

Sen ska man nog akta sig för de värsta fallgroparna. Håller med Amanda om att undvika den typen av bilder som är så överproducerade att de tappat allt värde. Det blir bara ett slags ”vykort från Norrland”.

Sen tycker jag å andra sidan att man inte ska rygga för att kunna visa ett landskaps skönhet. Då riskerar vi att bli en annan livs levande stereotyp: Den urbane småstadsbon. Den som lämnat till exempel Åmål och flyttat till storstan. För att sedan återvända och visa hur fult, trist och inskränkt det är i födelseorten.

Tycker den trenden började tidigare inom stillbildsfotografiet. En småstadsfödd individ som kommer in på fotoskola i storstan. Återvänder sedan ”hem” för att visa sin bild av födelseorten. Fotograferar då ett hörn bakom Sibyllakiosken där några soptunnor välts ut och en alkis har pissat mot väggen. Typ.

Naturen är inte en vacker bakgrund till din semester. För mig och i mina filmer är naturen något annat och spelar andra roller. Den ger motstånd och tillhörighet.

AMANDA KERNELL

Jag funderar då och då på de norrländska stereotyperna i mitt skapande. Vi brukar prata om att vi vill undvika att göra ”vykort från Lappland” jag och fotografen. Naturen är inte en vacker bakgrund till din semester. För mig och i mina filmer är naturen något annat och spelar andra roller.  Den ger motstånd och tillhörighet.

Platsen kan ha en historia i sig själv. Sen funderar jag på stereotyper som ”den tysta norrländska mannen med en Volvo”. Jag har just gjort en novellfilm med en karaktär som på sätt och vis skulle kunna uppfylla den stereotypen, men som samtidigt inte gör det. Filmen (I will always love you Kingen, reds. anm.) undersöker snarare hans konstruerade identitet som ”Kingen” i ett mindre samhälle i Västerbotten och vad det skapar för motstånd för honom.

LINNÈA SJÖDIN

Jag har tänkt mycket på koloniseringen av Norrland och Sápmi och att det fortfarande verkar ses som kontroversiellt att belysa den. När jag i en text under den ”Norrlandsdebatt” som pågick på kultursidorna våren 2015 belyste koloniseringen av Norrland blev vissa provocerade och menade att det var opassande att använda det begreppet.

Så, min fråga är om ni anser att det finns en kolonial blick på Norrland, en blick som fortfarande lever kvar? Och hur tar den blicken i sådana fall sig uttryck? Funderade på detta när jag såg filmen Glada hälsningar från Missångerträsk och även SVT-serien Midnattssol som utspelar sig i Kiruna som nu går på SVT.

CLARA BODÈN

Där är ju också intressant…. Var ses det som kontroversiellt att belysa den? Jag ska ärligen säga att jag tror ingen som satt sig in i frågan skulle bli provocerad av begreppet. Den dag långfilmskonsulenten bor, känner ett ansvar och befinner sig i Norrland kommer vi att ha manustävlingar som syftar till att lyfta filmer och konstnärer som bryter med stereotyper om Norrland. Det hade ju varit oerhört uppfriskande med en konsulent som kunde säga ungefär det Baker Karim sa 2014 fast kring detta. Typ:

– Vi har granskat de kollektiva (van)föreställningar som lagt grunden till bilderna av dessa delar av Sverige. Nu går vi från ord till handling. Målet med denna stödordning är att ta fram berättelser och perspektiv som utgör en motbild och kommer att tilldelas de produktioner och manuskript som inte utgår från det kolonialistiska eller urbana perspektivet.

Lgh + bil + allt jag har och äger (Clara Bodén, 2015)

Lgh + bil + allt jag har och äger (Clara Bodén, 2015)

Jag fick en gång frågan: bor vi i Norrland, Sápmi eller Det nordliga rummet? Tycker det är intressant att reflektera över. Att det var skönt att bara vända blicken och energin åt något helt annat sammanhang som var möjligt att relatera sig själv till. Norrland blir så lätt i relation till något söder över. Något som redan har satt Norrland i ett fack. Norrland som 1) en 2) nordlig 3) periferi.

