Kommentar Jacob Lundström, 24 januari 2017

En man som heter Hannes

Hannes Holm må ha gjort sig känd för obekväma sanningar och vågade utspel, men det enklaste man kan göra idag är väl att pissa på dem som dristar sig till att göra film utan bästsäljande förlaga eller Robert Gustafsson i huvudrollen.

Dagen efter en mellangala som skulle fira av ett mellanfilmår, där man med en lättnadens suck i alla fall kunde konstatera att Jätten utsågs till bästa film och Yarden fick tre välförtjänta baggar, tänker jag mest på vilken snarstucken gnällspik Hannes Holm är. I eftersnacket i SVT tjurade han över att biopublikens pris minsann inte var en fysisk guldbagge utan har en helt annan utformning, precis som för övrigt barnfilmpriset Gullspiran och utmärkelsen för bästa nykomling. Vilken skymf liksom. Hannes Holm är alltså regissören bakom bland annat Sune-filmerna och En man som heter Ove, publiksuccéer som dessutom mottagit just biopublikens pris på galan. Men han är inte nöjd med det. Nu måste biopublikens pris bli en äkta bagge.

Vi pratar alltså om ett pris som till att börja med är en populistisk eftergift i ett filmland där blott konstnärliga meriter uppfattas som något suspekt. Säg mig, finns det ett biopublikens pris på Oscarsgalan? Dessutom är det idiotiskt eftersom biopublikens pris alltid går till filmen med störst biopublik. Logiskt såklart men det hade räckt att presentera statistiken över årets mest sedda filmer?

Holms vid det här laget förutsägbara utspel var dessutom synnerligen illa tajmat med tanke på att 2017 var året när Hundraettåringen nominerades till en Guldbagge för bästa film – en kritikersågad buskisuppföljare som enbart nominerats av rädsla för branschens högdjur (trots att det var garanterat att den ändå skulle vinna just biopublikens pris). Till råga på allt applåderades Ove-filmens framgångar flera gånger om på galan, inklusive en topplista över de mest välbesökta svenska biofilmerna genom tiderna – med En man som heter Ove på plats tre! För övrigt var det ett galasegment som behandlade sina föremål med större andakt än In memoriam-avsnittet senare under sändningen.

Och hur kommer det sig att det alltid är telefonomröstningar som premieras när publikens perspektiv ska efterfrågas. Jag har aldrig hört Hannes Holm önska sig en filmmotsvarighet till lyssnarjuryn som utser Sveriges Radios Romanpris. Kanske är det dags att släppa hela Guldbaggen till TV4 och gänget bakom programmet Sveriges bästa som i höstas lät tittarna rösta fram de bästa svenska filmerna genom tiderna. Det var uppenbarligen Hannes Holm-kriterier som låg bakom urvalet av filmer som redaktionen lyfte fram, eftersom Staffan Lindbergs Sommaren med Göran fanns med men inte Suzanne Ostens Bröderna Mozart, osv.

Idag kanske En man som heter Ove nomineras till en Oscar förresten. Kul för Hannes Holm. Men inte ett grattis kunde han alltså kosta på sig till Jätten eller någon annan baggebelönad film, för Gud bevare oss väl för att filmskapare som inte ens lockar 100 000 biobesökare egentligen är värda erkännande eller uppmärksamhet.

Hannes Holm må ha gjort sig känd för obekväma sanningar och vågade utspel, men det enklaste man kan göra idag är väl att pissa på dem som dristar sig till att göra film utan bästsäljande förlaga eller Robert Gustafsson i huvudrollen.

Annons