Tänker på att jag igår fick en fråga om att läsa in en reklamfilmsvoiceover åt ett mycket etablerat sko- och klädmärke. Då går en rad i voiceovern såhär: ”Living in harmony with mother nature made surviving up here possible.” ”Up here”…Vadå ”Up here”? Vems synsätt är det? ”Here” räcker väl?  Alltid denna jävla relation. Spela på förväntningarna tills man inte förstår att det är möjligt att tala med och om sig själv utan att göra sig till för detta perspektiv för vilket man är någon slags nordlig utpost där man överlever genom att vara i harmoni med naturen. Say what? Samtidigt: måste man kanske göra sig till för det perspektivet? Kanske om man vill nå ut och tjäna pengar. Men denna självpåklädda exotism är så deppig.

Det hade också varit viktigt att någon gång närma sig det sköraste, utan avsikt att dra byxorna av varandra. Typ: vilken konsekvens blir det av att filmbranschen är så uteslutande verksam i sitt vardagliga liv i staden? Vad skickar det för signaler att rappa om orten men bo i innerstan fast i denna Norrlandsdiskussion? Jag menar inte att försöka plocka någon poäng här utifrån var jag bor utan är intresserad av er reflektion kring detta. Jag upplever att så länge vi aldrig påtalar representation så fortsätter den elefanten i rummet att vara där. Om det är ett faktum att man måste ta sig ut ur Norrland för att få prata/åskådliggöra platsen så att allmänheten lyssnar? (Jag menar inte att det är så säkert, men typ Po Tidholm som enda sommarpratare från halva Sverige åskådliggör ändå någonting.)

LINNÈA SJÖDIN

Jag tycker du lyfter något väldigt relevant där, Clara. Personligen har jag funderat en del på vem som har rätten att föra ”Norrlands talan” (som om en så stor plats talan skulle kunna föras av en person, bara det är ju skrattretande) och om en person kan upphöra att ha den rätten. Nu är jag ju inte i filmbranschen, men har blivit tillfrågad att delta i projekt eller skriva texter baserat på att jag är ”norrlänning”. Och ja, jag kommer från Umeå och är uppvuxen där. Men jag flyttade till Stockholm som 19-åring, har bott en större del av mitt vuxna liv i New York än i Norrland, och bor idag i Stockholms innerstad. Har jag fortfarande en rätt att tala i egenskap av norrlänning, då? Jag vet faktiskt inte.

Jag tycker definitivt att det är relevant att tala om Norrland och kolonisering. ”I Norrland hafva vi ett Indien” sa man redan på 1600-talet.

JONAS SELBERG AUGUSTSÉN

Jag tycker definitivt att det är relevant att tala om Norrland och kolonisering. Historiskt sett har man ju inte ens förnekat det. ”I Norrland hafva vi ett Indien” sa man redan på 1600-talet. Idag vill man inte prata om det och många ledarskribenter hånar på behörigt avstånd rörelser som Jokkmokksupproret.

Den koloniala blicken är dock fortfarande högst levande. En av våra stora och respekterade politiker har ju gjort sig känd med uttalandet ”stockholmare är smartare än lantisar”. Ett uttalande som jag tycker är mycket närbesläktat med sensmoralen i kända Norrlandsskildringar som Jägarna och Så som i himmelen. De norrländska lantisarna är vildar, själsligt och intellektuellt efterblivna, och behöver en utflyttad frälsare som återvänder och förlöser bygden.

Glada hälsningar från Missångerträsk och Midnattssol är i mina ögon endast exotiserande dravel som utnyttjar det lappländska landskapet som bakgrund för att sälja vykort, förenklingar, klyschor och kitsch.

AMANDA KERNELL

Jag kan bara uttala mig utifrån mitt eget perspektiv här och inte som representant för ett helt folk. Men generellt kan man säga att det finns en enorm brist i kunskap i Sverige om den samiska historien och Sveriges koloniala historia liksom samtida samiska samhället. Det är på sätt och vis logiskt, men tragiskt, genom att det inte funnits och fortfarande inte finns någon undervisning eller läromedel om det. I filmer eller serier producerade från ett utifrånperspektiv kan man alltså med stor säkerhet anta att okunskapen om den samiska och koloniala historien är stor. Exotism och skissartade karaktärer blir lätt resultatet utifrån de förutsättningarna tänker jag.

Nytt nummer!